Psykiatrin tar hjälp av hundar
— och katter och fåglar och fiskar och råttor!
HUNDAR lyckas där psykiatriker har misslyckats. De använder inte någon vilsoffa eller några psykofarmaka, men deras uppträdande mot patienterna är överväldigande — ett öppet, varmt, översvallande och villkorslöst accepterande. Och det är inte bara hundar, utan också andra djur av varierande form och storlek, som överträffar psykiatrikerna. I USA håller sällskapsdjur på att invadera mentalsjukhus, sjukhem och inrättningar för hemlösa eller utvecklingsstörda barn.
Doktor Anthony Calabro vid Feeling Heart Foundation i USA redogör för vad hundarna åstadkommer: ”Problemet med dem som är intagna på dessa institutioner består ofta i att de inte samverkar med någon. De lever i isolering och i känslomässig kyla, de har ingenting att göra och är inte älskade av någon. Många har förlorat all känsla för ansvar, och i vissa fall har de mycket få ägodelar. De existerar enbart, de lever inte.” Hundarna bryter igenom dessa människors skal.
Doktor Calabro förklarar: ”Hundar ger kärlek — villkorslös kärlek. De påkallar uppmärksamhet, och när någon visar gensvar, återgäldar de detta med kärlek, trygghet och värme utan några förbehåll.” Somliga psykiatriker är motståndare till att använda sällskapsdjur som ett terapimedel, säger Calabro. ”Så här säger de: ’Vi tillbringar 10 eller 15 år i skolan för att lära oss allt om psykiatri och psykofarmaka, men allt dessa människor gör är att föra in en hund för att se vad som händer. Det krävs mer än sådana ting!’”
Det krävs naturligtvis mer än så. Men när ”sådana ting” förmedlar en känsla av kärlek ”utan några förbehåll” är det kraftfullt. Calabro förklarar vidare: ”Djur botar inte människor, men de öppnar förbindelsekanaler och väcker intresse för omvärlden. De är isbrytare, förstår ni, precis vad som behövs för att få en individ att öppna sig.”
Doktor Samuel Corson, professor i psykiatri, har använt hundar och ibland katter som medterapeuter och har ”åstadkommit uppmuntrande resultat hos 28 av 30 patienter, där man misslyckats med traditionella behandlingsmetoder, däribland elchocker och psykofarmaka”.
Vid Lima State Hospital i Ohio i USA använder man i den slutna avdelningen mindre djur i sitt terapiprogram med sällskapsdjur: fåglar, fiskar, hamstrar, marsvin och så vidare. Här följer några exempel på detta:
En patient yttrade ingenting under fyra månader. Personalen gav honom en kakadua. Denna papegoja sov i en bur vid hans säng om natten och satt på hans axel under dagen. Han började tala till fågeln, och efter två månader talade han med människor.
En deprimerad patient fick hand om två marsvinsungar. Deras mor hade stött bort dem, och därför grep patienten in och matade dem med flaska varannan timme. De var beroende av honom. Han behövdes.
En självmordspatient avtjänade ett straff för väpnat rån. Han ville inte samarbeta, och han var asocial. Han fick en fågel att ta hand om. ”Jag hade aldrig haft någon medkänsla”, sade han. Nu förändrades detta. Han började studera ornitologi, och efter sin frigivning hoppas han kunna uppmuntra andra institutioner att börja med terapiprogram med sällskapsdjur.
Patienternas oro minskade, och de kunde ge uttryck åt kärlek gentemot sina sällskapsdjur utan fruktan för att bli avvisade. Senare öppnade de sig för människor genom att till en början tala om de sällskapsdjur de hade hand om. De började känna ansvar. De kände att de behövdes och att det fanns någonting som var beroende av dem.
Pojkar mellan 7 och 18 års ålder skickas till ett visst barnhem genom domstolsutslag. Somliga har aldrig haft ett riktigt hem, somliga misshandlades av föräldrarna, somliga är mentalt utvecklingsstörda, och andra har överförts från uppfostringsanstalter. Men de har alla någonting gemensamt — Tiger, en vanlig huskatt. En orolig pojke, som var bråkig och olydig, började tillbringa all sin tid tillsammans med Tiger. Det uppstod tillgivenhet mellan dem, pojken blev lugn och trygg, och hans förhållande till elever och lärare förbättrades.
På ett barnpsykiatriskt sjukhus i Michigan strövar Skeezer, en hund av blandras, omkring på en avdelning och erbjuder kamratskap åt varje behövande barn. Det är få som kan motstå honom, och de kan ge sin vänskap utan fruktan för att bli avvisade. Stanna upp och tänk efter: En hund som söker tillgivenhet kan placera huvudet i ditt knä och titta på dig med stora, bruna ögon. Eller en katt kan spinna och stryka sig mot dina ben. Man kan inte ta miste på deras begäran. Och för de flesta av oss är denna begäran omöjlig att motstå.
Andra undersökningar har visat att sällskapsdjur kan vara till hjälp vid fysiska sjukdomar. Vid universitetssjukhuset i Baltimore i Maryland fann man att hjärtpatienter med sällskapsdjur hade mycket större chans att överleva efter det att de lämnat sjukhuset än de som inte hade något sällskapsdjur. Av 92 patienter hade 11 av de 39 som inte hade något sällskapsdjur avlidit ett år efter det att de lämnat sjukhuset, medan bara tre av de 53 som hade sällskapsdjur hade avlidit.
Psykiatrikern Aaron Katcher vid University of Pennsylvania i USA säger: ”När människor blir äldre får familjen och vännerna mindre behov av dem, och de känner sig ofta övergivna. Denna känsla av värdelöshet ger upphov till depression. Ett sällskapsdjur fyller tomrummet.”
Andra undersökningar visar att blodtrycket sjunker, om man har ett sällskapsdjur. I ett TV-program om ”kroppskontakt” sade Katcher: ”Du håller långsamt på att lugna djuret, och vi vet att djurets puls sjunker i precis samma takt som en människas puls sjunker.” Vid ett annat tillfälle hävdade Katcher att ”en hjärtpatients chanser att överleva är tre gånger större om han har ett sällskapsdjur”.
Det kan alltså vara en avgjord fördel för somliga människor att ha ett sällskapsdjur. Vi förstår att det är nödvändigt att vara balanserad. I rätt sammanhang kan sällskapsdjur vara till nytta för vissa personer.