Kontakt med ”Mittens rike”

I ÅRATAL hade jag drömt om att besöka ”Mittens rike”. ”Var ligger det?” undrar du. ”Mittens rike” är det kinesiska namnet på Kina. Detta återspeglar den traditionella kinesiska uppfattningen om Kina som världens medelpunkt med alla andra länder i periferin.

Fler människor än som själva inser det har kommit i kontakt med ”Mittens rike”. Kineserna var de första som uppfann papperet och tryckkonsten. Det var i Kina som man först flög med sådana drakar som barn roar sig med under blåsiga dagar. Det var på matgäster i Kina som smaklökarna först retades av spaghetti och ravioli, och porslin och ett ämne som kom att användas som krut är andra bidrag från ”Mittens rike” till världen utanför.

Under fyra år hade min hustru och jag varit missionärer på Taiwan, men jag hade alltid undrat hur det förhöll sig med fastlandet. Slutligen kom det lägliga tillfället för mig att tillfredsställa denna nyfikenhet, när de kinesiska myndigheterna i slutet av år 1978 per telegram skickade ett visum till mig, som gjorde det möjligt för mig att göra en affärsresa till deras land. Jag företog den långa flygresan över Stilla havet, och när planet slutligen närmade sig Peking, slog mitt hjärta en smula fortare vid tanken på att jag snart skulle äta pekinganka i Peking, promenera på kinesiska muren och i ringa grad lära känna det land som utgör en fjärdedel av mänskligheten. Äntligen stod jag i begrepp att få kontakt med ”Mittens rike”.

Ett folk på en milliard

Några år har gått sedan denna första ankomst. Men de dagar som jag tillbringade vid Mingdynastins gravar och i den förbjudna staden är oförglömliga. Båtfärder på Yang-tze-kiang och bergbestigning i Himalaya är likaså oförlikneliga händelser i mitt liv. I detta ålderdomliga land upptäckte jag emellertid något som är långt mera anmärkningsvärt än Mount Everest i söder eller kinesiska muren i norr. Detta var något som befann sig mellan dessa två monument: folket på en milliard i ”Mittens rike”.

Under många år brukade kineserna sällan tala med de få utlänningar som tilläts komma in i deras land. Det var inte så att de inte ville. Kineserna är av naturen sällskapliga och gästfria. Den politiska situationen gjorde dem emellertid försiktiga. Lyckligtvis är denna period i stort sett förbi. En enkel promenad efter middagen förvandlas till en stor händelse. Inom några minuter kommer skaror av människor för att se och tala med utlänningen. Besökaren som beskådar sevärdheterna blir snabbt själv en sevärdhet.

Ingenting fascinerar denna skara nya vänner mera än ett fotografi av dem själva taget med en polaroidkamera. När man får slut på film, måste man vara beredd på att förklara vad som hänt för omkring 400 besvikna kineser.

När jag var i Szechuanprovinsen bestämde jag och mina vänner en kväll att vi skulle gå på opera — kinesisk opera naturligtvis. När vi kom dit, upptäckte jag att jag hade sett operan förut. Eftersom jag visste att allas uppmärksamhet skulle vara helt inriktad på scenen, bestämde jag mig för att sitta i bakre delen av salongen på en låg flyttbar väggavbalkning och enbart iaktta hur folk från orten fann nöje i föreställningen. När jag tittade ut över deras gladlynta, leende ansikten, kunde jag inte låta bli att tänka på deras förmåga att återhämta sig. De har gått igenom vissa mycket svåra tider och är fortfarande mycket fattiga. Ändå är de optimistiska. De tycker att de har det bra i jämförelse med situationen för bara några år sedan.

Det dröjde inte länge förrän en högskolestuderande kom fram till mig och sade: ”Får jag fråga Er varifrån Ni kommer?” Jag talade om det för honom, och han fortsatte då och berättade hur lycklig han var över att vi kunde komma till Kina och hur mycket kineserna gladde sig åt att se oss i deras land. Han sade att det var en ära för dem att vi var intresserade av deras seder och kultur.

Jag har naturligtvis gjort ett sammandrag av ett ganska långt och intressant samtal, men den unge mannens uppriktighet var tilltalande. Vårt samtal tog slut alltför snart, men det skedde inte förrän han hade insisterat på att få hämta en kopp hett te åt mig.

Minnesvärda samtal

Även om det ofta är svårt för den som besöker ”Mittens rike” att ingående samtala med människor, kan det ske. De bästa tillfällena yppar sig vanligtvis vid måltider — inte vid formella bjudningar, utan vid sådana tillfällen då man avnjuter en enkel måltid tillsammans med några få människor i en enskild vrå.

Jag kommer ihåg ett minnesvärt samtal som jag gladde mig åt en vinter högt uppe på ett berg i det centrala Kina. Vi var en liten grupp som hade klättrat hela dagen, och när det började bli kväll, tog vi skydd i ett halvt övergivet buddisttempel. Templet användes bara av någon enstaka tibetan, som vandrade dit från någon avlägsen plats för att utöva tillbedjan med hjälp av de få reliker som myndigheterna låtit vara kvar där. Efter det att vaktmästaren vid templet hälsat på oss, lagade han med iver en enkel men utsökt måltid, och vi började samtala inom gruppen.

Vi kom in på många ämnen, men de livligaste samtalen rörde sig om bibeln. En ung student i gruppen var fullproppad med politiska citat, som han rabblade upp så snart samtalet tycktes vika av från det som var ”rättroget”. När citaten äntligen tröt för honom, fick alla andra en chans att yttra sig och ställa frågor.

Det var spännande att få tala om Jehova med dessa människor. De som var äldre kände till, från tiden före den kommunistiska revolutionen, att Jehova är Guds namn. Varför det? Därför att den kinesiska bibeln använder Guds namn tusentals gånger i de hebreiska skrifterna. Det var underbart att se hur deras ansikten sken upp, när vi öppet samtalade om något som de inte hade dryftat på många år.

Jag fann att man kan föra lika intressanta samtal med utlänningar i Kina, i synnerhet med dem som är bosatta där. Många av dessa är diplomater. Somliga är ”utländska experter” som engagerats av myndigheterna. Pressen har sitt uppbåd av reportrar, och där finns naturligtvis en blandad grupp affärsmän.

I Peking och Shanghai finns det några hotellcafeterior som är avsedda för utlänningar, och eftersom det praktiskt taget inte finns något nattliv, samlas många utlänningar i dessa varje kväll. På kvällarna ser dessa cafeterior ut som om de vore fyllda med persontyper från någon film. Man finner nästan alltid en oljepamp från Texas där, i full mundering med cowboyhatt och stövlar. Där finns sikher från Indien med sina turbaner och afrikaner iklädda nationaldräkter av stor variation. Jag gjorde en intressant erfarenhet, när jag kom att delta i detta sceneri en kväll i Shanghais berömda Peace Hotel (Hotell Freden).

Freden är ett elegant hotell, det är gammalt och fullt av konstdekorationer, som påminner om en tidigare period när Shanghai hade samma ställning som Paris, Rom och New York i fråga om att vara glamouröst. Två storvuxna ryssar kom in i cafeterian, och eftersom de enda två stolar som var lediga befann sig närmast mig, inbjöd jag dem att sätta sig. Det visade sig att de var sovjetiska diplomater av hög rang stationerade i Kina. Det språk som vi hade gemensamt var kinesiska, och vi inledde ett intressant samtal.

När de fått reda på något om mig, undrade de vilken min religion var, eftersom jag kunde tjäna som missionär på Taiwan ena stunden i mitt liv och därefter bedriva affärer med sådana som de betraktade som fiender till det landet. Deras erfarenhet hade visat dem att de flesta människor med starka religiösa övertygelser också hade starka politiska övertygelser och att dessa människor inte var i stånd att anpassa sig på detta sätt.

Jag berättade för dem att jag var ett Jehovas vittne och att jag därför var helt neutral i fråga om politiska angelägenheter. Jag förklarade att min kärlek gällde folket på Taiwan och dem som befann sig i det övriga Kina. De svarade: ”Upprepa namnet på din religion, men gör det på engelska den här gången.” Jag gjorde detta, och de fortsatte: ”O, ja, vi har många av ditt folk i vårt land. Nu får du berätta mera för oss. Förklara skillnaden mellan er och baptisterna.”

Efter ett två timmar långt samtal som omspände ett långt dryftande av kristen kärlek och neutralitet, sade dessa diplomater: ”Du vet inte hur tacksamma vi är för att du har förklarat detta för oss. Detta är första gången som vi helt har förstått den position som Jehovas vittnen intar.” Det var nu nästan midnatt. Sedan jag fått en varm inbjudan att komma och äta middag på Sovjetunionens ambassad, sade jag adjö och gick ut och kallade på en taxi för att åka tillbaka till mitt hotell.

”Mer imponerande än kinesiska muren”

Det är svårt att säga så mycket om dagens Kina utan att låta antingen som en förespråkare för eller kritiker av styrelsesystemet. Jag är naturligtvis varken det ena eller det andra. Det finns emellertid åtminstone två positiva ting som är värda att lägga märke till.

Kina har varit ett jordbruksland i tusentals år, och det är gott att se att landet ökat sin förmåga att producera mat för egen del, så att man därigenom slipper de stora hungersnöderna som brukade härja i Kina. Dessutom har man utbildat tusentals ”lantdoktorer” eller ”barfotaläkare” för att kunna ge massorna den grundläggande hälsovårdshjälpen. Dessa två framsteg i fråga om mat och hälsovård är, enligt min mening, Kinas största bedrifter i nyare tid, långt mer imponerande än kinesiska muren och givetvis mer betydelsefulla än uppfinningen av papper eller drakar.

Kina smittar av sig. Alltsedan Marco Polos dagar har det framstått som en lockelse för västerlänningar. Jag fick äntligen mitt tillfälle att komma i kontakt med ”Mittens rike”, men jag fann att detta vidsträckta, tätt befolkade land i gengäld öppnat sig för mig och rört vid mig. Detta land hade fördjupat min förståelse av mänskligheten. Jag betvivlar att mitt sätt att betrakta saker och ting någonsin kommer att vara detsamma som förut. — Insänt.

[Bild på sidorna 24, 25]

Fler människor än som själva inser det har kommit i kontakt med ”Mittens rike”