Religion och politik — en bestående förening?
DEN ryske härskaren Vladimir I beslöt en dag att hans hedniska undersåtar skulle bli ”kristna”. Han hade själv blivit omvänd år 987 v.t. efter att ha gift sig med en grekisk-ortodox prinsessa, och nu beordrade han massdop av sina undersåtar — med svärdets hjälp, om så var nödvändigt. Den ryska kyrkan blev med tiden alltmer oberoende av sin ”moder”, den grekiska kyrkan, och blev så småningom till och med en del av staten. Och fastän de sovjetiska ledarna i våra dagar officiellt förnekar Guds existens, befinner sig den ryska kyrkan fortfarande i ett omaka förbund med staten.
Flera hundra år senare lyckades den engelske kungen Henrik VIII också få till stånd en nära förening mellan kyrka och stat, om än med andra metoder. År 1532 var han bekymrad på grund av att hans gemål, Katarina av Aragonien, inte hade lyckats föda honom någon manlig arvinge till tronen. För att lösa problemet gifte sig Henrik i hemlighet med sin älskarinna, Ann Boleyn. Ärkebiskopen av Canterbury gav sitt tysta medgivande och förklarade Henriks första äktenskap ogiltigt. År 1534 gjorde sig denne äktenskapsbrytare och tyrann till engelska kyrkans överhuvud, en ställning som den engelske monarken än i dag innehar. Kyrkomötets beslut är underkastade parlamentets godkännande, och biskoparna tar, som medlemmar av överhuset, del i att styra Storbritannien. Detta äktenskap mellan kyrka och stat i England har således varat i mer än 450 år.
Moderna äktenskap mellan kyrka och stat
År 1936 ledde en revolt mot den republikanska regeringen till inbördeskrig i Spanien, och general Franco kom till makten. Till vänsteranhängarnas stora bestörtning gav Franco prästerskapet betydande makt till tack för deras massiva stöd.
År 1983 samlades Kyrkornas världsråd i Vancouver i Canada. Dess generalsekreterare, Philip Potter, uppmanade delegaterna att ”fortsätta att engagera sig politiskt”. Världsrådets ekonomiska stöd till militanta politiska grupper i flera olika länder har varit en källa till allvarlig oro för många kyrkobesökare.
Det råder således föga tvivel om att religionen blandar sig i politiken. Den avgörande frågan är emellertid: Bör den göra det? Är det av godo eller av ondo? Leder de olika religionernas politiska engagemang till en höjning av den moraliska standarden inom politiken eller till att religionen leds på avvägar? Hur skall det bli i framtiden? Kommer detta ”kärleksförhållande” mellan religion och politik att fortsätta, eller kommer det att svalna och svänga över mot en kollisionskurs?
[Bild på sidan 3]
Engelska kyrkans första överhuvud