Fri från alkoholism

Hans berättelse

SIFFRORNA på telefonen tycktes flyta samman, när jag med stor möda försökte slå mitt eget telefonnummer. De fem tabletter som jag tagit tidigare på dagen hade nu nått sin fulla verkan. Jag höll krampaktigt fast i telefonkiosken för att inte falla omkull, medan jag hörde min mammas röst: ”Hallå. Vem är det?”

”Å, nej!” flämtade mamma. ”Du har ätit tabletter igen! Du är påtänd!”

Jag lade på luren och vinglade i väg mot bilen. Jag skulle inte sova över hos en vän. Jag tänkte i stället köra ner till stranden. När jag körde, upptäckte jag plötsligt att jag var på fel sida av vägen — på en större landsväg. Den mötande trafiken lyckades med nöd och näppe undvika att köra på mig, när jag körde över mittremsan och in på vägen som ledde till stranden. Jag parkerade bilen och lade mig att sova till nästa dag.

Det här är bara en händelse som visar hur alkoholismen nära nog kostade mig livet. ”Men vad har tabletter med alkoholism att göra?” frågar du. Ja, på den tiden förstod jag inte själv sambandet, men det skulle jag få lära mig — den hårda vägen.

Låt mig först berätta lite om min bakgrund: Jag hade börjat ta tabletter redan som tonåring. Jag började genom att knycka lugnande tabletter från mamma — hon hade alltid en massa sådana hemma. Några år senare lät en arbetskamrat mig stifta bekantskap med secobarbital, ett mycket starkt nervlugnande medel. Nu kunde jag ta färre piller och ändå få samma effekt. Visst hade mamma och pappa varnat mig för heroin och marijuana. Men de piller som jag åt var inte så farliga — det var åtminstone vad jag trodde.

Inom ett år hade jag blivit slav under tabletterna och tog trettio om dagen.

Det var inte så att jag ville vara hög hela tiden.a Jag behövde tabletterna helt enkelt för att fungera. Om jag inte tog dem, blev jag ytterligt nervös och orolig och skakade våldsamt.

Sedan jag hade kvaddat åtskilliga bilar och blivit arresterad, skickade mina föräldrar mig till ett sjukhus för behandling. Där blev jag långsamt avgiftad. Det jag fick genomlida går inte att beskriva. Jag fick hallucinationer, skakade i hela kroppen och kände en fruktansvärd, oresonlig rädsla. Jag kan ta ett exempel: Min flickvän hade ingen telefon, och jag kunde inte ta emot samtal, så därför avtalade vi att jag vid en viss tidpunkt skulle ringa till en telefonkiosk, där hon skulle vara. Men jag var alltid rädd att hon inte skulle vara där — jag menar fruktansvärt rädd.

Efter omkring tre veckor blev jag emellertid utskriven från sjukhuset, redo att börja på ny kula. ”Mina bekymmer är över nu”, tänkte jag för mig själv. Men mina bekymmer var i verkligheten långt ifrån över.

Jag började dricka. Till min förvåning kunde jag redan från början konsumera stora mängder alkohol utan att bli berusad. Men det dröjde inte länge förrän jag sjönk ner i en depression som blev djupare och djupare. Jag fick fruktansvärda ångestattacker, då jag var rädd för att köra bil och till och med för att tala med andra. Mina händer darrade, och jag blev kallsvettig över hela kroppen. Många dagar lyckades jag nätt och jämnt att komma till arbetet, darrande och ängslig. Andra dagar gick det inte alls. Jag var förvirrad och paranoid — ett fysiskt och psykiskt vrak. Till sist ringde jag en dag till min chef för att säga att jag inte kunde komma till arbetet. ”Du vet att det betyder att du får sparken”, varnade han.

”Jag vet, men jag kan inte göra något åt det. Jag tror att jag håller på att få ett nervsammanbrott.” Jag lade på luren, och efter ett par minuter ringde det.

”Jag bryr mig inte om hur du bär dig åt”, sade min chef, ”men se till att du tar dig ner till personalläkarmottagningen — nu med detsamma!”

Och det var just vad jag gjorde. Jag förklarade för läkarna min bakgrund med nervlugnande medel och sade att jag trodde att jag höll på att få ett nervsammanbrott.

”Fred, du får inget nervsammanbrott”, förklarade en av läkarna. ”Du är alkoholist.”

”Men det är omöjligt”, sade jag häftigt. ”Jag dricker inte mer än tre, fyra öl varje kväll.”

”Det är inte fråga om hur mycket du dricker, utan hur alkoholen påverkar dig som individ. Ditt problem är att du fysiologiskt sett har en benägenhet att bli beroende av droger. Du måste lära dig att leva utan några som helst droger — vare sig alkohol eller tabletter. Du måste lära dig att vara lycklig utan droger.”

Han skickade mig sedan till en avvänjningsklinik på flera månader. Där fick jag lära mig mycket om alkoholism. Jag fick till exempel veta att jag som alkoholist måste undvika alla lugnande medel. Det spelar ingen roll om man får i sig dem i flytande form (alkohol) eller i form av tabletter (till exempel lugnande medel). De har nästan exakt samma verkan på en alkoholists kropp. På kliniken fick jag också lära mig hur viktigt det är med näringsriktig kost och vitaminer och att leva ett ordnat och disciplinerat liv.

Det som verkligen hjälpte mig att bli fri från min alkoholism var emellertid doktorns ord: ”Du måste lära dig att vara lycklig utan droger.” En alkoholist är nämligen oerhört orolig av sig, han bekymrar sig för allting. Men genom mina bibelstudier har jag lärt mig att vara ”lycklig utan droger”. Visst kände jag till en del om bibeln tidigare, men tack vare ett allvarligare studium har jag lärt känna Jehova Gud och kommit honom nära, som ett barn som känner sin far. Jag kan kasta mina bekymmer på honom, så att jag inte otillbörligt bekymrar mig över mitt liv. (Matteus 6:34) Jag har också funnit gemenskap med medkristna, som behandlar mig som en medlem av familjen. Jag är oerhört tacksam över den kärlek och det stöd de hela tiden ger mig.

Jag har verkligen insett att det är livsviktigt för mig att helt avhålla mig från alkohol och andra droger. Det har nu gått flera år. Men jag är verkligen tillfreds, lycklig. Jag har min Gud, Jehova, min familj och kärleksfulla kristna bröder. Vad mer kan man begära? — Insänt.

Hennes berättelse

Jag hade mest druckit för sällskaps skull. Vad jag minns, hade min man och jag sällan alkoholhaltiga drycker hemma, utom vid speciella tillfällen. Föga anade jag då att jag genom mitt fortsatta drickande satte i gång en tillvänjningsprocess som till slut skulle leda till att jag blev beroende av alkohol för att kunna fungera.

Mitt drickande ledde så småningom till en drastisk förändring i min personlighet. Jag märkte att jag blev aggressiv och våldsam. Jag slog barnen och tyckte att jag var i min fulla rätt att göra det. När jag ser tillbaka, förstår jag att det egentligen var mig själv jag var arg på. Jag blev paranoid och misstänksam. Om jag kom in i ett rum och fick se att två personer pratade med varandra, var jag övertygad om att de talade om mig, därför att de inte tyckte om mig. Mina barn brukade försöka uppmuntra mig och säga: ”Mamma, vi älskar dig.” Men jag var säker på att de inte kunde tycka om mig.

Den fruktansvärda strid som rasade inom mig går inte att beskriva. Efter varje dryckesepisod fick jag outhärdliga känslor av skuld och skam. Jag lovade mig själv: ”Jag skall aldrig göra om det.” Men jag gjorde det ändå — om och om igen.

Vänner som jag litade på och respekterade rådde mig att skära ner min konsumtion, att vara måttlig. Jag prövade alla upptänkliga medel för att få kontroll över mitt drickande. Jag flyttade till en annan plats och trodde att det skulle hjälpa. Sedan blev jag övertygad om att lösningen skulle vara att gå över till andra drycker. Jag började därför dricka vin. Men det spelade ingen roll vilken metod jag prövade — jag kunde helt enkelt inte skära ner eller kontrollera mitt drickande.

Allteftersom åren gick fortsatte jag i hemlighet att dricka långt mer än någon visste. Jag fungerade nämligen ganska bra under alkoholens inverkan. Jag kunde fortfarande ha kvar mitt arbete och ta hand om min familj — så länge jag hade alkohol i kroppen. Jag blev så småningom en mästare i att med olika lister och knep dölja det för min familj. Flaskorna i barskåpet i vardagsrummet var bara en fasad. Min familj brukade hälla ut spriten i slasken eller späda ut den med vatten. Men jag hade andra flaskor undangömda. Vid ett tillfälle hade jag faktiskt tjugofem flaskor gömda på olika platser i hemmet — i badrummet, i garaget, i bilen, i linneskåpet, i handväskan och i mina byrålådor.

Nu hade jag börjat få svårt att sova på nätterna. Det räckte inte längre med alkohol för att somna. Jag gick därför till doktorn och fick recept på sömntabletter. (Jag talade inte om för honom att jag drack.) Jag tog nu både tabletter och alkohol för att kunna somna på kvällen.

Under hela denna tid kunde min familj inte övertyga mig om att jag var alkoholist. ”Se på mig!” sade jag till mitt försvar. ”Jag är väl inte någon nerdekad fyllkaja! Jag har fostrat upp er barn och dessutom jobbat hela tiden. Hur kan ni ens tro att jag skulle vara en så hemsk människa?”

Så en kväll upptäckte jag att jag glömt att fylla på mitt förråd av alkohol. I ungefär åtta år hade jag varit beroende av alkohol och tabletter för att kunna sova. Det visade sig bli den fruktansvärdaste natten i hela mitt liv. Jag fick hallucinationer och hörde egendomliga ljud. Jag inbillade mig, ja, intalade mig, att det var någon som ville döda mig. Det blev värre och värre, allteftersom natten gick. Jag var övertygad om att jag skulle dö innan det blev morgon.

Och ändå — det första jag gjorde nästa morgon var att gå till affären för att köpa mer sprit. Och när jag sedan drack i stora klunkar, vilken förändring! Jag kände genast att jag fick situationen under kontroll. Men senare på dagen förlorade jag verkligen all självbehärskning. Jag slog min dotter mycket illa. Då först insåg jag att jag behövde medicinsk hjälp och gick med på att läggas in på ett rehabiliteringshem. Men fortfarande ansåg jag inte alls att det var alkoholen som var mitt stora problem! Jag var övertygad om att jag höll på att förlora förståndet och att det var därför jag var tvungen att dricka.

”Dricker du?” frågade kuratorn på hemmet.

”Ja, men jag dricker inte så värst mycket”, sade jag och satte upp en försvarsattityd. Då visade han mig en tabell, som tog upp de olika symptomen på alkoholism, och bad mig pricka för dem som passade in på mig. När jag var färdig, började jag tänka: ”Kanske jag i alla fall är alkoholist.” Jag var rädd.

Under min tre månader långa vistelse på hemmet fick jag lära mig mycket om alkoholism och om hur alkoholen påverkade mig som individ, hur den förändrade mig. När jag träffade andra som hade varit alkoholister och hörde dem tala, insåg jag att de var precis som jag.

Men i mitt fortlöpande rehabiliteringsprogram ingår någonting annat som har varit till stor hjälp för mig. Ja, i ett brev skrev faktiskt hemmet följande om mig: ”Hennes religion har hjälpt henne att bevara jämvikten under rehabiliteringsprocessen.” Som ett Jehovas vittne besöker jag nämligen varje vecka möten, där jag lär mig att tillämpa bibelns principer. Det har hjälpt mig att bli lycklig utan att dricka. Och min lycka blir ännu större när jag delar med mig åt andra av de underbara ting jag får lära från bibeln.

Allteftersom jag har kommit närmare Jehova Gud, har jag själv fått erfara sanningen i orden i Filipperna 4:6, 7: ”Var inte bekymrade för någonting, utan låt i allting, genom bön och ödmjuk anhållan jämte tacksägelse, de ting ni begär göras kända för Gud; och Guds frid, som övergår allt förstånd, skall skydda era hjärtan och era tankeförmågor med hjälp av Kristus Jesus.” Ja, ”Guds frid, som övergår allt förstånd”, gör det möjligt för mig att gå framåt mot bättring EN DAG I TAGET. — Insänt.

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 10]

”Om jag inte tog dem, blev jag ytterligt nervös och orolig”

[Infälld text på sidan 10]

”Du måste lära dig att vara lycklig utan droger”, förklarade läkaren

[Infälld text på sidan 12]

”Jag lovade mig själv: ’Jag skall aldrig göra om det.’ Men jag gjorde det ändå — om och om igen”