Jag har tålmodigt väntat på Jehova alltifrån min ungdom
BERÄTTAT AV RUDOLF GRAICHEN
Som en blixt drabbade tragedin min familj då jag var bara 12 år. Först kastades min far i fängelse. Sedan blev min syster och jag med våld förda från vårt hem och ivägskickade för att bo hos främmande människor. Därefter blev mor och jag arresterade av Gestapo. Jag sattes i fängelse, och hon slutade sitt liv i ett koncentrationsläger.
DEN serien av händelser markerade bara början på en period av smärtsam förföljelse som jag fick utstå i min ungdom som ett Jehovas vittne. Nazisternas ökända Gestapo och sedan Östtysklands Stasi försökte bryta min ostrafflighet mot Gud. Nu, efter 50 år av överlämnad tjänst för Gud, kan jag säga som psalmisten: ”Länge nog har de visat fientlighet mot mig alltifrån min ungdom; ändå har de inte fått övertaget över mig.” (Psalm 129:2) Jag är verkligen tacksam mot Jehova!
Jag föddes den 2 juni 1925 i den lilla staden Lucka nära Leipzig i Tyskland. Redan innan jag föddes urskilde mina föräldrar, Alfred och Teresa, klangen av Bibelns sanning i bibelforskarnas publikationer. (Jehovas vittnen var på den tiden kända som bibelforskarna.) Jag minns att jag varje dag tittade på de bilder med motiv av bibliska händelser som hängde på väggarna i vårt hem. En bild visade vargen och bagglammet, killingen och leoparden, kalven och lejonet — alla i frid, ledda av en liten pojke. (Jesaja 11:6–9) Sådana bilder gjorde ett bestående intryck på mig.
Närhelst det var möjligt lät mina föräldrar mig vara med i församlingens verksamhet. I februari 1933, till exempel, bara några dagar efter det att Hitler hade tagit makten, visades ”Skapelsedramat i bilder” — med sina ljusbilder, filmer och inspelade berättelser — i vår lilla stad. Så spännande för en pojke som jag — bara sju år — att få åka genom staden bak på en liten lastbil som ingick i en marsch för att annonsera ”Skapelsedramat”! Vid detta och andra tillfällen fick bröderna mig att känna mig som en nyttig medlem av församlingen, trots mina unga år. På så sätt blev jag från mycket unga år lärd av Jehova och påverkad av hans ord.
Övad att förtrösta på Jehova
På grund av sin strikta kristna neutralitet engagerade sig Jehovas vittnen inte i nazistisk politik. Det fick till följd att nazisterna år 1933 antog lagar som förbjöd oss att predika, att samlas till möten och även att läsa vår egen bibliska litteratur. I september 1937 blev alla bröderna i vår församling, däribland min far, arresterade av Gestapo. Det gjorde mig mycket ledsen. Min far dömdes till fem års fängelse.
Förhållandena blev mycket svåra för oss där hemma. Men vi lärde oss snabbt att förtrösta på Jehova. En dag när jag kom hem från skolan läste min mor tidskriften Vakttornet. Hon ville göra en enkel måltid åt mig och lade därför tidskriften ovanpå ett litet skåp. Efter måltiden, medan vi diskade, hördes en kraftig knackning på dörren. Det var en polis som ville genomsöka lägenheten efter biblisk litteratur. Jag blev mycket rädd.
Det var en ovanligt varm dag. Så det första polismannen gjorde var att ta av sig hjälmen och lägga den på ett bord. Därefter satte han i gång att leta. Medan han tittade under bordet, började hans hjälm glida i väg. Min mor tog därför snabbt tag i hjälmen och lade den på skåpet — ovanpå Vakttornet! Polismannen genomsökte hela lägenheten men hittade ingen litteratur. Han tänkte naturligtvis inte på att titta under hjälmen. När han var klar att ge sig av, mumlade han en ursäkt till min mor medan han sträckte ut armen bakom ryggen för att ta hjälmen. Vilken lättnad jag kände!
Erfarenheter liknande denna förberedde mig för svårare prövningar. I skolan blev jag till exempel utsatt för påtryckningar att gå med i Hitlerjugend, där barn tränades i militär disciplin och indoktrinerades med nazismens filosofi. En del lärare hade som sitt personliga mål att uppnå ett 100-procentigt deltagande av eleverna. Min lärare, herr Schneider, måste ha känt sig totalt misslyckad, eftersom han, till skillnad från alla andra lärare i skolan, saknade en elev för att få ett 100-procentigt deltagande. Jag var den eleven.
En dag pålyste herr Schneider för hela klassen: ”Pojkar, i morgon skall vi göra en klassutflykt.” Alla tyckte om idén. Sedan tillade han: ”Alla skall ha på sig Hitlerjugenduniformen, så att alla människor kan se att ni är Hitlers pojkar — trevliga och välvårdade, när vi marscherar på gatorna.” Morgonen därpå kom alla pojkarna i sina uniformer, alla utom jag. Läraren kallade fram mig inför klassen och frågade: ”Se dig omkring på de andra pojkarna och sedan på dig själv.” Han fortsatte: ”Jag vet att dina föräldrar är fattiga och inte har råd att köpa en uniform åt dig, men låt mig visa dig något.” Han tog fram mig till katedern, öppnade en låda och sade: ”Jag vill ge dig den här helt nya uniformen. Är den inte fin?”
Jag skulle hellre ha dött än satt på mig en nazistisk uniform. När läraren såg att jag inte hade någon tanke på att ta på mig den, blev han arg, och hela klassen buade åt mig. Sedan tog han oss på utflykt, men han försökte gömma mig genom att låta mig gå i mitten bland alla de andra pojkarna i sina uniformer. Många i staden kunde emellertid se mig, eftersom jag framstod som annorlunda bland mina klasskamrater. Alla visste att mina föräldrar och jag var Jehovas vittnen. Jag är tacksam mot Jehova för att han gav mig den andliga styrka som jag behövde då jag var ung.
Förföljelsen intensifieras
En dag i början av år 1938 togs min syster och jag från skolan och fördes med polisbil till en ungdomsvårdsskola i Stadtroda, omkring 80 kilometer hemifrån. Varför gjorde man detta? Domstolarna hade beslutat att avskära oss från våra föräldrars inflytande och göra oss till nazismens barn. De ansvariga för ungdomsvårdsskolan märkte snart att min syster och jag var respektfulla och lydiga, även om vi var orubbliga beträffande vår kristna neutralitet. Rektorn var så imponerad att hon personligen ville träffa min mor. Man gjorde ett undantag och lät min mor besöka oss. Min syster, min mor och jag var så lyckliga och tacksamma över att Jehova hade gjort det möjligt för oss att få vara tillsammans en hel dag för ömsesidig uppmuntran. Det var verkligen vad vi behövde.
Vi var kvar på ungdomsvårdsskolan i omkring fyra månader. Därefter sändes vi i väg för att bo hos en familj i Pahna. De var tillsagda att hålla oss borta från våra släktingar. Min mor fick inte ens besöka oss. Ändå lyckades hon vid ett par tillfällen komma på ett sätt att kontakta oss. Hon utnyttjade de sällsynta tillfällen som gavs och gjorde allt hon kunde för att ingjuta i oss en beslutsamhet att förbli trogna mot Jehova, oberoende av vilka prövningar och omständigheter han skulle tillåta. — 1 Korinthierna 10:13.
Och prövningarna kom. Den 15 december 1942, då jag var bara 17 år, blev jag hämtad av Gestapo och förd till ett fängelse i Gera. Omkring en vecka senare blev min mor också arresterad och gjorde mig sällskap i samma fängelse. Eftersom jag fortfarande var minderårig, kunde domstolarna inte ställa mig inför rätta. Min mor och jag var därför i fängelse i sex månader, medan domstolarna inväntade min 18-årsdag. Samma dag som jag blev 18 år ställdes min mor och jag inför rätta.
Innan jag hann fatta det var rättegången över. Föga anade jag då att jag inte skulle få träffa min mor igen. Mitt sista minne av henne är då hon sitter på en mörk träbänk vid sidan av mig i domstolen. Vi blev båda förklarade skyldiga. Jag dömdes till fängelse i fyra år och min mor till ett och ett halvt år.
På den tiden satt tusentals Jehovas vittnen i fängelser och fångläger. Jag sändes emellertid till ett fängelse i Stollberg, där jag var det enda vittnet. Jag tillbringade mer än ett år i isoleringscell, men Jehova var med mig. Att jag hade uppodlat kärlek till honom i min tidiga ungdom gjorde att jag överlevde andligen.
Den 9 maj 1945, då jag hade suttit två och ett halvt år i fängelse, fick vi goda nyheter — kriget var slut! Jag blev frigiven samma dag. Efter en 11 mil lång vandring kom jag hem, fysiskt sjuk på grund av utmattning och svält. Det tog mig flera månader att återvinna hälsan.
Så snart jag kom fram möttes jag av sorgliga nyheter. Först beträffande min mor. När hon hade suttit i fängelse i ett och ett halvt år, krävde nazisterna att hon skulle skriva under ett dokument där hon avsvor sig sin tro på Jehova. Hon vägrade. Gestapo förde henne därför till ett koncentrationsläger för kvinnor i Ravensbrück. Där dog hon av tyfus strax innan kriget var slut. Hon var en mycket modig kristen — en ihärdig kämpe som aldrig gav upp. Må Jehova i sin godhet komma ihåg henne.
Det var också nyheter om min äldre bror, Werner, som aldrig överlämnade sig åt Jehova. Han hade gått in i tyska armén och blivit dödad i Ryssland. Hur var det med min far? Han kom hem, men han var, sorgligt nog, ett av de mycket få vittnen som skrev under det ökända dokumentet i vilket de avsvor sig sin tro. När jag träffade honom, verkade han nedstämd och mentalt störd. — 2 Petrus 2:20.
En kort period av nitisk andlig verksamhet
Den 10 mars 1946 var jag i Leipzig med vid min första sammankomst efter kriget. Vilken hänförande glädje det var då det pålystes att ett dop skulle äga rum samma dag! Även om jag hade överlämnat mig åt Jehova för flera år sedan, var det här min första möjlighet att bli döpt. Jag kommer aldrig att glömma den dagen!
Den 1 mars 1947 blev jag inbjuden att tjäna vid Betel i Magdeburg efter att ha varit pionjär i en månad. Sällskapets kontor var ganska skadat av bombningarna. Vilket privilegium det var att få hjälpa till med reparationsarbetet! Efter sommaren blev jag förordnad att tjäna som pionjär med särskilt uppdrag i staden Wittenberge. En del månader använde jag mer än 200 timmar till att predika de goda nyheterna om Guds kungarike. Jag var verkligen glad över att vara fri igen — inget krig, ingen förföljelse och inga fängelser!
Sorgligt nog varade den friheten inte så länge. Efter kriget blev Tyskland delat, och det område där jag bodde kom under kommunistiskt styre. I september 1950 började den östtyska hemliga polisen, känd som Stasi, att systematiskt arrestera bröderna. Åtalet mot mig var löjeväckande. Jag anklagades för att vara spion för den amerikanska regeringen. De sände mig till det värsta Stasifängelset i landet, det som låg i Brandenburg.
Stöd från mina andliga bröder
Där i fängelset lät Stasi mig inte sova under dagen. Sedan förhörde de mig hela natten. Efter att ha utsatts för den här tortyren under några dagar utsattes jag för en ännu värre behandling. I stället för att föra mig tillbaka till cellen en morgon tog de mig till en av deras ökända ”U-Boot Zellen” (kallades ubåtsceller på grund av att de låg djupt nere i en källare). De öppnade en gammal, rostig järndörr och sade åt mig att gå in. Jag fick kliva över en hög tröskel. När jag satte ner foten, upptäckte jag att hela golvet var täckt med vatten. Dörren slogs igen med ett fruktansvärt gnisslande ljud. Det fanns inget ljus och inga fönster. Det var becksvart.
På grund av att det var ett par decimeter vatten på golvet, kunde jag inte sitta, inte ligga och inte sova. Sedan jag hade fått vänta i vad som tycktes vara en evighet, fördes jag tillbaka för ytterligare förhör under starkt ljus. Jag vet inte vilket som var värst — att stå i vatten hela dagen i så gott som fullständigt mörker eller att uthärda det plågsamma, kraftiga strålkastarljuset som riktades rakt på mig under hela natten.
Vid flera tillfällen hotade de att skjuta mig. Efter några nätter av förhör besöktes jag en morgon av en hög rysk officer. Jag fick möjlighet att berätta för honom att tyska Stasi behandlade mig till och med värre än vad nazisternas Gestapo hade gjort. Jag berättade för honom att Jehovas vittnen var politiskt neutrala under nazistregimen och att de också var neutrala under kommunistregimen och att vi inte lägger oss i politik någonstans på jorden. Å andra sidan, sade jag, hade många som nu var Stasiofficerare varit medlemmar av Hitlerjugend, där de troligen hade lärt sig hur man brutalt förföljer oskyldiga människor. Medan jag talade skakade kroppen på grund av köld, hunger och utmattning.
Den ryske officeren blev förvånansvärt nog inte arg på mig. Han lade i stället en filt om mig och behandlade mig vänligt. Kort efter hans besök fick jag komma till en bättre cell. Några dagar senare överlämnades jag till de tyska domstolarna. Medan mitt fall väntade på att avgöras, fick jag privilegiet att dela cell med fem andra Jehovas vittnen. Efter att ha uthärdat mycket grym behandling var det verkligen vederkvickande för mig att få umgås med mina andliga bröder! — Psalm 133:1.
I domstolen förklarades jag skyldig till spioneri och dömdes till fyra års fängelse. Det ansågs som ett lindrigt straff. En del av bröderna dömdes till mer än tio år. Jag sändes till ett fängelse med maximal säkerhet. Jag tror att inte ens en mus kunde krypa in i eller ut ur det fängelset — så rigorösa var säkerhetsanordningarna. Trots det kunde några modiga bröder med Jehovas hjälp smuggla in en hel bibel. Den togs isär och delades upp i enskilda böcker och cirkulerade bland de fångna bröderna.
Hur kunde vi göra detta? Det var mycket svårt. Det enda tillfället då vi kom i kontakt med varandra var då vi fördes till duscharna varannan vecka. Vid ett tillfälle, medan jag duschade, viskade en broder i mitt öra att han hade gömt några sidor av Bibeln i sin handduk. Efter duschen skulle jag ta hans handduk i stället för min.
En av vakterna såg att brodern viskade till mig och slog honom ganska svårt med batongen. Jag var tvungen att snabbt ta handduken och förena mig med de andra fångarna. Lyckligtvis blev jag inte ertappad med sidorna av Bibeln. Annars skulle vårt program för andlig föda ha äventyrats. Vi var med om många liknande erfarenheter. Vår bibelläsning skedde alltid i smyg och med stor risk. Orden av aposteln Petrus: ”Bevara er besinning, var på er vakt”, var verkligen mycket passande. — 1 Petrus 5:8.
Av någon orsak beslöt de ansvariga att gång på gång flytta en del av oss från ett fängelse till ett annat. Under en period på fyra år flyttades jag till omkring tio olika fängelser. Trots det kunde jag alltid hitta bröder. Jag fäste mig djupt vid alla dessa bröder, och det var med stor sorg i hjärtat som jag lämnade dem varje gång jag blev förflyttad.
Slutligen sändes jag till Leipzig, och där blev jag frigiven från fängelset. Den fångvaktare som släppte ut mig tog inte farväl, utan sade: ”Vi kommer snart att träffas igen.” Hans ondskefulla sinne ville återigen ha mig bakom galler. Jag tänker ofta på Psalm 124:2, 3, där det sägs: ”Om inte Jehova hade visat sig vara för oss, när människor reste sig mot oss, då skulle de ha uppslukat oss rentav levande, när deras vrede brann mot oss.”
Jehova befriar sina lojala tjänare
Nu var jag en fri man igen. Min tvillingsyster Ruth och syster Herta Schlensog stod vid grinden och väntade på mig. Under alla dessa år i fängelse hade Herta varje månad sänt mig ett litet paket med mat. Jag tror faktiskt att jag skulle ha dött i fängelset om jag inte hade fått dessa små paket. Må Jehova i sin kärleksfulla omtanke komma ihåg henne.
Efter min frigivning har Jehova välsignat mig med många tjänsteprivilegier. Jag fick återigen tjäna som pionjär med särskilt uppdrag, den här gången i Gronau i Tyskland, och som kretstillsyningsman i de tyska alperna. Senare fick jag inbjudan att gå igenom den 31:a klassen av Vakttornets Bibelskola Gilead för missionärer. År 1958 hölls vår avslutning på Yankee Stadium i samband med Jehovas vittnens internationella sammankomst. Jag hade privilegiet att tala till en stor skara bröder och systrar och få berätta några av mina erfarenheter.
Efter examensdagen reste jag till Chile för att tjäna som missionär. Där tjänade jag återigen som kretstillsyningsman, i den sydligaste delen av Chile — jag var bokstavligt talat sänd till jordens yttersta ändar. År 1962 gifte jag mig med Patsy Beutnagel, en förtjusande missionär från San Antonio i Texas i USA. Jag upplevde många underbara år av tjänst för Jehova med henne vid min sida.
Under mina drygt 70 år har jag upplevt många lyckliga stunder och många ”olyckor”. Psalmisten sade: ”Många är den rättfärdiges olyckor, men ur dem alla befriar Jehova honom.” (Psalm 34:19) År 1963, då Patsy och jag fortfarande var kvar i Chile, hände det tragiska att vår lilla flicka dog. Senare blev Patsy mycket sjuk, och vi flyttade till Texas. Då hon var bara 43 år dog också hon under tragiska omständigheter. Jag ber ofta att Jehova skall komma ihåg min förtjusande hustru med välvilja.
Även om jag nu är sjuklig och gammal, uppskattar jag privilegiet att få tjäna som reguljär pionjär och äldste i Brady i Texas. Det är sant att livet inte alltid har varit lätt, och kanske väntar ytterligare fler prövningar som jag måste ställas inför. Men i likhet med psalmisten kan jag säga: ”O Gud, du har varit min lärare alltifrån min ungdom, och intill nu berättar jag ständigt om dina underbara gärningar.” — Psalm 71:17.
[Bilder på sidan 23]
1) Jag tjänar nu som äldste och pionjär, 2) Patsy och jag strax före bröllopet, 3) i herr Schneiders klassrum, 4) min mor, Teresa, som dog i Ravensbrück