Vem räddar Afrikas vilda djur?
FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I SYDAFRIKA
EN DEL negativa kommentarer har fällts om afrikanernas sätt att betrakta den djurvärld som de har fått ärva. ”De visar ingen verklig uppskattning av den, utan betraktar den bara som en källa till mat och inkomster”, säger somliga besökare. Vad har fått dem att dra den här slutsatsen? Viltreservaten är ofta fulla av västerländska turister, medan mycket få av den inhemska befolkningen besöker de här platserna. En zuluhövding i Sydafrika förklarade emellertid en gång: ”Det finns mycket som hindrar de svarta från att besöka viltreservaten. För oss är viltvård en lyx som bara ett fåtal svarta har ekonomiska förutsättningar att glädja sig åt.”
I motsats till sina förfäder växer många afrikaner i dag upp i storstadsslummen, där de är avskurna från naturen. Även på landsbygden lever människor ofta i en miljö som präglas av fattigdom och försummelse. ”Bara de som är mätta kan kosta på sig att ägna sig åt viltvård av enbart estetiska, kulturella och pedagogiska skäl”, förklarade en viltvårdare i ett västafrikanskt land.
Trots dessa negativa faktorer är vilda djur ett populärt motiv i afrikansk konst, vilket alla som besökt en afrikansk souvenirbutik kan intyga. Arkeologiska fynd visar att afrikanerna ända sedan äldsta tider har avbildat vilda djur i sin konst. Är inte det ett bevis för att man uppskattar skönheten i naturen?
Tänk till exempel på Abel och Rebecca, som har tillbringat flera semestrar i viltreservat i södra Afrika. Ändå har båda vuxit upp i svarta storstadsområden i Sydafrika. Rebeccas intresse för djur och natur väcktes genom besök på zoologiska trädgårdar i Johannesburg och Pretoria. ”Den enda gång vi såg vilda djur när jag var barn var när vi besökte dessa zoologiska trädgårdar”, förklarar hon.
Abels naturintresse väcktes på ett helt annat sätt. När han var barn tillbringade han ofta sommarloven på landet hos sina morföräldrar. ”Morfar brukade peka ut olika djur och berätta om deras vanor”, förklarar han. ”Jag minns att han berättade för mig om honungsgrävlingen och om en klok liten fågel, den svartstrupiga honungsvisaren, som påstås visa djur vägen till bisamhällen.” Abel berättar om en fascinerande upplevelse som han fick vara med om när han var 12 år:
”En dag när vi var ute och gick i bushen, riktade morfar min uppmärksamhet på en liten fågel som tycktes kalla på oss. Det var en svartstrupig honungsvisare. Vi följde därför efter fågeln, när den flög från buske till buske. Det här pågick i över en halvtimme. Till slut satte sig fågeln på en gren och slutade upp med sitt lockrop. Morfar sade att vi nu måste leta efter bisamhället. Och mycket riktigt fick vi snart syn på några bin som kröp in i ett hål under en stor sten. Morfar skrapade försiktigt fram lite honung. Sedan tog han en bit vaxkaka med larver i och lade den på stenen. Det var hans sätt att tacka fågeln för att den hade lett oss till bisamhället.”
Denna märkliga samverkan mellan människan och den svartstrupiga honungsvisaren är väl dokumenterad av ornitologer. ”Jag glömmer aldrig den händelsen”, fortsätter Abel. ”Den fick mig att vilja veta mer om djurens liv.”
En före detta masaikrigare i Tanzania, Solomon ole Saibull, som senare fick behörighet som viltvårdare, klargjorde situationen när han vänligt sade till en västerländsk författare: ”Jag känner många afrikaner som inte bara uppskattar naturvårdens ekonomiska sidor, utan också dess mer ogripbara värden. ... De här afrikanerna är människor som kan sitta och betrakta naturen, när den visar upp sig på många raffinerade sätt: solen som sänker sig över de malvafärgade kullarna, den frodiga grönskan och det böljande landskapet med floder och dalar, variationen och mångfalden av djur i fullständig frihet — en ofantlig mängd fascinerande naturfenomen. Inte är väl uppskattningen av detta skönhetsvärde begränsad till Europa och Amerika?”
Ja, vem kan undgå att imponeras av Afrikas naturarv — vare sig man är en enkel invånare från slummen eller en högt utbildad vetenskapsman? En blivande veterinär från Tyskland som nyligen besökte Sydafrika och Kruger National Park sade: ”Jag tyckte att naturen och djurlivet var det mest intressanta och fascinerande med detta land. Eftersom Tyskland är så tättbefolkat och fattigt på storvilt, är naturvård och friluftsliv i den här skalan helt okända begrepp för mig.”
Turister flockas också till de stora naturreservaten i Botswana, Namibia och Zimbabwe, men den kanske största koncentrationen av storvilt i Afrika finns i och omkring Serengeti National Park i Tanzania och viltreservatet Masai Mara Game Reserve i Kenya. De här berömda naturparkerna gränsar till varandra, och djuren är inte inhägnade. Tidskriften International Wildlife ger den här förklaringen: ”Tillsammans hyser Serengeti- och Maraparkerna en av världens största populationer av vilda djur: 1,7 miljoner strimmiga gnuer, 500.000 gaseller, 200.000 sebror, 18.000 elandantiloper samt ett ansenligt antal elefanter, lejon och geparder.”
John Ledger, redaktör för den sydafrikanska tidskriften Endangered Wildlife, besökte Kenya för första gången år 1992 och tyckte att landet var ”som en dröm”. Han skriver att Masai Mara ”måste vara något i stil med de gårdagens landskap som Cornwallis Harris [författare och jägare som levde på 1800-talet] såg, när han utforskade det inre av Sydafrika på 1820-talet. Böljande grässlätter, glest förekommande törnsnår och mängder av vilda djur så långt ögat kan se!”
En skugga av sin forna glans
I stora delar av Afrika ser vi i våra dagar sorgligt nog långt färre djur än vad europeiska kolonister såg under gångna sekler. År 1824 bosatte sig den förste vite mannen i vad som senare kom att bli den brittiska kolonin Natal (nu en provins i Sydafrika). Den lilla kolonin myllrade av vilda djur i en sådan mängd att jakttroféer och andra djurprodukter var dess viktigaste handelsvaror. På ett enda år skeppade man ut hela 62.000 gnu- och sebraskinn från hamnen i Durban, och under ett annat rekordår exporterades omkring 19 ton elfenben. Snart hade den vita befolkningen vuxit till över 30.000, men de flesta vilda djuren hade utrotats. ”Det finns mycket lite vilt kvar”, rapporterade en domare i Natal år 1878.
Samma dystra historia kan berättas i andra delar av Afrika, där kolonialmakterna har låtit utrotningen av de vilda djuren fortsätta långt in på 1900-talet. Ett sådant exempel är Angola, som blev självständigt från Portugal år 1975. ”Den forna kolonialregimens meritlista är ingenting att skryta med”, skriver Michael Main i sin bok Kalahari. ”För att öppna Huiladistriktet för boskapsuppfödning förklarades området genom den beryktade förordningen Diploma Legislativo nummer 2242 av år 1950 vara fri jaktzon. Följden blev en formlig masslakt på storvilt. ... Praktiskt taget alla större däggdjur utrotades. Man har beräknat att masslakten inbegrep 1.000 spetsnoshörningar, flera tusen giraffer och tiotusentals gnuer, sebror och bufflar. Förordningen upphävdes inte förrän närmare två och ett halvt år efter det att den trätt i kraft, och då var skadan redan skedd — det fanns inga djur kvar.”
Hur är då situationen i dag? Och hur ser framtiden ut för Afrikas vilda djur?
[Ruta på sidan 5]
En inbringande affär
Afrikas viltreservat och nationalparker ligger utspridda över hela den jättelika kontinenten och omfattar sammanlagt 850.000 kvadratkilometer, vilket motsvarar ett område som är betydligt större än Storbritannien och Tyskland tillsammans.
I många av de här viltreservaten kan man få se de så kallade fem stora — elefanter, noshörningar, lejon, leoparder och bufflar. Men från den majestätiska örnen som svävar i skyn till den anspråkslösa dyngbaggen som rullar sina gödselkulor över vägarna finns det också ett stort antal andra djur som fascinerar betraktaren.
Tusentals utländska turister uppskattar detta djurliv. Varje år öser de ut över åtta miljarder kronor över de länder som tillgodoser deras naturintresse. Ja, viltreservaten är en inbringande affär.
[Bild på sidan 4]
För inte så länge sedan dödades årligen många tusen vilda djur i Sydafrika bara för jakttroféernas och skinnens skull
[Bildkälla]
Med vänligt tillmötesgående från Africana Museum, Johannesburg