Min balettkarriär — det sköna och det svåra
JAG gav till ett skrik och svimmade av. Jag vaknade upp av att man bar mig tillbaka till teatern som jag just hade lämnat. En träskiva kastades snabbt på två sågbockar och blev ett primitivt bord på vilket de lade mig. En stor strålkastare riktades mot mig.
Människorna i rummet samlades skräckslagna omkring mig. Blod rann ner från mitt ansikte, strålkastarljuset bländade mig, och en man stod över mig och sade sammanbitet: ”Ingenting har hänt, ingenting har hänt! Förstår du, ingenting har hänt!”
Vad var det som ”inte” hade hänt? Vem var denne man och människorna runt omkring mig? Hur hade jag hamnat i denna situation? Vad hände som en följd av den? Jag skulle vilja besvara dessa frågor, men låt mig först gå tillbaka till den tid då jag var tre år gammal.
Jag var den typiska lilla flickan som blev hänförd och bländad av ballerinan jag såg på TV. Jag bestämde mig då för att jag skulle bli ballerina när jag växte upp. Dansen blev därför mitt liv. Med tiden nådde jag mitt mål att bli professionell balettdansös.
Under min karriär framträdde jag i ett antal televisionsprogram antingen för att dansa eller för att intervjuas. Ett av åtskilliga framträdanden som jag gjorde i ”Mike Douglas Show” skulle framhäva Carol Burnett. Före showen fick vi bara några få dagars varsel om att vi skulle vara cancandansöser med Burnett. När vi kom till TV-studion, förklarade man att vi alla skulle föreställa ”skickliga” dansöser med ansiktena vända mot publiken, men att Carol Burnett skulle vara mitt i raden med ryggen vänd mot publiken och göra allting fel. Hon skulle naturligtvis slutligen vända sig om, och publiken skulle se vem det var som dansade i otakt. Vi blev emellertid utsatta för en överraskning. Man hade glömt att tala om för oss att musiken hade ändrats från cancan till ”The Most Beautiful Girl in the World”! Vilken ändring i tempot! Man gav oss en eller två snabbrepetitioner och spelade in showen på band inför en levande publik. Jag undrar fortfarande om publiken förstod att vi skulle föreställa ”skickliga” dansöser.
Att träna sinnet
I min träning från barndomen blev åtskilliga ting djupt inrotade i mitt sinne. För det första krävdes fullständig lydnad gentemot den sceniske konstnären och ledaren (en som verkar både som balettmästare och som koreograf). För det andra krävdes absolut lojalitet gentemot balettsällskapet och danskonsten; ”showen måste fortsätta” vad som än hände. Och för det tredje skulle man utveckla sin egen talang till det yttersta, man måste vara beredd på att äta, sova, andas balett — och bara balett. När jag en gång ingått ett kontrakt fattade man till och med beslut för mig om sådant som hade med mitt personliga liv (det lilla jag hade kvar) att göra.
En annan del av min träning var att jag skulle lära mig hur man gör ändringar i sista minuten eller fattar snabba beslut därför att något oväntat inträffar — man måste försäkra sig om att föreställningen fortsätter utan störning. En gång, till exempel, bytte jag om mycket snabbt, och min påkläderska drog upp dragkedjan just sekunderna innan jag skulle göra min entré. Men innanför scenens andra sida stod min partner med sin påkläderska och viftade vilt och gjorde gester som visade att dragkedjan på hennes kostym just hade gått sönder! Det fanns ingen tid att sy in henne i kostymen eller ens nåla in henne i den. Med en kostym med stängt blixtlås och en med öppet blixtlås skulle publiken förstå att någonting hade blivit fel. Då jag hörde signalen för min entré och tog ett steg framåt kände jag samtidigt hur min dragkedja gled ner, och så gjorde vi båda entré på scenen i Academy of Music i Philadelphia i Pennsylvania och undrade om vi skulle vara de första balettdansöserna som blev varietédansöser innan numret var över! Lyckligtvis förblev vi balettdansöser.
Under mina tidiga tonår blev det populärt bland flickor att ha kort hår. Mitt hår var långt. Jag beslöt att jag skulle kompromissa genom att klippa mitt hår kort men ändå tillräckligt långt för att få in en del av det i ett gummiband, och sedan nålade jag fast en falsk hårknut. I teorin lät det bra. Men i praktiken blev det något helt annat. Sedan jag använt åtminstone ett hundra hårklämmor för att sätta fast den falska hårknuten, ”lackerade” jag mitt huvud med hårspray och var färdig för mitt framträdande. Allt gick fint tills det blev en serie piruetter (man snurrar runt på ett ben) tvärs över scenen. Då jag stannade fortsatte min hårknut att snurra runt — alldeles som ett flygande tefat, och hårknuten med paljetterna som glittrade i ljuset flög ut i mörkret bland åskådarna. Publiken skrattade hysteriskt, min ledare var rasande (milt sagt), och jag var dödsförskräckt! Eftersom en yrkesdansös inte fick tillåta ens ett litet snöre från sina balettskor att synas på scenen, kan du föreställa dig vilken ”synd” det var att håret löstes upp. De övriga i truppen visste vad som förestod mig, och därför gömde de mig i en garderob tills allt hade lugnat ner sig.
Att träna kroppen
Låt mig här säga att det jag beskriver är träningen för en yrkesdansös och inte vad man skulle förvänta om ens barn önskar ta balettlektioner för dansens övning och grace.
Träningen för en yrkeskarriär är emellertid en intensiv och ständig disciplinering av kroppen med risk att få en mängd fysiska skador. Jag började när jag var sju år gammal med en lektion i veckan. Snart ökade det till två, tre och fyra lektioner, och så småningom till så många som femton lektioner per vecka. Innan jag blev yrkesdansös uppträdde jag omkring åtta gånger per år.
När jag var omkring sexton blev vår danstrupp professionell, och antalet föreställningar ökade över en natt till närmare 80 per år. Detta ställde oerhört stora krav på oss. Vid den tid då jag utexaminerades från gymnasiet arbetade jag deltid som sekreterare efter skolan och tog dessutom åtskilliga lektioner varje vardagskväll utom en, och efter dessa lektioner följde repetitioner. Det var inte ovanligt att en repetition pågick till så sent som klockan ett eller två på natten. Från fredag kväll till söndag hade vi vanligtvis två eller tre föreställningar. Varje föreställning föregicks av lektioner för uppvärmning och repetitioner. Jag beräknar att jag använde i genomsnitt mellan 35 och 40 timmar per vecka för träning, repetitioner och föreställningar. På min ”fritid” gjorde jag koreografin till musikaler för skolor och teatergrupper — bland annat ”Music Man”, ”The King and I” och ”Finian’s Rainbow”.
Efter gymnasiet arbetade jag heltid som sekreterare under dagen och använde i genomsnitt mellan 45 och 50 timmar i veckan för träning, repetitioner och framträdanden. Jag skulle ha kunnat leva på det jag tjänade som yrkesdansös, men jag valde att också ha ett annat arbete för att kunna spara pengar. Jag insåg att när jag skulle försöka göra mitt ”genombrott” i ett större balettsällskap, skulle jag behöva extra pengar som jag kunde leva på tills ett sådant ”genombrott” kom.
Hurdana är en professionell balettdansös’ fötter sedan hon haft tåspetsskor på sig i många timmar? Skon är till att börja med hård, och gnidningen orsakar blåsor. Med tiden blir dessa blåsor hårda, och man får liktornar. En ny blåsa kan bildas under varje liktorn. Och detta kretslopp fortsätter att upprepas. Slutresultatet blir ömma, blodiga tår. Det förekommer att alla liktornar är hårda samtidigt, och vid andra tillfällen är åtskilliga av dem åter tillbaka i det blodiga stadiet — det senare är mest vanligt.
Hur förhåller det sig med tånaglarna? Man måste vara beredd på att förlora dem och fortsätta att dansa medan de nya växer ut — detta görs i en sko som är åtskilliga nummer mindre än skorna man använder på gatan. Men man missar aldrig en föreställning bara därför att fötterna värker, vilket de gör för det mesta. Man uthärdar även om det betyder att skorna är genomblöta av blod när föreställningen är slut, vilket jag har varit med om. Vi blev lärda att man inte var en verklig proffsdansare förrän man förlorat alla sina tånaglar åtminstone en gång.
Man pjåskar aldrig med någon skada. När jag var 14 år kom jag en gång för sent till lektionen. Jag missade att värma upp musklerna och att tänja dem innan jag skulle ta del i en lektion då man gick ner i spagat. Musklerna var kalla och hårda, och jag pressade på och — pang! Jag kan inte beskriva vilken smärta jag kände. När föreståndarinnorna hörde detta ljud, kom de springande från det yttre kontoret och undrade vem som hade brutit ett ben. Man sade till mig att det var ett ligament som slitits sönder, men jag måste fortsätta med lektionen hela den kvällen trots skadan. Jag grät och bad om förbarmande, men man sade att jag inte kunde pjåska med skadan. Jag lydde och gick aldrig till läkare.
Elva år senare genomgick jag en stor operation på grund av de komplikationer som orsakades av den här olyckan. Föreståndarinnorna hade haft rätt. Jag fick också reda på att den nedre delen av mitt högra bäckenben hade brutits rätt av. Jag hade förlorat en betydelsefull del av nervfunktionen i högra sidan och hade fått en muskelskada. Och nedre delen av mitt bäckenben är fortfarande inte läkt.
Skadorna kan vara mindre eller större. Men eftersom dansare ständigt använder sin kropp, blir ofta de mindre skadorna kroniska på så sätt att de aldrig har tillfälle att läka rätt. En av flickorna i vår trupp sträckte flera av revbensmusklerna, när hon skulle utföra en särskilt svår dansrörelse. Hon kunde därefter inte uppträda utan att vara lindad för att kunna utföra denna dansrörelse. Jag kommer ihåg två tillfällen då dansare på grund av smärta från muskelskador fick cortisoninjektioner för att kunna uppträda hela föreställningen igenom.
Genom min erfarenhet som yrkesdansös vet jag att det alltid är någonting i kroppen, antingen fötter, muskler eller till och med skelettben, som värker åtminstone 75 till 80 procent av tiden.
Ser tillbaka med tårar
Vårt lilla balettsällskap fick så småningom ekonomiska anslag. Var och en av oss undertecknade vårt första kontrakt och fick betalt för det som vi älskade att göra! Livet var underbart — under omkring en vecka. Styrelsen valde mig till att representera balettruppen och medla mellan dansarna och styrelsen när det gällde frågor eller dispyter om kontrakt. Jag fick lyssna till en hel del. Nästan över en natt förvandlades vänskap till rivalitet. Häftiga vredesutbrott och argumenterande flammade upp. Det språk som ofta användes passade knappast in på den späda och behagfulla bild vi uppvisade. Vi lärde oss vad tävlan innebar och glömde i många fall vad vänskap betydde. Vårt förhållande blev helt annorlunda nu, och det smärtade.
Hur var det med moralen? Jag befann mig i en atmosfär av äktenskapsbrott, homosexualitet, bisexualitet och andra perversiteter. En manlig dansare kom en gång in med ett fotografi av en vacker, sinnlig kvinna i en festklänning. Vi undrade vad han skulle med en bild av en kvinna, tills vi såg att det var en bild av honom själv!
Jag hade dansat med denna trupp sedan jag var 11 år och växt upp under min balettledares tillsyn som ett barn hos en far. Jag var pålitlig och lojal och hade gjort mig förtjänt av mina roller genom hårt arbete och talang. På grund av den skada jag nämnde tidigare hade mina roller fått en del avbräck, men nu var jag till och med solist och hade privilegiet att vara med i en pas de trois (dans för tre) med truppens premiärdansös och premiärdansör (den manlige ledande dansören i en trupp) i ett nyskapat modernt balettverk.
Men jag tyckte att jag var redo för en roll som skulle vara särskilt gjord för mig, och detta skulle vara betydelsefullt för min framtid. Jag talade med min chef om saken, och han instämde i att jag var redo och sade att han skulle göra koreografin för mig — på ett villkor — att jag gick med på att inleda ett sexuellt förhållande med honom som en ”ynnest”.
Jag blev chockerad och trodde först att han skämtade. Men det stod snart klart för mig att han menade allvar. Jag blev nu mycket arg. Jag kunde inte tro att han kunde göra något sådant mot mig! Jag sade bestämt nej och tänkte inte ge efter. Han fortsatte att försöka få mig på andra tankar och påminde mig alltid om att allt som jag hade åstadkommit — rollerna, pengarna, kontraktet — var tack vare honom. Till vilken nytta var allt hårt arbete och talang? Detta gjorde mig förvirrad, sårad och bitter.
Nya chocker
En kort tid efter detta kom jag ut på gatan efter en föreställning och var på väg till min bil. Innan jag öppnade bildörren kom två unga män fram bakom mig och överföll mig. En höll mina armar med en dubbelnelson medan den andre gång på gång slog mig i ansiktet med knytnävarna. Vad som sedan följde har jag redan berättat i början av min skildring.
Varför ville de misshandla mig? Detta var i slutet på 1960-talet, och rasupplopp och spänningar mellan raserna blev allt hetsigare överallt i Förenta staterna. Jag var vit, och de var svarta. Så jag blev ett offer för missräkningarna i samhället.
Men varför sade då min ledare gång på gång till mig där jag låg blödande: ”Ingenting har hänt”? Därför att man var rädd för att om reportrar och de som gav penningmedel hörde om denna händelse skulle vi förlora anslagen. Någon ringde efter ambulans, men den blev avbeställd. Andra sade att jag måste komma till en läkare eller ett sjukhus, men man vägrade att ta mig dit. Det enda som hade betydelse var att säkra de ekonomiska intressena.
Då jag låg där känslomässigt avdomnad, insåg jag att jag inte var något annat än en kropp som användes av andra för att tjäna pengar på. När mitt kontrakt flera månader senare gick ut, lämnade jag balettsällskapet. Man hotade mig och sade att jag kunde bli svartlistad om jag någonsin anslöt mig till ett annat balettsällskap.
Hela min värld rasade samman. Jag tyckte att jag inte hade något att leva för. Jag kunde inte lita på någon människa, och slutligen bad jag en hel natt till Gud och använde hans namn, Jehova. Min mor hade tidigare studerat bibeln med Jehovas vittnen och hade undervisat oss barn närhelst hon hade möjlighet, trots min fars hätska motstånd mot hennes bibelstudier. Som ett resultat av detta hade jag en del biblisk kunskap, men den betydde ingenting för mig. Nu ropade jag dock i desperation till Jehova, och eftersom vittnena hade varit vänliga mot min mor, bad jag honom den natten att sända Jehovas vittnen till mig — kanske de skulle kunna hjälpa mig att reda ut saker och ting.
Dagen efter det att jag hade bett till Jehova flyttade jag till San Francisco och hoppades få en ny start med ett nytt balettsällskap, och snart började jag dansa med San Francisco Ballet. Inom tre veckor blev min bön besvarad då jag flyttade in i en ny lägenhet och upptäckte att husvärdinnan hade kontakt med Jehovas vittnen! Hon gjorde omedelbart anordningar för att jag skulle kunna komma till ett möte i Rikets sal. Jag var mycket imponerad av den vänlighet som alla visade där. Men sorgligt nog blev jag så upptagen med förberedelsen av dansen för San Francisco Ballet under den kommande säsongen och med arbete att det dröjde flera veckor innan vittnena träffade mig igen.
Men under denna tid var det två saker som hände mig. Förut, innan jag hade blivit misshandlad, hade jag haft problem med ett öga och hade till och med genomgått flera operationer. Men nu sedan jag blivit slagen i huvudet började min syn hastigt försämras, och jag fick mycket svåra smärtor. Allt jag önskade var att dansa, men att dansa med en ny trupp gav mig inte den lycka som jag var så säker på att jag skulle få.
Depressionen och missräkningen kom tillbaka. Men vittnena kom också tillbaka under den här tiden. De samtalade med mig och erbjöd mig två hjälpmedel för bibelstudium. Jag önskade betala för böckerna, men jag hade bara 50 cent kvar till min nästa avlöning, och de här pengarna hade jag lagt undan för att köpa ett paket cigarretter, eftersom jag rökte. Böckerna vann emellertid över cigarretterna. Den kvällen läste jag en av böckerna och delar av bibeln, och jag förstod att jag hade funnit inte bara sanningen om Guds uppsåt för mänskligheten i allmänhet, utan också ett uppsåt i mitt eget liv.
Jag ser lyckligt och tryggt framåt
Sedan jag studerat bibeln med vittnena, blev jag en överlämnad, döpt tjänare åt Jehova Gud. Mitt mål var nu att bli pionjär (heltidsförkunnare). Jag var starkt medveten om att eftersom jag av hela min själ hade ägnat 13 år åt att dansa, skulle det visa fullständig brist på uppskattning av allt det som Jehova hade gjort för mig om jag ägnade honom mindre hängivenhet.
Men önskan att dansa fanns fortfarande i mitt hjärta, och just när jag skulle börja min nya karriär som pionjär erbjöd mig ett balettsällskap rollen som Sugarplum Fairy i ”The Nutcracker” (Nötknäpparen). De sade till och med att jag kunde vara ledig de kvällar min församling hade möten och att jag kunde repetera med truppen när det passade mitt schema. De flesta balettsällskap skulle inte ha gjort något sådant! Det var så frestande.
Jag lade fram saken i bön inför Jehova och tänkte på allt det som hade hänt mig som ett resultat av min yrkeskarriär och varför jag hade vänt mig till Jehova. Jag tänkte på den sinnesfrid jag nu erfor. Den kvällen beslöt jag att avstå från rollen och samtidigt aldrig återvända till min danskarriär i denna tingens ordning.
Hur känner jag det nu? Jag vet att jag fattade ett rätt beslut. Jag har blivit välsignad med en kärleksfull äkta man, och under de 14 år som gått sedan jag lämnade min balettkarriär har jag fortsatt i heltidstjänsten. Min man och jag tjänar för närvarande vid Jehovas vittnens huvudkontor i Brooklyn.
Jag förlorade så småningom det ena ögat, men därigenom räddades synen på det andra. Men föreställ dig min glädje när en av de första som jag hjälpte in på livets väg anförtrodde mig att hon visste att jag hade någonting som hon ville ha då hon såg att jag kunde le och med sådan tillförsikt tala om den dag då jag skulle kunna se fullständigt igen. Ja, Guds uppsåt är att avlägsna från jorden all omoraliskhet och ondska och att förvandla jorden så att den åter blir ett paradis. Då kommer alla människor att åter bli fysiskt, känslomässigt och andligt fullkomliga och få leva för evigt.
Hur kommer det då att bli med mitt dansande? Jag har inte gett upp dansen för alltid. Jag har bara gjort ett tillfälligt avbrott. Det mest betydelsefulla jag nu kan göra är att tala med andra om det kommande paradiset på jorden. Sedan kommer jag att för evigt kunna dansa hur mycket jag vill utan den smärta och missräkning som jag erfarit i denna ordning. Jag ser fram emot att då få dansa mycket, alldeles som kung David gjorde vid ett glädjefyllt tillfälle. (2 Samuelsboken 6:14) Och jag hoppas att du kommer att vara där för att dansa med mig. — Berättat av Elizabeth Balnavel.
[Infälld text på sidan 17]
Publiken skrattade hysteriskt, min ledare var rasande, och jag var dödsförskräckt!
[Infälld text på sidan 18]
Genom min erfarenhet vet jag att det alltid är någonting i kroppen som värker åtminstone 75 till 80 procent av tiden
[Infälld text på sidan 19]
Jag befann mig i en atmosfär av äktenskapsbrott, homosexualitet och andra perversiteter
[Infälld text på sidan 20]
Inom tre veckor blev min bön besvarad