Att leva med alkoholismen

ALLT min man hade ägnat sig åt dag och natt under veckor var att dricka. Han somnade, vaknade och började sedan dricka igen. Han hade fått sparken från sitt arbete, och vår ekonomiska situation blev värre för varje dag. Hans hälsa hade försämrats, och jag var inte säker på hur länge han skulle leva. ”Var kommer detta att sluta?” undrade jag.

Innan jag berättar för dig hur det gick, vill jag förklara hur vi nådde denna kritiska punkt i vårt liv.

Jag träffade min man på en danstillställning år 1947. Han hade redan druckit när han kom. Innan kvällen var över dansade han på bordet. Senare den veckan kom han och besökte mig. Denna gång var han nykter, och jag tyckte mycket om hans sällskap. Vi hade många gemensamma intressen, och därför började vi sällskapa.

Den kväll han friade hade han en flaska sprit med sig, men han var inte berusad. Vi talade länge om äktenskapets allvar och om att bilda familj. Jag sade till honom att jag inte tänkte leva tillsammans med en alkoholist. Han kastade då bort flaskan och lovade mig att han hade tagit sitt sista glas. Jag blev så lycklig!

Men inte långt efter det att vi hade gift oss började han dricka igen. Under de år som följde blev jag mer och mer rädd för honom. Han var så oberäknelig. Han var som en vulkan som var nära att explodera.

Han inte bara fortsatte att dricka mycket, utan han började också spela hasard på arbetet, vilket resulterade i allvarliga ekonomiska problem. Varje avlöningsdag var det ett diskuterande. Han önskade ge mig mindre och mindre pengar, så att han kunde dricka mer och mer. Inkasserare besökte oss gång på gång med obetalda räkningar.

”Hur kan han behandla mig på detta sätt och samtidigt säga att han älskar mig?” undrade jag. Eftersom jag hade deltidsarbete, hade jag ibland pengar så att jag kunde betala räkningarna.

Ibland kunde jag inte hålla tyst. Jag vädjade: ”Kan du inte se vart det bär hän? Din dotter och jag är nervvrak!”

”Du överdriver!” fräste han. ”Jag tar bara en eller två drinkar. Jag dricker inte ens en flaska i veckan.” Han drack i själva verket en flaska per dag!

Mitt liv var fyllt av motsättningar. Vid vissa tillfällen kunde han ge mig blommor eller sötsaker. ”Han älskar mig trots allt!” tänkte jag. Då kände jag mig skyldig på grund av de hemska ting jag hade tänkt om honom. Eftersom han var så hygglig och snäll, måste drickandet vara mitt fel, tänkte jag. Om jag bara kunde ändra mig, kanske han skulle sluta upp med att dricka så mycket.

Han lovade att han skulle skära ner på drickandet, och efter några dagar var jag säker på att han med min hjälp skulle kunna sluta upp med att dricka. Men i slutet av veckan tog han igen det han inte hade druckit — han drack mer än någonsin. En känsla av hopplöshet kom över mig.

Åtskilliga gånger gick han till Alcoholics Anonymous (Länkarna). De talade om alkoholismen, men han tyckte inte att han behövde lyssna till det. Han menade att hans problem var hemma. Mina förhoppningar blev då återigen grusade. Jag kände mig som fångad i en fälla och blev upprörd och arg.

Mina känslor löpte runt som i en cirkel — glädje, skuld, självförakt, harm, bitterhet, hat till honom och en önskan att han skulle lämna mig och fruktan för att han skulle göra det. Det verkade hopplöst.

Efter att ha försökt ta itu med detta problem under ett antal år förlorade jag helt kontrollen över mig själv. En dag, då jag kände mig förtvivlad, tog jag bilen och bara körde i väg. Jag stannade vid ett vattendrag. Det var så lugnt och fridfullt. Jag satte mig på stranden och tyckte att min situation var hopplös. Lugnet i vattnet var som en magnet. Om jag bara kunde glida ner i vattnet ...

Plötsligt hörde jag en röst som ropade på mig. En kvinna som bodde i närheten hade sett mig och hade kommit för att se om jag mådde bra. Då steg jag in i bilen och körde hem.

Det var inte lång tid efter detta som saker och ting blev värre. Min man började tala om att ta sitt liv och beskrev till och med för mig hur han skulle gå till väga. ”Du har det bättre utan mig”, sade han. På ett sätt var jag glad att höra det, men samtidigt blev jag utom mig av oro!

Följande morgon visste jag att jag måste göra någonting. Jag tog kontakt med Länkarna, och de hänvisade mig till en kvinna i mitt område som hade varit i en liknande situation. Hon rekommenderade en grupp på platsen som bestod av alkoholisters familjemedlemmar. Jag var med vid några möten.

Det hjälpte mig att inse att jag verkligen inte skulle anklaga mig själv för min mans drickande. Han hade börjat innan jag ens träffade honom. De som var närvarande tycktes ha fullständig kontroll över sig själva. De var glada och öppna och samtalade om sina känslor. De levde en dag i sänder. Detta är vad jag måste göra! Och även om samma problem fanns kvar, måste jag inse att dagens bekymmer var tillräckliga att ta hand om. Jag påminde mig Jesu ord i Matteus 6:34: ”Var aldrig bekymrade för morgondagen; morgondagen skall nämligen ha sina egna bekymmer.”

Men samtidigt tycktes det som om några av kvinnorna där fortfarande var ganska bittra och harmsna på sina män och klagade över dem och beskrev deras fel. Hellre än att ta del i detta satt jag tyst.

Men sedan jag lyssnat till deras samtal om att leva med en alkoholist, lärde jag mig många saker som blev till hjälp. Det viktigaste jag lärde var detta: Jag borde inte skydda min man mot följderna av hans drickande, som jag dittills hade gjort. I stället måste jag hjälpa honom att inse de problem hans drickande orsakade. Det krävde en hel del styrka för att övervinna så många år av negativt tänkande, men jag var besluten att göra det. Jag började tillämpa dessa förslag.

Det dröjde inte länge förrän det blev ett tillfälle. Vi måste sitta barnvakt för vårt barnbarn som var sjukt och hade feber. Eftersom jag måste gå ut en stund, bad jag min man att passa pojken. Jag ringde honom från arbetet och förmanade honom att inte dricka. Han försäkrade mig att han skulle ta väl hand om pojken.

Kort efter det att jag gått ringde min dotter för att höra hur det var med pojken. Till hennes förvåning svarade hennes lille son i telefonen. ”Morfar sover”, förklarade han. Min dotter blev förskräckt! ”Skaka honom hårt och försök väcka honom.” Men barnbarnet kunde inte väcka morfar — han hade somnat efter att ha druckit. Då lade min dotter på telefonluren och rusade hem.

Omkring en timme senare, sedan jag hade kommit hem, vaknade han slutligen. Han frågade varför vi inte hade väckt honom. Eftersom han fortfarande var drucken, sade vi inte mycket. Förut skulle jag ha lämnat saken där. Jag skulle ha varit rädd för att säga någonting. Men nu visste jag att jag inte kunde skydda honom för följderna av hans drickande. Han måste få veta vad som hade hänt. Följande morgon ställde jag honom inför fakta och beskrev i detalj vad som hade hänt. ”Inser du vad som skulle ha kunnat hända vår lille dotterson?” frågade jag. Det tog honom hårt. ”Jag kunde ha dödat barnet”, erkände han.

Vid ett tillfälle några månader senare drack han hela natten. Men när han steg upp nästa dag, bad han mig ta honom till sjukhuset. Han kunde inte uthärda längre. Jag fick honom att ringa läkaren och bestämma tid. När vi kom till sjukhuset, ville han bli intagen och stannade i terapi under två månader.

Flera år har nu gått, och vår samlevnad har blivit bättre och bättre. Det har inte varit lätt för någon av oss. Vi måste ständigt vara på vakt mot vårt tänkande och våra motiv.

Det finns någonting annat som har varit mig till stor hjälp — mitt förhållande till Jehova. Det hjälpte mig att komma över bitterhet och harm, eftersom jag visste att Jehova inte fann behag i sådana känslor, oberoende av vad min man hade gjort. (Kolosserna 3:13, 14) Hur uppmuntrande var det inte att lära känna Jehova som en kärleksfull och barmhärtig Fader som inte söker efter våra fel! Detta hjälpte mig mycket att övervinna mina skuldkänslor. — Psalm 103:9—12; 130:3, 4.

Jag bad till Jehova dag och natt, och han gav mig sin ande och styrka. Genom att regelbundet dela med mig av min kristna tro åt andra kunde jag bevara mitt hopp levande. Jag är också djupt tacksam för de kristna mötena som jag är med vid och den kärleksfulla samvaron med kristna bröder och systrar. Utan dem tror jag inte att jag skulle ha kunnat klara av det.

Jag är naturligtvis glad att jag har lärt mig leva med en alkoholist. Att lära sig att ta en dag i sänder var en stor hjälp i att behärska oro och ängslan. Jag hade i synnerhet nytta av att lära mig att inte skydda min man mot att känna följderna av sitt drickande. Jag vet inte vad som skulle ha kunnat hända utan en sådan insikt. — Insänt.

[Infälld text på sidan 19]

Jag måste hjälpa honom att inse de problem hans drickande orsakade i hans liv

[Bild på sidan 18]

Det viktigaste jag lärde mig var att jag inte borde skydda min man mot följderna av hans drickande, som jag dittills hade gjort