Hur gamla är fossilen?
”Kineser gräver fram fossil av den 500.000 år gamla Pekingmänniskan”
SER du då och då rubriker sådana som denna? Kanhända undrar du hur man kan veta att fossilet är en halv million år gammalt.
Det finns många sätt på vilka forskare bestämmer åldern på fossil. Den metod de sätter störst tillit till är radioaktiv datering. Hur fungerar den? Är det verkligen en exakt metod?
Vanligen är det inte själva fossilet forskarna daterar, utan ett radioaktivt mineral som de har funnit i samma berglager som fossilet.
URAN-BLYDATERING. Uran är ett radioaktivt grundämne, som mycket långsamt övergår till bly. Den vanliga formen av uran, U-238, sönderdelas så långsamt att på 4.500 millioner år har bara hälften av det övergått till bly. Åldern på ett mineral som innehåller uran kan man avgöra genom att mäta hur mycket bly som har bildats i det.
Med hjälp av en kemisk analys av uran- och blyinnehållet i ett mineral kan man alltså på ett enkelt sätt beräkna mineralets ålder. Men analysen kompliceras av det förhållandet att det finns olika isotoper av bly, och endast bly 206 kommer från uran 238. Kemisten måste därför få hjälp av en fysiker, som med en masspektrometer kan avgöra hur mycket det finns av denna speciella isotop i blyet.
Men det finns två mycket viktiga antaganden som måste vara riktiga, om dateringen skall stämma:
För det första att det inte fanns något bly blandat i uranmineralet, då det bildades i den svalnande magman av smältflytande bergartsmaterial. Om det fanns något bly i mineralet, då skulle det se ut som om den nyligen bildade bergarten redan vore flera millioner år gammal.
För det andra att inget bly har försvunnit från mineralet. Om något av det bly som bildats i ett gammalt mineral har försvunnit, skulle mineralet enligt analysen förefalla vara mycket yngre än det är.
Du ser alltså att metoden inte är idiotsäker. Likväl har man genom att ägna tillbörlig uppmärksamhet åt sådana möjliga fallgropar kunnat göra godtagbart tillförlitliga dateringar av många gamla bergformationer. Med denna metod som grund har man fastställt åldern på de äldsta delarna av jordskorpan till mer än fyra milliarder år.
Men uranmineral förekommer inte i samma bergarter som fossil. Detta beror på att i vulkaniska bergarter liksom också i de bergarter som metamorfoserats eller omvandlats genom hetta har alla fossil som eventuellt funnits blivit förstörda. Man måste därför använda andra radioaktiva klockor för att datera fossil.
KALIUM-ARGONDATERING. Grundämnet kalium förekommer mycket i mineralvärlden. Kalium har en mycket sällsynt isotop, K-40, som sönderfaller med en halveringstid på 1.300 millioner år. Det mesta övergår till kalcium, men 11 procent av det sönderfaller på ett annorlunda sätt, nämligen till argon. Argon är en ädelgas, som inte förenar sig med andra grundämnen och som vanligen förekommer enbart i atmosfären. Men vissa mineral, till exempel fältspat, vilka innehåller kalium som inte har blivit stört under lång tid, innehåller faktiskt också instängt argon till följd av den radioaktiva processen.
Denna egenskap hos kalium utnyttjas, då fossil har blivit begravda under vulkaniskt stoft. Teorin för datering med hjälp av kaliumargonmetoden är enkel. Vid ett vulkanutbrott förlorar den smälta bergarten allt det argon som tidigare bildats av kaliumet i bergarten. Den smälta bergarten stelnar, då den vulkaniska hettan avtar, och bergartens kalium, som nu är fritt från argon, börjar på nytt bilda den här ädelgasen. På så sätt har kalium-argonklockan nollställts, och allting som har begravts vid vulkanutbrottet kan man datera genom att analysera omkringliggande vulkaniskt stoft.
Teorin låter bra, men i praktiken uppstår det på nytt svårigheter i de grundläggande antagandena. Å ena sidan skulle möjligheten att argon har läckt ut ur mineralet göra åldersbestämningen för låg. Om å andra sidan den vulkaniska hettan inte har kokat ur allt argon i den smälta bergarten, skulle klockan vara felställd från början.
Detta kan vara speciellt allvarligt i fall där kalium-argonmetoden används för att datera relativt nya fynd — låt säga högst ett par millioner år. Det allra minsta spår av argon i askan kommer att förorsaka mycket stora felberäkningar. Om det till exempel under en milliard år före ett vulkanutbrott har ansamlats argon i ett kaliummineral, då skulle så lite som en åttondels procent kvarblivet argon kunna orsaka att man åldersbestämde ett ben, som nyligen blivit begravt i vulkaniskt stoft, till en million år.
Detta skulle kanske inte vara ett så allvarligt fel i fråga om ett sediment, som är hundra millioner år gammalt. Men du inser säkert hur missvisande det skulle vara att med hjälp av den här metoden åldersbestämma ett fossil av en förmodad förfader till människan, som man har funnit i Olduvaipasset i Tanzania, till en eller två millioner år. Det är svårt att avläsa sekunder på en klocka som bara har timvisare.
Lägg märke till följande som bekräftelse på hur otillförlitliga vetenskapliga dateringsmetoder är. Två forskare ville påvisa sambandet mellan ett nytt fynd och ett tidigare, vars ålder man hade fastställt till 65 millioner år. Men kaliumargonmetoden visade att deras nya fynd var bara 44 millioner år gammalt — 21 millioner år för lite. Detta utgjorde inget problem — finns bara viljan så finns det också en utväg. De två vetenskapsmännen ”sätter detta i samband med förlust av argon eller med föroreningar”, rapporteras det i Science News för 18 juli 1981. För att främja sina egna syften är de i ett fall inte så nogräknade, i ett annat fall dogmatiska.
RADIOKOLDATERING: Radiokolklockan, som grundar sig på kol-14:s halveringstid på 5.500 år, är mycket mera användbar när det gäller att mäta åldrar som har att göra med människans historia på jorden. I den här metoden använder man inte ett radioaktivt ämne som har funnits alltsedan skapelsen. Med den korta livstid som radiokolet har skulle det ha försvunnit för länge sedan. Men den här isotopen nybildas ständigt genom den kosmiska strålningens inverkan på jordens atmosfär.
Alla levande varelser har kol i alla sina kroppsdelar, och medan de är vid liv, har de kol-14 i samma proportioner som det förekommer i koldioxiden i atmosfären. När de dör och blir nergrävda och avskurna från atmosfären, sönderfaller kol-14 undan för undan och försvinner. Om man alltså gräver upp en gammal träd- eller träkolsbit, kan man mäta hur mycket kol-14 som återstår och tala om för hur länge sedan biten var en del av ett levande träd.
Detta är alltså teorin. I praktiken finns det mycket som kan ge upphov åt felaktiga värden. Något som lätt kan fördärva ett prov är att det kan ha blivit förorenat av andra material, som kan innehålla antingen äldre eller yngre kol.
Den allvarligaste frågan, speciellt när det gäller mycket gamla fynd, är om det fanns lika mycket radiokol i atmosfären förr i tiden som det finns nu. Det finns inget sätt på vilket man med säkerhet kan avgöra detta, eftersom det beror på den kosmiska strålningen, som är anmärkningsvärt varierande och sporadisk. Om till exempel den kosmiska strålningen under mänsklighetens tidigare historia av någon anledning var bara hälften så intensiv som den är i dag, skulle ett fynd från den tiden förefalla vara 5.500 år äldre än det i verkligheten är.
Eftersom vi inte kan veta hur intensiv den kosmiska strålningen var i gångna tider, är det förståndigt att godta kol-14-dateringar bara för den period under vilken klockan kan justeras efter historiska källor, dvs. ungefär 3.500 år tillbaka i tiden. Dateringar som är äldre kan alltså vara alltmer inexakta.
HUR TILLFÖRLITLIGA ÄR DÅ DATERINGARNA? Är fossilet av Pekingmänniskan verkligen 500.000 år gammalt? Låt oss se vad som sägs om den här saken i Encyclopædia Britannica. I samband med att det talas om motsvarande fossil av liknande varelser som man funnit i jorden i olika delar av världen, heter det:
”Sådana bevislinjer har lett till den försiktiga slutsatsen att arten Homo erectus i huvudsak härstammar från den första tiden under mellersta pleistocen. ... De yngsta godtagna huvudrepresentanterna för H. erectus i det fossila vittnesbördet skulle förefalla vara gruppen från Peking i Kina, Trinil på Java, Ternifine i Algeriet och skallen av Olduvaihominiden 9 från Tanzania. Med hjälp av upprepade dateringar med kalium-argonmetoden av jordlagren i Trinil har man uppskattat deras ålder till 550.000 år före vår tid. ... Det skulle förefalla förnuftigt att anta att tiden för Homo erectus sträcker sig från 1.500.000 till 500.000 år före vår tid.”
Lägg märke till alla garderingar man gör för att undvika bestämda påståenden — sådana ord som ”försiktig”, ”skulle förefalla”, ”uppskatta” och ”förnuftigt att anta”. Det sägs inte att man har daterat Pekingfossilet. Den slutsats man så småningom kommer fram till efter en lång utläggning bygger på en analys, i vilken endast en tusendel kvarblivet argon, som tidigare ansamlats i kaliummineralet, skulle kunna vara förklaringen till att man fått fram en så hög ålder som 500.000 år. När man läser mer än rubrikerna, finner man inga välgrundade bevis för de vitt och brett omtalade påståendena om Pekingfossilens höga ålder.
Om man vill finna fel i bibelns historiska skildring om människans skapelse, kan man använda de motsägande uppgifter som vetenskapliga dateringsmetoder ger för att försvara sin ståndpunkt. Men för att vara ärlig bör man egentligen erkänna att sådana metoder är alltför osäkra och otillförlitliga för att man med framgång skall kunna ifrågasätta den människas tro som godtar bibeln som Guds sanningsord.
[Infälld text på sidan 13]
Två mycket viktiga antaganden måste vara riktiga, om dateringen skall stämma
[Infälld text på sidan 14]
Det är svårt att avläsa sekunder på en klocka som bara har timvisare
[Infälld text på sidan 15]
Det är förståndigt att godta kol-14-dateringar bara för den period under vilken klockan kan justeras efter historiska källor
[Infälld text på sidan 15]
När man läser mer än rubrikerna, finner man inga bevis för påståendena om Pekingfossilens höga ålder