Från bitterhet till kärlek till Gud

JAG bor i Paris, i ett område där bostadshus på 30 våningar tornar upp sig över andra som bara är hälften så höga. I jämförelse med dessa byggnader är jag mycket liten, en kvinna på bara 120 centimeter.

När jag föddes år 1942 var jag familjens största baby, har det sagts mig, men tyvärr också den svagaste. Min mor såg att jag liknade en docka med armarna ur led, och när jag var åtta dagar gammal kontaktade hon därför en läkare. Han ställde diagnosen — Lobsteins syndroma — vilket betydde att jag skulle förbli invalidiserad i hela mitt liv. Som väntat bröt jag senare benen otaliga gånger. De blev deformerade och växte mycket litet. Jag kunde inte gå.

Trots mitt tillstånd kunde jag gå i en vanlig skola, som hade tre klasser speciellt för handikappade. Jag hämtades med bil varje morgon, och på kvällen skjutsades jag hem. Vid 14 års ålder slutade jag skolan och kom in på ett sjukhem i Paris som sköttes av nunnor. Jag stannade där i flera år, eftersom professor Jean Ducroquet, en framstående ortoped, praktiserade där. Honom har jag att tacka för ett av mina största glädjeämnen — förmågan att kunna gå lite grand. För att kunna göra detta fick jag genomgå många operationer och långa månader av fixering i gipsvagga och därefter ändlösa och smärtsamma perioder av rehabilitering. När jag växte upp insåg jag att jag inte var som andra och att jag inte kunde vänta mig att ha lika roligt som de. Dessutom kunde jag inte se någon lösning på mitt problem.

Det är inte svårt att förstå att jag under min uppväxttid kom att bli mycket bitter. Men jag lyckades övervinna denna känsla och kom att älska den sanne Guden. Hur var detta möjligt?

Den katolska läran var inte till någon hjälp

Under min vistelse på sjukhemmet fick jag stifta närmare bekantskap med den katolska religionen. Jag hade blivit döpt som barn, men eftersom min far var kommunist, hade jag inte uppfostrats till att tro på Gud. Jag ansåg mig vara ateist. I likhet med många andra människor trodde jag på evolutionsteorin, som jag hade fått lära mig i skolan.

När nunnorna talade med mig om en kärlekens Gud, reagerade jag, som du kanske kan förstå, med bitterhet: ”Varför har er Gud tillåtit att jag fötts med ett sådant handikapp?” Deras svar gjorde mig förvånad: ”Därför att han älskar dig.” Så befängt! Jag vägrade att acceptera tanken på en Gud som kunde låta dem han älskar lida. För mig var religionen bara en fråga om pengar och fina traditioner. Men vid 16 års ålder tog jag nattvarden för första gången för att inte göra nunnorna besvikna.

Jag lär mig ett yrke

När jag kommit hem igen, ville jag börja leva ett normalt liv. Jag lärde mig stenografi och fick sedan börja i en ny skola i Choisy-sur-Seine, där jag fick lära mig bokföring. Jag skaffade mig behörighet inom detta fack. Jag började emellertid nu förstå att ingen ville anställa mig på grund av mitt handikapp.

Hur får man tag på ett arbete, när man är behäftad med dvärgväxt och oförmögen att bruka sina ben? Det var inte lätt. Dessutom var jag tvungen att hitta en firma som inte låg alltför långt från mitt hem, eftersom jag på den tiden förflyttade mig med hjälp av en handdriven trehjulig cykel, som tröttade mig mycket.

Många månader gick innan jag fick tag på ett arbete. Medan jag väntade, stickade jag beställningsarbeten åt en liten affär. Den 10 januari 1966 fick jag till sist plats på bokföringsavdelningen vid ett bokförlag — en verkligt stor glädje för mig. Äntligen hade jag ett arbete som alla andra! Jag stannade kvar där i sju år. Sedan år 1973 har jag inte arbetat, utan lever på en pension som jag får från staten på grund av mitt handikapp.

Min första kontakt med Jehovas vittnen

Jag bodde fortfarande hemma hos min mor, när jag första gången fick besök av Jehovas vittnen. Jag skaffade mig två tidskrifter, mest för att de var så billiga, men jag läste dem inte. Senare flyttade min mor och jag — till var sin bostad.

En lördag kom två andra vittnen på besök i min nya lägenhet. Jag tog emot tidskrifterna, men inte heller denna gång läste jag dem. Eftersom jag inte var så värst intresserad av religion, beslöt jag mig för att inte öppna dörren, när de kom tillbaka följande lördag. Men jag ändrade mig, eftersom jag tyckte att det skulle vara oartigt att inte öppna, när jag hade gått med på ett besök.

Jag måste ha sagt dem vad jag trodde på den tiden — att bibeln är skriven av människor och att människan härstammar från aporna. Men det de sade väckte i hög grad min nyfikenhet. Den unga damen visade mig att det finns skäl för att tro på en Skapare. Hon använde sig av Isaac Newtons resonemang beträffande solsystemet, som finns återgivet i boken Blev människan till genom evolution eller genom skapelse?b Det logiska i detta resonemang gjorde ett djupt intryck på mig och fick mig att börja vackla i min övertygelse att det inte finns någon Gud.

Hon förklarade också att Gud har lovat att undanröja alla sjukdomar och allt elände bland människor. Hon påminde mig om att när Jesus var på jorden, botade han alla slags skröpligheter. Under sitt besök visade hon mig tre böcker som behandlade de ämnen vi talade om. Det som gjorde det största intrycket på mig var hoppet om evigt liv. Jag frågade: ”Hoppas du att få leva för evigt?” ”Ja, naturligtvis!” svarade hon och visade mig i bibeln skälen för sin övertygelse. ”Och ändå”, tänkte jag, ”verkar den här flickan varken vara trångsynt eller mindre vetande.” Jag tror att det var hennes trevliga personliga uppträdande och balanserade inställning som fick mig att tacka ja till det bibelstudium hon erbjöd mig. När hon skulle gå erbjöd hon mig boken Sanningen som leder till evigt liv, och jag frågade: ”Kan jag inte få skaffa mig alla tre?”

Något som tilltalade mig var att studiet var helt kostnadsfritt. Jag var inte snål, men jag ansåg att religionen intresserade sig alldeles för mycket för pengar. Jag hade redan en bibel, som en arbetskamrat hade gett mig. Jag hade försökt läsa den, men utan framgång. När jag kom till släktregistren i Första Moseboken slutade jag. Så eftersom jag nu blev erbjuden ett bibelstudium, varför skulle jag tacka nej? Det var möjligt att jag inte var en hundraprocentig ateist. Kanske jag omedvetet sökte efter något, men religionen hade inte tyckts kunna erbjuda något botemedel för mina problem. Tvärtom, de handikappade som var troende hade oftast inte verkat lyckligare än jag.

Jag lär mig älska Gud och hans folk

Mitt studium av bibeln gjorde det möjligt för mig att tränga djupare in i de tankar den unga damen hade uttryckt. Jag kunde med mitt förnuft följa bevisföringen och fatta den förklaring som bibeln ger i Romarna 5:12: ”Därför: alldeles som synden kom in i världen genom en enda människa, och döden genom synden, och döden på så sätt spred sig till alla människor därför att de alla hade syndat.” Jag förstod att mitt fysiska handikapp var en av de många följderna av Adams synd. Jag accepterade också bibelns hopp om befrielse från sjukdom, som framkommer i sådana skriftställen som till exempel Jesaja 35:6, där det heter: ”Då skall den lame hoppa som en hjort, och den stummes tunga skall jubla.”

Men det svåraste för mig var att lära mig älska den Gud vars namn är Jehova. Jag tyckte inte att religionen skulle vara som en morot som hålls fram för en åsna, men fortfarande ville jag ha fördelarna omedelbart. Så småningom började jag tillämpa bibelns råd i mitt eget liv och såg då vilka goda resultat det blir om man följer dem. Den uthållighet som rekommenderas i 1 Timoteus 6:11 hjälpte mig till exempel mycket i psykiskt avseende att leva med mitt handikapp.

Jocelyne, det vittne som studerade bibeln tillsammans med mig, inbjöd mig ofta till möten i deras Rikets sal. Jag hade emellertid bestämt mig för att inte gå med på det, eftersom jag trodde att dessa möten påminde om katolska gudstjänster. Till slut gav jag med mig, och Jocelyne kom och hämtade mig med taxi. Jag måste medge att jag inte förstod mycket av vad som sades under det föredrag som hölls, men jag blev djupt rörd över det varma mottagande jag fick. Fastän jag inte kände någon, kom de fram och skakade hand och talade med mig. Ett annat vittne och hans familj körde mig hem. Han uppträdde så vänligt och sade att han skulle komma och hämta mig följande vecka. Jag ville inte ljuga och hade ingen giltig invändning, så jag tackade ja. På detta sätt kom jag så småningom att regelbundet besöka Jehovas vittnens möten.

Min tacksamhet mot Gud ökade allt eftersom jag började få gagn av hans andliga välsignelser. Jag insåg att bibeln gav en stabil grundval i moraliskt avseende. Det medförde många välsignelser. Nu visste jag hur jag skulle handla och vad jag skulle tro. Det var inte bara hoppet om att inte längre vara handikappad som värmde mitt hjärta, även om detta naturligtvis var viktigt. Jag ville få tröst nu, och jag fann tröst tack vare det glädjerika umgänget med mina nyfunna kristna kamrater och glädjen över att kunna hjälpa andra andligen.

Omkring tio månader efter det att jag börjat studera bibeln blev jag döpt, i augusti 1971.

Mitt nya kristna liv

Det område med höga hyreshus där jag nu bor erbjuder många fördelar för mig, när jag åker omkring i min rullstol. Genom att använda hissen kan jag kontakta många människor som bor här i närheten. Jag har också glädjen att ha tre kristna familjer boende i närheten.

I april 1978 genomgick jag en skenbensoperation, vilket gjorde det nödvändigt för mig att vara på ett vilohem i tre månader. I församlingen där på platsen lärde jag känna kristna bröder och systrar som bjöd hem mig till sig. Deras vänlighet gjorde mig mycket rörd. Medan jag var borta, tog vännerna tillfället i akt att tapetsera den lilla lägenhet där jag bor. Jag är verkligen lycklig över att få sådan hjälp.

Trots mitt fysiska handikapp har jag funnit lycka i att hjälpa mina medmänniskor andligen. Människor blir ofta förvånade när jag kommer till deras dörr. En del tror att jag kommer för att tigga pengar. Andra tar emot kristna publikationer bara för att göra mig glad. I några få fall har människor blivit uppbragta och sagt att Jehovas vittnen utnyttjar handikappade för att påverka människor. Men de flesta människor är vänliga mot mig, och Jehovas namn är mycket väl känt i trakten där jag bor. Jag ”blomstrar” vid tanken på att få brukas till att förmedla bibelns sanningar till människor som inte känner Gud.

Ja, kristendomen har gett mig det jag i själva verket sökte efter — ett ”löfte om livet nu och det som skall komma”. (1 Timoteus 4:8) Sedan år 1976 har jag dessutom flera gånger om året haft privilegiet att kunna använda 60 timmar i månaden i arbetet med att predika och undervisa. Ja, sedan september 1981 har jag faktiskt haft möjlighet att öka den tiden till omkring hundra timmar varje månad.

Mitt liv har fått mening

Allt som allt har jag blivit opererad tolv gånger — en gång i armen och elva gånger i benen. Jag blir fortfarande lite sårad när någon anspelar på att jag är kortväxt eller handikappad, men det hopp som bibeln ger, att jag åter skall kunna bruka mina armar och ben, ger mig nytt liv.

När jag börjar tycka synd om mig själv, tar jag fram en pärm där jag förvarar uppmuntrande artiklar ur Vakttornet och Vakna! Där finns till exempel artiklarna ”Värderingar att leva efter” och ”Att lära sig leva med det oföränderliga”. Jag kommer också ihåg artiklar om andra handikappade personer, till exempel det förlamade vittne som via en direktledning lyssnar till och tar del i möten och tjänar som äldste i församlingen, fastän han är bunden vid sängen.c Sådana exempel hjälper mig att inse att jag kan vara lycklig, trots mitt handikapp. Med hjälp av bibeln och Guds ande har jag övervunnit min bitterhet och lever ett bättre och lyckligare liv. — Berättat av Colette Regnier.

[Fotnoter]

[Infälld text på sidan 23]

Jag började tillämpa bibelns råd i mitt eget liv och såg då vilka goda resultat det blir om man följer dem

[Bild på sidan 22]

Colette Regnier tar del i predikoarbetet från sin rullstol