”Jag överlevde Titanics undergång”

DET hela började då jag besökte mina till åren komna föräldrar och min farbror i Jacksonville i Florida. Detta var alldeles innan min farbror dog för några månader sedan. Vi gick som vanligt till Jehovas vittnens Rikets sal på söndag förmiddag för att lyssna till ett offentligt föredrag. Det var en framställning över ämnet: ”Kommer du att få överleva de ’yttersta dagarna’?” Då vi gick hem sade min farbror: ”Detta tal påminde mig om när jag överlevde en förskräcklig katastrof.” Han gjorde en kort paus och tillade: ”Du förstår, jag överlevde Titanics undergång.”

Senare bad jag min farbror, Louis Garrett, berätta för mig om sin erfarenhet på Titanic.

”Låt mig börja från början”, sade han. ”Jag föddes år 1900 i Hakoor, en liten bergsby omkring 140 kilometer norr om Beirut i Libanon. Min familj ägde och skötte en vattendriven kvarn. Min far var således bymjölnare. Det bestämdes att familjen skulle flytta till Förenta staterna. År 1904 lämnade min mor och två av mina systrar Libanon. Senare, år 1906, flyttade min äldre bror till Förenta staterna. För att fullständiga hela familjeflyttningen skulle min far, min tredje syster och jag flytta till Förenta staterna år 1912.

I mars 1912 for vi med båt till Marseilles i Frankrike. Där bokade vi plats på Titanic som skulle ut på sin jungfruresa till New York. Datum för hennes avfärd var fastställt till den 10 april 1912. Min far måste stanna kvar i Marseilles därför att han inte blev friskförklarad vid den obligatoriska läkarundersökningen — han hade en ögoninfektion.” Min farbror log och utropade: ”Det visade sig verkligen bli en mycket lyckosam vändning för honom!”

”Min syster var 14 år gammal”, fortsatte han, ”och jag var 12 år när vi gick ombord på Titanic. Vi var ledsna över att lämna vår far kvar, men vi var däremot entusiastiska över att vara ombord på R.M.S. Titanic, det största, snabbaste och mest luxuösa fartyget på den tiden — hon ansågs också osänkbar! Det fanns mer än 2.200 människor ombord, däribland några av de rikaste och mest inflytelserika människorna på den tiden. Många var på Titanic för att fira hennes jungfruresa. Det var en resa som ansågs vara något för socialt framträdande personer. Fartyget höll den hastighet som man hade förväntat. Den beräknade ankomsten till New York var onsdagen den 17 april. Vattnet var lugnt, och det var typiskt kyligt aprilväder.

Söndagen den 14 april, vår femte dag på havet, blev vädret ovanligt kallt — så bitande kallt att inte många människor var ute på promenaddäcket. Vi hörde varningar om att det fanns isberg i området, men inga förväntades komma i fartygets kurs, så Titanic höll full fart framåt. Men kaptenen på Californian, ett annat fartyg på Nordatlanten, radiotelegraferade en varning till Titanic om isberg som siktats på vår väg. Men detta ignorerades. Det pris som betalades på grund av kapten Smiths överdrivna tillförsikt var verkligen mycket högt — nästan 700 besättningsmän och mer än 800 passagerare.

Omkring klockan 23.45 på natten söndagen den 14 april vaknade min syster och jag med ett ryck. Min syster som låg i hyttens övre sovplats skrek: ’Det är något på tok!’

’Lägg dig ner och sov’, ropade jag till henne. ’Du oroar dig alltför mycket.’ Snart kom en äldre man, som vi hade träffat ombord och som visat oss ett faderligt intresse, och sade lugnt: ’Kom ut från er hytt och gå till övre däck. Bry er inte om att ta med er några av era tillhörigheter nu; ni kommer att få dem senare.’

Vi hade tredjeklassbiljetter, vilket betydde att vi kunde gå upp på andraklassdäck. Men andraklass- och tredjeklasspassagerarna fick inte gå genom en bevakad dörr som ledde upp till första klass övre däck. Vi uppmanades nu emellertid att det skulle vara förståndigt att gå till första klass övre däck, där det fanns en chans att komma med i en livbåt. Den enda möjligheten att komma dit var genom att klättra på en lejdare från mellandäck fem eller sex däck upp till livbåtarna. Vi gjorde detta med stora svårigheter, för det var besvärligt för min syster att klättra på lejdaren. Men med hjälp av andra lyckades vi komma upp.

Vilken syn! De flesta av livbåtarna var borta. Besättningen tillät bara kvinnor och barn att gå i båtarna — det fanns inte tillräckligt med plats för alla. Vi såg hur kvinnor grät, de ville inte lämna sina män; männen bad sina hustrur och barn att skynda sig ner i livbåtarna. Mitt i detta fullständiga kaos och denna masshysteri stod min syster och jag — två immigrantbarn som inte kunde tala engelska — oerhört skrämda och grät och sökte efter hjälp.

Den sista livbåten höll på att fyllas. En medelålders man var tillsammans med sin mycket unga hustru som var havande. Han hjälpte henne ner i livbåten, och sedan såg han tillbaka på däck och såg andra som önskade komma ombord. Han kysste sin hustru adjö och återvände till däck och högg tag i den första personen i sin väg. Det var lyckligtvis jag som var där på rätt plats och vid rätt tid, och han satte mig i livbåten. Jag skrek efter min syster som stod där stelfrusen av skräck. Med hjälp av andra blev hon också knuffad ner i livbåten. Vem var den artige mannen som utförde denna vänliga handling? Man berättade för oss att det var John Jacob Astor IV. Han var då 48 år gammal och hans hustru Madeleine var 19. De reste till Förenta staterna, eftersom de önskade att deras barn skulle födas där. Många nyhetstidningar skrev berättelser om hur John Jacob Astor offrade sitt liv för en ung immigrant. Efter vad familjen Astor berättade hade fru Astor sagt att hennes man hade haft en ordväxling med en besättningsman, som försökte hindra honom från att hjälpa sin fru ner i livbåten. Men han hjälpte henne i alla fall. Och som jag sade kysste han henne och återvände till däck och började hjälpa andra ner i livbåten.

Jag var lycklig över att vara i livbåten, men kände sorg för dem som var kvar på Titanic. När jag betraktade detta stora vackra fartyg, kunde jag se det från ett annorlunda perspektiv, och eftersom några av ljusen fortfarande brann kunde jag tydligt se fartygets storlek och skönhet. I nattens stillhet och på grund av att ljud så lätt bärs över vatten kunde vi höra orkestern spela på däck och människor sjunga ’Närmare, Gud, till dig’. De besättningsmän som var våra roddare rodde bort från fartyget så långt de kunde. De fruktade för att ett sug skulle utvecklas när det slutligen drogs ner i oceanens djup. Men detta hände inte, och inte heller blev det en explosion som några hade befarat att det skulle bli. Vattnet var ovanligt lugnt denna natt, och det var tursamt, för de flesta av livbåtarna var överfyllda av människor.

Titanic sjönk omkring klockan 2.20 på natten den 15 april 1912 enligt senare upplysningar. Jag såg henne glida ner i havet mot sitt hemska slut. Ögonblicket hon sjönk efterlämnade ett minne som förföljer mig ända till denna dag: de hemska ljuden av människor som jämrade sig och skrek vilt på hjälp då de störtade ner i det iskalla vattnet. Nästan alla dog av det kalla vattnet. Ljuden hördes omkring 45 minuter, och sedan dog de bort.”

Min farbror satt tyst en stund, försänkt i sina minnen. Han fortsatte sedan: ”Ett SOS hade sänts ut omkring midnatt. Det mottogs av White Star-linjens S/S Carpathia. Hon var omkring 90 kilometer bort, och omedelbart ändrade hon kurs. Hon var på väg mot Gibraltar och satte full fart för att komma till räddning. Hon anlände omkring klockan 4.30 på natten. Det intressanta är att S/S Californian var bara 32 kilometer från den plats där Titanic sjönk, men radiotelegrafisten mottog aldrig SOS-signalen eftersom han hade slutat sin vakt. Senare rapporter visade att Californian såg kraftiga ljussken i nattmörkret, men man trodde att det var passagerarna på Titanic som sköt upp raketer för att fira jungfruresan.

Carpathia fullbordade räddningsaktionen omkring klockan 8.30 på morgonen. Vår livbåt var bland de sista som räddades. Efter att ha kommit ombord och blivit påbyltade fick vi hett te och blev väl omhändertagna. Jag var lycklig över att vara vid liv, även om jag hade en alltför stor rock och ett par alltför stora skor.

Senare uppmanade kaptenen på Carpathia alla de överlevande att komma upp på däck och se isberget. I mitt 12-åriga sinne inregistrerades det som lika högt som ett tvåvåningshus men mycket bredare och med en mycket stor skorsten. Fartyget förde oss till New York innan det fortsatte sin resa till Gibraltar, vilket var mycket vänligt av direktionen för White Star-linjen. Vi anlände till New York klockan 20.30 torsdagen den 18 april, och fartyget lade till vid White Star-linjens kaj.

När jag nu ser tillbaka på dessa långa timmar i livbåten, tycks det som ett underverk att vi nådde tryggheten på Carpathia. Den svåra kylan var nästan outhärdlig. Vi stuvade ihop oss för att hålla oss varma. Alla var mycket vänliga mot varandra. Jag kommer ihåg hur blåsigt det var där på Carpathias däck. Vinden hade ökat i styrka. Men lyckligtvis hade vinden hållit sig stilla tillräckligt länge, så att räddningsarbetet hade kunnat slutföras. Om inte vattnet hade förhållit sig lugnt och stilla under denna tid, är det tveksamt om räddningsarbetet skulle ha blivit så framgångsrikt.”

”Var det någon i livbåtarna som dog?” frågade jag.

”Jag känner bara till en person i vår livbåt som dog på grund av kölden. Kroppen sveptes in i ett lakan och släpptes överbord.”

”Fanns det några män i din livbåt?”

”Bara kvinnor och barn, alldeles som besättningen hade gett order om med undantag av några få besättningsmän som tjänade som roddare. Det fanns ett ungt par med en baby, vilka ’lurade’ besättningsmännen. Hustrun var mycket klipsk; hon klädde sin unge man som kvinna och täckte hans huvud med en schal och gav honom barnet. Hon var i vår livbåt och han i en annan. Båda blev räddade av Carpathia.

Då vi kom fram till New York trodde vi att vi skulle bli förda till Ellis Island för att klara av immigrationspapperen. Men detta frångicks på grund av de svårigheter och lidanden som de överlevande redan hade fått utstå. Vi fördes till Röda korset och förenades där med våra familjer. Min äldre bror, Isak, var i New York, och vårt möte blev en blandning av glädje och sorg. Min far var fortfarande i Frankrike. Men vi antog att om han hade varit med på Titanic med oss, skulle han inte ha överlevt på grund av regeln att kvinnor och barn skulle räddas först. Det kanske också hade påverkat oss och vår möjlighet att överleva. Vi skulle ha tyckt att det var svårt att lämna far ombord på Titanic och söka rädda oss själva. Till all lycka för honom anlände han tryggt och säkert tre månader senare med ett annat fartyg.”

Min farbror gjorde en paus och försjönk i tankar över denna hemska upplevelse som han varit med om. Slutligen avbröt jag hans drömmeri. ”Du överlevde denna tragedi. När fick du kännedom om de ’yttersta dagarnas’ nära förestående vedermöda?”

”Låt oss förflytta oss från 1912 till 1930”, sade han. ”En kolportör från Brooklyn i New York hade besökt Jacksonville i Florida, där min äldre brors familj och min familj, som bestod av min hustru, min son och jag själv, bodde. Min äldre bror hade studerat bibeln tillsammans med några Jehovas vittnen som talade arabiska. Han hade själv blivit ett aktivt vittne. Kolportören, som hette George Kafoory, höll åtskilliga möten för arabisktalande människor. Jag fick ett exemplar av boken Guds Harpa på arabiska. Efter många diskussioner med min bror blev jag så upprörd att jag slutligen sade till honom: ’Jag nekar att erkänna dig som min bror, eftersom du har lämnat din ursprungliga grekisk-ortodoxa religion. Jag kan inte fatta att du aldrig mer kommer att göra korstecknet, treenighetssymbolen.’

Jag älskade min bror och var djupt oroad över denna klyfta mellan oss. Några månader senare råkade jag ta fram det exemplar av Guds Harpa som jag hade fått. Boken hade samlat damm, men jag öppnade den och började läsa tidigt på eftermiddagen och fortsatte till långt efter midnatt. Guds ords sanning började få grepp om mitt hjärta. Jag började vara med vid ett studium som hölls för arabisktalande personer och blev döpt år 1933.

Ännu en händelse är framträdande i mitt liv. Det var år 1949. Jag hade då tillräckligt med pengar för att göra en resa som jag drömt om i många år. I Libanon hade jag en äldre halvbror som jag önskade besöka och ge Rikets hopp. På flygresan tillbaka till Libanon flög vi över Grönland och också mycket nära den plats där Titanic sjönk. Jag blev så överväldigad av mina känslor då jag såg Atlantens kalla vatten och tänkte på den sorgliga händelsen.

En flygvärdinna lade märke till tårarna som strömmade ner för mitt ansikte och lutade sig lugnt fram och klappade min arm och frågade: ’Hur är det fatt? Kan jag hjälpa er?’ Jag svarade: ’Nej, jag tänkte just på när jag var en ung pojke på 12 år. Jag var på ett stort fartyg, Titanic, som gick under, och mer än 1.500 människoliv förlorades i havet nedanför. Jag kan aldrig glömma denna hemska morgon och ropen på hjälp som kom från nattens mörker och det iskalla vattnet.’ ’Så sorgligt’, sade den söta mörkhåriga flygvärdinnan. ’Jag kommer ihåg att jag läst om Titanics katastrof.’

Jag slutförde min resa till Libanon. Och lyckligtvis var min halvbror intresserad av bibeln. Han blev senare också ett överlämnat kristet vittne för Jehova.”

Min farbror Louis avslutade sin berättelse genom att uttrycka en förhoppning om att Guds rike skall träda i stället för den nuvarande sataniska tingens ordning.

”Guds ords sanning”, förklarade han, ”har varit en vägledande kraft i mitt liv. Jag tackar Jehova för att han skonade mitt liv vid Titanics undergång och att jag har haft tillfälle att tjäna honom nu i dessa kritiska ’yttersta dagar’.” Han bodde i närheten av sin äldre bror och hans hustru, och tillsammans med dem tjänade han Jehova efter bästa förmåga till sin dödsdag. Han upphörde aldrig att be om att Guds vilja skall ske på jorden såsom i himmelen. (Matteus 6:9, 10) Det var hans stora förhoppning att om han skulle dö före Harmageddon, skulle Gud rädda honom från gravens makt genom en uppståndelse till liv.

[Infälld text på sidan 6]

Vi kunde höra orkestern spela på däck och människor sjunga ”Närmare, Gud, till dig”

[Infälld text på sidan 6]

Jag såg henne glida ner i havet till sitt hemska slut

[Infälld text på sidan 7]

Jag kan aldrig glömma denna hemska morgon och ropen på hjälp som kom från nattens mörker och det iskalla vattnet

[Ruta/bild på sidan 5]

Titanic var 269 meter lång och var den största oceanångaren. Hennes stora deplacement överträffade samtida krigsfartyg med 5.000 ton. Hennes skrov var uppdelat i 16 vattentäta avdelningar, och på grund av att fyra av dessa kunde fyllas med vatten utan att fartyget sjönk ansågs hon osänkbar. ”I fråga om säkerhet ... trodde man att sista ordet var sagt genom byggandet av Titanic.” (New York Times, 16 april 1912) Men det ödesdigra isberget fläkte upp en 90 meter lång läcka på skeppets sida och fyllde fem av hennes vattentäta avdelningar med vatten, och den ”osänkbara” Titanic sjönk.

[Ruta/Karta på sidan 4]

(För formaterad text, se publikationen)

USA

NEW YORK

NEWFOUNDLAND

HÄR GICK TITANIC UNDER

IRLAND

ENGLAND

SOUTHAMPTON

FRANKRIKE

Söndagen den 14 april: Vädret blev mycket kallt. Titanic varnades för isberg föröver men rusade fram med 22 knop. Just före midnatt stötte hon mot ett isberg omkring 150 kilometer söder om Newfoundlands bankar.

Måndagen den 15 april: Titanic sjönk bara 2 timmar och 40 minuter efter sammanstötningen, och mer än 1.500 människoliv gick förlorade. Fartyget var 2.570 kilometer från sin destination.

[Bild på sidan 8]

Somliga passagerare vägrade att hörsamma uppmaningarna ett lämna fartyget