Jägarens roll i naturen
TÄNK dig följande scen. Himlen förmörkas snabbt, fastän det bara är några timmar sedan solen gick upp. Medan du fortsätter att se upp mot skyn breder mörkret ut sig och täcker hela himlen, från horisont till horisont, och ändå är himlen alldeles molnfri. Du hör ett olycksbådande, öronbedövande ljud som låter som åska, och du sätter händerna för öronen. Marken under dina fötter vibrerar av det starka dånet. Vilken våldsam storm har naturen släppt loss? Nej, du behöver inte vara rädd. Det är bara fåglar.
Nej, du har aldrig sett ett sådant fantastiskt uppbåd av fåglar. Det har ingen nu levande person. Men år 1813 beskrev den berömde amerikanske naturforskaren och konstnären John Audubon ett imponerande skådespel som detta. Han såg de vackra vandringsduvorna flyga förbi i så stora skaror att de förmörkade solen i tre dagar!
En sådan stor fågelflock får tanken att svindla. Men en gång fanns det så stora flockar. Några år före Audubons iakttagelse sågs en stor flock i Kentucky i USA som tros ha innehållit mer än 2.230.000.000 vandringsduvor. Experter tror att det fanns sex milliarder av dessa fåglar i Förenta staterna så sent som år 1885.
Sannerligen ett outtömligt förråd, tänker du kanske. Vandringsduvan skulle aldrig kunna hotas av utrotning. Men jägaren människan lyckades med det till synes omöjliga. Genom att döda i genomsnitt mer än 566.000 av dessa vackra fåglar varje dag i över 29 år lyckades man med den bedriften. Den 1 september 1914 dog den allra sista vandringsduvan på jorden, Martha, i en zoologisk trädgård i Ohio i USA.
Så gick vandringsduvan förlorad för världen. På grund av det en källa kallar ”jägarnas snikenhet och slöseri” utrotades en art som tycktes vara helt utom farozonen. Har människan rätt att så ringakta andra skapelsers liv och utrota hela arter, den ena efter den andra? Och varför skall sådana förstörare ha rätt att neka kommande generationer glädjen att se de vilda djuren?
Människans ansvar
Skaparen av jordens myllrande djurliv ser inte lätt på denna förstörelse. Jesus sade en gång: ”Säljs inte två sparvar för ett mynt av ringa värde? Ändå faller inte en enda av dem till marken utan er Faders vetskap.” ”Ändå blir ingen av dem bortglömd inför Gud.” (Matteus 10:29; Lukas 12:6) Gud har förvisso inte blundat för tillintetgörelsen av sex milliarder vandringsduvor.
Alla har inte samtyckt till detta urskillningslösa dödande av de vilda djuren. I ett brev till Förenta staternas president år 1855 uttryckte en indianhövding av duwamishstammen i staten Washington sin oro över den meningslösa slakten på vilda djur: ”Den vite mannen måste behandla djuren i detta land som sina bröder. Jag är en ociviliserad människa, men jag kan inte förstå det på något annat sätt. Jag har sett tusen ruttnande bufflar på prärien som lämnats där av den vite mannen, som skjutit dem från ett förbipasserande tåg. ... Vad är människan utan djuren? Om alla djur vore borta, skulle människan dö i sin stora ensamhet, för vadhelst som händer djuren, det händer också människan. ... Vi vet en sak som den vite mannen en dag kommer att upptäcka. Vår Gud är samme Gud. ... Jorden är dyrbar för honom. Och att skada jorden är att skymfa dess skapare.”
Denne indianhövding tycks instinktivt ha förstått något som bibeln talar om för oss: Gud har gett människan förtroendet att sköta om djuren. Bibelns första bok berättar för oss om detta uppdrag: ”Råd över fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen och över alla djur som rör sig på jorden.” (1 Moseboken 1:28) Människans meningslösa, nästan lättsinniga tillintetgörelse av de vilda djuren är ett allvarligt missbruk av detta förtroende.
Nimrodsyndromet
Att människan är satt att ta vård om djuren, betyder det att hon inte alls får döda dem? Nej, kom ihåg att Gud själv gjorde kläder av djurskinn åt det första människoparet och godkände att deras son Abel offrade ett lamm. Och efter floden på Noas tid gav han Noa och hans avkomlingar tillåtelse att använda djurkött till föda. — 1 Moseboken 3:21; 4:4, 5; 9:3.
Men då Jehova Gud gjorde detta medgivande, innebar det inte att djurens liv skulle betraktas på ett lättsinnigt sätt. För att understryka de djurlivs helgd som skulle komma att dödas till föda gav Gud befallningen att människan inte skulle äta djurets blod jämte köttet. Blodet symboliserade djurets liv, och det tillhörde Gud. (1 Moseboken 9:4, 5) Gud har inte vid något tillfälle gett människan rätten att döda djur för sitt nöjes skull. Hur lärde sig då människan att göra detta?
Kort efter floden började Nimrod, en av den tidens mest beryktade män, att utmärka sig som utövare av utomhusidrott. Han blev ”en väldig jägare i opposition mot Jehova”. (1 Moseboken 10:8, 9, NW) Han överträdde tydligen det gudagivna förmyndarskapet över djuren genom att döda dem för sitt nöjes skull. Andra följde hans exempel, och snart blev denna sport mycket populär. Jakt blev en kunglig sport.
Arkeologer har bragt i dagen många bevis för att kungar i den forntida världen var mycket förtjusta i jakt och skröt över sin skicklighet. Också den egyptiske gossekungen Tutanchamon var ett offer för vad som skulle kunna kallas Nimrodsyndromet. Jaktscener som målats på väggarna i hans gravkammare och sniderier på träkistor avbildar honom stående i sin vagn i full fart med en spänd båge i handen och pilen redo att avskjutas, medan vilda djur flyr framför honom.
Längre fram i tiden utövade rika européer jakt som sport i sina egna länder eller reste till Indien eller Afrika på jakt efter mer spännande villebråd. Många prydde sina hem med uppstoppade huvuden av de vackra djur vars liv de utsläckt för sitt höga nöjes skull. I Amerika slaktades hela hjordar av bufflar och lämnades att ruttna där de fallit. Jägarna kom att trakta efter älghuvuden, rådjurshuvuden och andra symboler för sin jaktskicklighet.
Människan som bevarare
För att skydda en del av de hotade djurarterna har regeringar utfärdat jaktlagar som förbjuder dödandet av dessa djur. I Förenta staterna skyddades till exempel en hjord på 3.000 åsnehjortar i Arizona. Vad blev resultatet? Eftersom tusentals av dess naturliga fiender sköts, förgiftades eller fångades i fällor av statliga jägare, växte hjortstammen till omkring 40.000 djur på tio år.
Ett lyckat resultat? Ja, på sätt och vis. Men tyvärr började hjortarna dö i massor. Vad var felet? De hade blivit för många. Man fann döda hjortar med magarna fulla av tallbarr, något som verkligen inte står på hjortens matsedel om den inte befinner sig på svältgränsen. Man hade inte tagit hänsyn till balansen i naturen. När hjortarnas naturliga fiender var borta och beståndet ökade på ett okontrollerat sätt, åt de all föda som över huvud taget fanns att uppbringa. Det var först sedan en viss jakt tillåtits inom området — för avskjutning av en del av överskottet — som hjortbeståndet kom ner i sådana proportioner som området kunde tåla.
Naturskyddsexperter har nu lärt sin läxa. Av erfarenhet vet de att för att skydda hjordarna mot svält och sjukdomar måste en viss jakt tillåtas, då djuren blir alltför talrika. I Förenta staterna har man därför infört begränsade jakttider, då personer med tillstånd får skjuta ett visst antal djur varje år. I andra länder utförs detta av statliga viltvårdare och skogvaktare.
På detta sätt växer sig hjordarna starkare. År 1895 fanns det till exempel bara omkring 350.000 vitsvanshjortar söder om Canada på den nordamerikanska kontinenten. I dag finns det omkring 12 millioner. År 1925 fanns det bara mellan 13.000 och 26.000 gaffelantiloper kvar i Förenta staterna, av vilka de flesta fanns i två stater i västra USA. I dag finns det sammanlagt minst 500.000 i alla stater i den amerikanska västern. Det finns i dag omkring en million kanadahjortar (vapiti) i 16 stater, medan det år 1907 bara fanns 41.000 i en enda stat. Vid en officiell räkning av pälssälarna vid Pribiloföarna år 1911 befanns antalet vara 215.900. I dag håller sig stammen kring en och en halv million. Utan skattning skulle dessa nu tryggade djurbestånd befinna sig i allvarliga svårigheter.
”Disneysyndromet”
Det finns emellertid bland storstadsbefolkningen i Förenta staterna, Canada och andra länder växande jaktfientliga strömningar, som naturvårdare fruktar kommer att motverka sina egna syften. Somliga av dessa grupper är i hög grad organiserade och har kontor i England, Nederländerna, Frankrike, Nya Zeeland och Australien, förutom i Förenta staterna och Canada.
Varför går man till angrepp mot jagandet? ”Enkelt uttryckt”, svarade redaktören för tidskriften Montana Outdoors, ”beror det på att många människor i våra dagar växer upp utan direkt kontakt med naturen och de vilda djur den försörjer. Det är lätt att förstå att de hämtar det mesta av sin kunskap om djurlivet från televisionen och filmen, som alltför ofta ger en förvrängd bild av de vilda djurens liv ... och inte tar hänsyn till naturliga processer som till exempel rovdjurens jaktinstinkt, sjukdomar och bristen på föda.” En naturvårdschef kallade denna uppfattning för ”Disneysyndromet”. ”Efter att ha sett Disneyfilmer om djur och fåglar i skogen”, sade han, ”får somliga människor, i synnerhet barn, uppfattningen att djuren kan tala.” De tror att de är precis som människor.
En annan talesman hade en liknande uppfattning: ”Unga människor får helt enkelt inte veta sanningen om naturen. De vet mycket litet om viltvård och om de framsteg som gjorts inom detta område under de 50 senaste åren. Det säger sig självt att ett stort antal barn vänder sig emot jakt. De tror att jägarna dödar de få rådjur och andra djur som finns kvar i markerna.”
De kristna fördömer inte dem som dödar djur till föda. Men om någon dödar fler djur än landets lag medger eller dödar för spänningens skull och använder köttet som en ursäkt för att få jaga, då får han stå till svars för det inför Gud. Han missbrukar det förvaltarskap som anförtrotts människan. Och även om människan har lov att använda djurskinn till kläder, är det ett ännu allvarligare missbruk att jaga dessa varelser ända till utrotning bara för att skaffa sig onödiga lyxartiklar.
Många av de problem som har med de vilda djurens liv att göra är omöjliga att lösa i den nuvarande tingens ordning. Allteftersom befolkningen i världen växer och djurlivet trängs ihop inom mindre och mindre områden, kommer det att bli allt svårare att bedriva en rationell viltvård. Det är också svårt att inse hur statliga myndigheter med de begränsade medel som står till buds skall kunna stoppa tjuvjakten på utrotningshotade arter i denna giriga, kommersiella tingens ordning.
Hur många fler djurarter Gud kommer att tillåta utrotning av innan han säger stopp vet vi inte. Men inom en snar framtid kommer han att säga stopp. Gud har lovat att hans rike snart skall överta den dagliga skötseln av denna jord, och då skall ingen ”göra vad ont och fördärvligt är, ty landet skall vara fullt av Herrens [Jehovas] kunskap, liksom havsdjupet är fyllt av vattnet”. — Jesaja 11:9.
Då kommer människan att få lära sig att utöva sin myndighet över djuren på ett tillbörligt sätt. Medan vi väntar på denna tid, kan de kristna åtminstone visa tillbörlig respekt för djuren och vara realistiska, men ändå barmhärtiga, i sin syn på sitt förhållande till de vilda djuren.
”Och jag skall på den dagen för deras räkning sluta ett förbund med djuren på marken och med fåglarna under himmelen och med kräldjuren på jorden ... och låta dem bo där i trygghet.” — Hosea 2:18.
[Infälld text på sidan 11]
Gud har inte vid något tillfälle gett människan rätten att döda djur för sitt nöjes skull
[Infälld text på sidan 13]
”Unga människor får helt enkelt inte veta sanningen om naturen”
[Bild på sidan 10]
Den sista vandringsduvan, Martha, dog i en zoologisk trädgård i Ohio år 1914
[Bild på sidan 12]
1. Nordamerikansk vapiti
2. Vitsvanshjort
3. Gaffelantilop
4. Nordlig pälssäl
1.
2.
3.
4.