Jag växte upp i Nazisttyskland

EN HEMSK dag år 1935, när jag var fem år gammal, splittrades de tidigaste pojkårens trygghet för mig. Det inträffade förändringar som jag knappast kunde förstå, och snart blev jag illa behandlad av anledningar som jag inte kände till. Men slutligen kunde jag upprepa psalmistens ord: ”Min själ söker skydd hos dig, och under dina vingars skugga söker jag tillflykt, tills det onda är förbi.” — Psalm 57:2, Åkeson.

Mina föräldrar hade varit Bibelforscher (bibelforskare, Jehovas vittnen) alltsedan 1920-talet. När Hitler kom till makten år 1933 var jag tre år gammal, och min syster Herta var fem år. Hitler började snart på ett ondskefullt sätt förfölja vittnena, och mina föräldrar undgick inte hans regims noggranna uppmärksamhet.

År 1935 trängde sig en grupp Gestapoofficerare, väldiga och hotfulla i en femårings ögon, in i vårt hem. Jag kan ännu se min far stående där helt lugnt, medan de bryskt genomsökte huset efter bevis på att han var bibelforskare. Till sist förde de i väg honom. Jag återsåg honom inte på 10 år.

Men Hitlers regim var inte färdig med oss. Två år senare återvände Gestapo i form av en man och en kvinna. De pekade på Herta och mig och sade till min förfärade mor: ”Vi skall ta med oss dessa barn.” Varför? ”Ni är inte kvalificerad att uppfostra dem.” De anklagade oss för att vara brottslingar och tog oss med till ett ungdomsläger. Kan du föreställa dig min mors känslor, när hon blev vittne till hur vi med våld fördes bort av Gestapo?

Jag uthärdade den militära disciplinen i detta läger — åtskild från Herta — ända till år 1943. Då sändes jag till en bondgård i närheten av en liten stad i provinsen Altmark.

Under hela denna tid hade jag ingen aning om varför detta hände mig. Mina föräldrar hade varit försiktiga med vad de berättade för mig, troligtvis av den anledningen att femåriga pojkar inte är kända för att vara försiktiga med vad de låter undfalla sig. Därför förstod jag inte varför jag hade blivit skild från dem. Inte heller förstod jag varför bonden som var ansvarig för mig brukade gräla på mig och skrika åt mig att jag var en brottsling eller varför andra barn inte ville ha något med mig att göra.

Utbildningssystemet föreskrev så småningom att jag måste tillbringa en viss tid varje vecka i en specialskola för att lära mig religion. Jag blev förbittrad över detta. När jag hade varit där två gånger, sade jag till de ansvariga för skolan: ”Jag vill inte längre gå dit.” De försökte tvinga mig och sade åt mig att jag inte skulle få något betyg eller att jag inte skulle kunna lära mig något yrke. Men i mitt inre brydde jag mig inte om detta. Jag kände stark förbittring över att tvingas gå i denna skola.

Sedan beslöt jag följande: ”Låt gå för det. Om de vill att jag skall lära mig religion, tänker jag läsa bibeln på egen hand.” Och snart började jag undra om bibeln kunde hjälpa mig att upptäcka varför jag blev behandlad så ovänligt. Jag tyckte om att läsa evangelierna, och efter hand började jag inse hur illa Jesus hade blivit behandlad. I mitt unga sinne försökte jag jämföra hans situation med min, och jag tänkte: ”Det ser ut att finnas vissa likheter. Jag blir illa behandlad och föraktad utan någon verklig anledning, precis som Jesus blev.”

Slutligen nådde kriget sitt slut. Jag önskade komma hem omedelbart och ämnade packa min resväska och ge mig av tidigt på morgonen, när ingen kunde hindra mig. Jag insåg emellertid inte hur farligt allting var. Tyskland befann sig i nederlagets spillror. Det var kaotiskt på landsbygden. Ingenting fungerade. Det fanns inga bilar och inga tåg. Människor svalt, och det låg mängder av vapen kvar överallt efter de strider som nyligen ägt rum. Jag tvivlar mycket starkt på att jag skulle ha klarat mig tillbaka till Magdeburg.

Jag fick emellertid nu en hjärtevärmande fingervisning om Jehovas omsorg om mig. När allt kom omkring befann jag mig under hans ”vingars skugga”. Samma dag som jag stod i begrepp att ge mig av kom en främling, en kvinna, till bonden med ett speciellt tillstånd att ta hand om mig. Tillståndet hade utfärdats av de militärmyndigheter som för tillfället utövade kontroll över situationen. Bonden tyckte inte om detta. Han försökte övertala mig att stanna. Men jag var glad över att få ge mig i väg med denna okända person.

Hon hade kommit med häst och kärra, och vi åkte båda två tillsammans till hennes hem, omkring tre timmars färd därifrån. Vi färdades under tystnad en stund. Hon sade inte mycket, och jag hade inte lust att ställa frågor. Sedan började hon tala. ”Ja, Hans”, sade hon. ”Jag vet allt om dig. Jag kommer ihåg dig när du var en liten pojke.” Jag tittade på henne. För mig var hon en helt främmande människa. ”Jag känner din far och din mor”, fortsatte hon. ”Din far sändes till koncentrationsläger, därför att han läste bibeln.”

Hon fortsatte och förklarade att han var ett Jehovas vittne och att hon också var det. Hon hade i själva verket i hemlighet arbetat som pionjär (heltidsförkunnare) i detta område under kriget. När hon fortsatte och berättade för mig om mig själv, brast jag i gråt. Detta trogna vittne hade hållit reda på mig hela tiden. Hon visste exakt var jag befann mig, men varken hon eller min mor hade kunnat komma och besöka mig, eftersom myndigheterna ville att jag skulle bli uppfostrad som en god liten nazist. Nu hade hon emellertid vid första möjliga tillfälle lyckats få mig i sin omvårdnad.

Jag lärde känna henne som syster Scheibe. Under de följande veckorna grep hon varje tillfälle att undervisa mig om vad mina föräldrar hade fått lida för. Jag läste ett exemplar av boken Barnen som hon gav mig. Det exemplar hon hade var uppdelat på flera broschyrer för att kunna läsas i hemlighet, och hon visade mig hur man skulle läsa de olika avsnitten och samtalade sedan med mig om dem. Jag var överlycklig över det jag fick lära mig, och jag började förstå hur Jehova hela tiden hade styrt saker och ting till mitt bästa under de svåra åren.

Efter en och en halv månad ansåg syster Scheibe att det var tid för mig att åka hem. Det var fortfarande svårt att färdas, men det fanns nu en del lastbilar i trafik, och därför kunde hon ordna så att jag fick skjuts ända till utkanterna av Magdeburg. Sedan sökte jag mig fram under omkring tre timmar genom de ruinområden som en gång hade varit staden Magdeburg. Slutligen fann jag mitt hem, som till all lycka fortfarande stod kvar.

Min mor råkade titta ut genom fönstret, när jag gick upp mot huset. Hon kände igen mig och rusade ut och omfamnade mig för första gången på 10 år. Kan du föreställa dig hur vi båda kände det? Vi satte snabbt i gång att försöka få min syster Herta fri; hon befann sig ännu i ungdomslägret. Efter att ha gått till fots och liftat de 80 kilometerna till lägret lyckades min mor och jag få henne fri trots lägermyndigheternas invändningar, och fulla av glädje återvände vi alla tre hem. Nu var det bara en person som saknades.

Snart anlände han, skjutande på en gammal cykel packad med hans få ägodelar. Min far hade tillbringat 10 år i olika koncentrationsläger. Han berättade för oss att han hade varit med om den ökända ”dödsmarschen”a med tusentals fångar som gick från lägret i Sachsenhausen mot Lübeck, där myndigheterna uppenbarligen hade planer på att döda dem alla. De 230 vittnena var utsvultna och svaga, men de höll samman och hjälpte varandra.

Under marschens sista natt gömde sig fångarna i ett skogsområde. Ryska och amerikanska styrkor kom allt närmare. På somliga vakters tillrådan försökte många fångar ta sig fram till de amerikanska linjerna. Omkring 1.000 av dem sköts då ned av vakterna. Men vittnena hade varit misstänksamma, och efter att ha bett till Jehova stannade de kvar i skogsområdet. Snart föll organisationen bland SS-vakterna samman, och inom några få dagar fick vittnena kontakt med befrielsearméerna. Inte ett enda vittne hade dött under dessa svåra prövningar. ”Vi gav alltid stöd åt varandra”, sade far.

Det fanns också sådant som han inte berättade, vilket vi fick höra från andra vittnen. Det hände till exempel en eftermiddag att han blev så illa slagen av vakterna att han synbarligen låg död på marken med lemmarna ur led. Vakterna tog upp hans kropp och kastade den på en kärra som de använde till att flytta jord och småsten. Sedan slängde de honom i ett dike och lämnade honom liggande spretande i smutsen som en hög avskräde. Lyckligtvis smög sig de andra vittnena ut efter mörkrets inbrott och fann att han ännu levde. De bar honom tillbaka inomhus och skötte om honom, så att han kunde återhämta sig.

Sedan var det den gången i Buchenwald, när han var så svag av hunger att alla trodde att han skulle dö. Utan någon uppenbar orsak förflyttade myndigheterna honom plötsligt till ett annat läger, där hans skicklighet som yrkesman skulle komma till användning. Därför hade far på många sätt Jehovas räddande kraft och sina bröders kärlek att tacka för sitt liv.

Nu var vi en familj igen, och vi engagerade oss snabbt i Jehovas tjänst. Från 1945 till 1949 blev det en fin ökning överallt runt omkring oss, och vi åtnjöt en frihet som vi inte hade upplevt i Tyskland sedan tiden före Hitler. Men Magdeburg ligger i den östra delen av Tyskland, och efter kriget kom staden att hamna under kommunistiskt styre. Dessa myndigheter lämnade oss inte i fred så länge.

Den sista gången som vi obehindrat kunde vara med vid en sammankomst var år 1949 i Västberlin. Det var en mycket betydelsefull sammankomst för mig, eftersom jag blev döpt där. Men det hade redan börjat hända otrevliga saker. Vittnen försvann — de blev inte arresterade, de bara försvann som om de hade blivit kidnappade. Till en början fanns det inget officiellt förbud, men påtryckningarna ökade. Sedan fick jag höra att bröderna vid avdelningskontoret i Magdeburg hade blivit bortförda i kedjor, och ett förbud tillkännagavs officiellt.

Därför gick Jehovas vittnen åter under jorden. Vi var tvungna att vara försiktiga, eftersom somliga som kom till mötena var spioner. Av den anledningen hölls mötena i hemlighet på olika tider och olika dagar. Om man missade ett möte, visste man inte när nästa möte skulle hållas.

Vi var också försiktiga i predikandet från hus till hus, och vi undvek att bära med oss något som skulle kunna identifiera oss som Jehovas vittnen. Vi blev skickliga i att bedöma människors reaktioner. Om någonting fick oss att känna oss oroliga, brukade vi omedelbart avsluta samtalet och lämna området. I normala fall brukade vi bara besöka ett hus på en gata och sedan gå till ett annat hus i ett annat område. Vi fann många personer i Östtyskland som verkligen älskade sanningen.

Myndigheterna visste naturligtvis att alla i min familj var Jehovas vittnen, och det dröjde inte länge förrän vi fick ett besök. Den här gången tycktes polisen vara mera intresserad av mig, och jag fördes i väg till fängelset. Tack vare Jehova stannade jag emellertid inte länge där — endast tre dagar.

Medan jag var på polisstationen, fick jag ett fint tillfälle att vittna om min tro. Där satt 10 polismän, och av någon anledning var de inte ovänliga. Kanske trodde de att de kunde omvända mig till kommunismen. De frågade mig vad jag trodde och varför, och jag kan fortfarande se dem sitta där och lyssna utan ett ord. Jag var omkring 18 år gammal och full av glädje, när jag berättade för dem om sanningen från bibeln.

Därefter lät de mig gå och sade: ”Vi ger dig en chans. Men du får inte predika från hus till hus, och två gånger i veckan måste du avlägga rapport hos oss. Vi kommer att bevaka dig, och om vi finner att du gör någonting felaktigt, kommer vi att sända dig till Ryssland, till Sibirien!” De skrattade när de sade detta, men om det var ett skämt, så var det ett mycket makabert sådant.

År 1951 fick vi höra att en sammankomst hade anordnats i Frankfurt i Västtyskland och att Sällskapet Vakttornets president skulle komma dit. Jag var förtvivlat angelägen om att få vara med. Vi var en grupp på 12 personer som med stor försiktighet ordnade så att vi kunde resa över gränsen. Men när vi kom in i Västtyskland, var det inte slut på våra problem. På grund av valutasituationen var våra östtyska mark inte värda mycket i Västtyskland. Därför var vi tvungna att försöka lifta till Frankfurt.

Somliga lastbilschaufförer skulle ha tagit upp oss, men vår grupp var för stor. Emellertid stod det några bussar alldeles i närheten av den plats där vi öppet höll på att diskutera vårt problem. En man kom ut ur en av dessa, lade märke till oss och gick tillbaka in i bussen. En liten stund senare steg han av bussen igen och kom fram till oss. ”Jag hörde att ni resonerade”, sade han. ”Jag vet att ni är Jehovas vittnen och att ni har kommit från Östtyskland och önskar åka till sammankomsten i Frankfurt. Vi är också Jehovas vittnen. Vi skall alla till Frankfurt, och vi har gjort en insamling, så att ni kan åka med oss.”

Vi kunde knappast tro det! Alla bröderna kom ut ur bussen, och vi omfamnade varandra. De insåg vilken risk vi hade tagit, när vi reste över gränsen, och därför hjälpte de oss att resa på ett lite mera ordnat sätt till Frankfurt. Och när vi kom dit, fick vi fri mat och fritt logi vid sammankomsten. Vid sammankomstens slut fick vi tågbiljetter tillbaka till gränsen.

Vänner varnade mig emellertid snart och talade om att polisen var efter mig på nytt. Jag hade blivit igenkänd i predikoarbetet! Jag kom ihåg dessa hotelser om Sibirien, och det tycktes som om det var förståndigast att fly. Därför steg jag på tåget klockan tre en sommarmorgon år 1952 i Östberlin och företog den korta resan över gränsen till Västberlin. Efter några dagars formaliteter fick jag tillstånd att bo i Västtyskland. Jehova hade hjälpt mig igenom ytterligare en kritisk situation.

Strax därefter erbjöd sig möjligheten att flytta till Förenta staterna. Jag anlände till detta land år 1957 och hade ett helt år på mig att lära mig engelska språket, innan jag var med vid sammankomsten i Yankee Stadium år 1958. Efter att ha arbetat alla dessa år i hemlighet var det en underbar upplevelse att fritt kunna umgås med en kvarts million medtroende!

Min syster och mina föräldrar lämnade slutligen också Östtyskland och slog sig ned i Västtyskland. Mina föräldrar har fullbordat sitt liv, båda trogna intill slutet. Min syster Herta är fortfarande ett aktivt vittne i Västtyskland, precis som jag i Förenta staterna.

Vi har upplevt mycket i vårt liv fram till nu, och under alltsammans har vi alla kunnat instämma i Davids gripande ord i Psalm 63:2, 8: ”Gud, du är min Gud, tidigt söker jag dig. ... Ty du är min hjälp, och under dina vingars skugga jublar jag.” — Berättat av Hans Naumann.

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 24]

Föreställ dig min mors känslor när min syster och jag med våld fördes bort av Gestapo

[Infälld text på sidan 25]

”Din far sändes till koncentrationsläger, därför att han läste bibeln”

[Infälld text på sidan 25]

Jag började förstå hur Jehova hela tiden hade styrt saker och ting under de svåra åren

[Infälld text på sidan 26]

Min mor rusade ut och omfamnade mig för första gången på 10 år

[Bild på sidan 24]

Min syster Herta och jag med mor år 1937