Tacksam för Jehovas osvikliga stöd
Berättat av Sharon Gaskins
ETT paradis på jorden! Jag kunde se mig själv skutta omkring på ängen, jaga fjärilar och leka med lejonungar. Det lät så bra! Men jag hade mina tvivel. Hur många gånger hade inte mina förhoppningar slutat i förtvivlan!
Så länge jag kan minnas har rullstolen varit min ständige följeslagare. Sedan jag föddes hade cerebral pares berövat mig barndomens glädjeämnen. Andra barn hade roligt på sina skridskor och cyklar, men jag satt ensam, utan att ens kunna gå. Så när mor tog mig till den ene helbrägdagöraren efter den andre, hoppades vi innerligt på underverk. Men gång på gång fick hon bara rulla i väg mig — till besvikelse för mig, men hur hjärtslitande måste det inte ha varit för henne!
Vi längtade efter något verkligt att hoppas på, och därför började min mor studera Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen i början av år 1964. Då var jag ungefär sex och ett halvt år.
Det var fantastiskt att få veta att det en gång hade funnits ett vackert paradis på jorden. Sorgligt nog gjorde den första människan, Adam, sig av med alltsammans, men jag önskade ha samma närhet till Gud som han en gång åtnjöt. Hur hade det varit att få känna samhörighet med Gud? Eller att leva när hans egen Son vandrade på jorden? Mina dagdrömmar förde mig också in i det framtida paradiset. Redan i denna tidiga ålder stod det klart för mig att vi hade funnit sanningen.
Min mor började ta med familjen till Jehovas vittnens Rikets sal. Deras möten var så annorlunda jämfört med det vi sett i kyrkorna! Människorna och omgivningen gjorde ett djupt intryck på mig.
Det var en pärs för min mor att ta oss till Rikets sal. Förutom mig hade hon tre yngre barn, och vi hade ingen bil. När vi hade råd, tog vi taxi. Jag minns än i dag hur hon kämpade en söndag. Det fanns inte en taxi inom synhåll. Till synes från ingenstans körde då en man fram med sin lastbil och gav oss skjuts. Vi kom för sent till mötet, men vi kom i alla fall dit. Hur tacksamma var vi inte mot Jehova!
Det dröjde inte länge förrän våra andliga bröder och systrar som hade bilar kärleksfullt turades om att skjutsa oss. Min mor uppmuntrade oss att aldrig missa möten om vi inte verkligen var sjuka. Och det inskärpte i mitt unga sinne vikten av att ”själva församlas”. (Hebréerna 10:24, 25) Gripen av det hon fått lära sig överlämnade min mor sitt liv åt Jehova och blev döpt år 1965.
Vid den tiden var jag gammal nog att i större utsträckning uppskatta mötena. I Cypress Hills-församlingen i Brooklyn i New York tillbad européer, svarta, latinamerikaner och andra sida vid sida. Det verkade vara riktigt att gudfruktiga människor skulle leva i ett sådant verkligt broderskap. — Psalm 133:1.
Min mor lärde mig hur jag skulle förbereda mig för mötena. Mentalt var det inget problem, men däremot fysiskt. Cerebral pares gör de allra enklaste saker till stora projekt. Det var, och är fortfarande, omöjligt för mig att dra en rak linje för att markera svar i vår bibliska litteratur. Men med övning blev jag bättre på att stryka under.
Mitt sinne flödade över av ting jag ville säga. Men medan orden var på väg ut ur munnen blev det en enda röra. Det var nödvändigt att jag slappnade av så att musklerna inte blev spända. Jag måste även koncentrera mig på att uttala varje ord så tydligt som möjligt. Frustration vällde upp inom mig, om det jag sade inte blev som jag hade tänkt eller när jag insåg att man inte förstod vad jag sade. Men så snart bröderna och systrarna i församlingen lärt känna mig, förstod de bättre vad jag sade. Jag har emellertid fortfarande bra dagar och dåliga dagar med detta problem.
Sex svåra månader
När jag var åtta år hade jag en erfarenhet som varade i sex månader och som berör mig än i denna dag. Trots att jag redan fått fysioterapi och sysselsättnings- och talterapi, skickade läkarna mig till ett rehabiliteringssjukhus i West Haverstraw i New York. Min mor och jag var förkrossade. När läkare flera år tidigare med orätt ställde diagnosen att jag var psykiskt utvecklingsstörd, sade hon till dem att hon aldrig skulle lämna bort mig. Så även att tillfälligt skiljas åt var svårt för henne. Hon insåg emellertid att om jag skulle kunna leva ett produktivt liv oberoende av henne och min far, måste jag bli så fysiskt självständig som möjligt.
Sjukhuset var bra, men jag kände mig övergiven. Hackiga rop och vredesutbrott visade klart vad jag tyckte om platsen. Det var inte ofta mina föräldrar kunde resa de tre timmarna med buss för att besöka mig, i synnerhet sedan min mor blivit gravid med sitt femte barn. När de måste åka blev jag så uppbragt att läkarna sade att de inte fick komma så ofta. Jag tilläts åka hem bara två gånger.
Terapeuter lärde mig att gå med hjälp av stödskenor och kryckor med blytyngder. De tycktes väga ett ton. Men vikten hjälpte mig att hålla balansen och inte falla omkull. Det var första etappen mot att kunna gå utan stödskenor.
Att skära upp maten, knäppa knappar — vilka som helst uppgifter där jag behöver använda fingrarna — har varit svårt och näst intill omöjligt för mig. Men jag lärde mig att i viss utsträckning äta och klä mig själv. Detta blev senare till nytta i min tjänst för Gud.
När min träning var avslutad, åkte jag hem igen. Min mor satte mig i arbete så att jag fick bruka mina nya färdigheter. Det utgjorde en emotionell kamp för mig, för även om jag ville göra saker och ting själv, var det frustrerande och tidskrävande och gjorde mig alldeles slut. Att klä om sig för mötena tog ju faktiskt två timmar för mig!
När vi flyttade mitt emot Rikets sal kunde jag gå dit på egen hand. Verkligen ingen liten seger!
Den lyckligaste dagen i mitt liv
Min mor såg till att familjen fick balanserad andlig föda. Hon studerade med mig och räknade med att jag skulle läsa varje nummer av våra tidskrifter, Vakttornet och Vakna! Möten skulle förberedas, och vi skulle vara närvarande. Fastän jag ivrigt tog kunskapen till hjärtat, hade jag inte några allvarliga tankar på att överlämna mitt liv åt Jehova och symbolisera det genom vattendop. Min mor hjälpte mig att inse att Gud, trots mitt handikapp, höll mig andligen ansvarig för mig själv. Jag kunde inte förvänta att få komma in i den nya världen genom att åka snålskjuts på henne.
Jag älskade Gud, men mitt tillstånd gjorde mig annorlunda än andra — något som är smärtsamt att inse för en tonåring. Det var svårt att acceptera sina begränsningar. Jag greps ofta av vrede, något som jag måste lära mig att behärska före dopet. (Galaterna 5:19, 20) Och hur skulle det bli om jag inte kunde leva upp till mitt överlämnande åt Jehova?
Min mor ville att en församlingsäldste skulle tala med mig, vilket han gjorde. Han citerade den fråga profeten Elia ställde till israeliterna: ”Hur länge kommer ni att halta mellan två olika ståndpunkter?” (1 Kungaboken 18:21) Det var tydligt att min tveksamhet inte behagade Jehova.
Jag vaknade andligen och bad uppriktigt Jehova hjälpa mig i mitt beslut att överlämna mig åt honom. En syster i församlingen studerade med mig. Hon var yngre än jag och hade tidigt förlorat sin mor. Trots det hade hon överlämnat sig åt Gud när hon var relativt ung.
Vid 17 års ålder hade jag bestämt mig. Jag ville tjäna Jehova efter bästa förmåga. Den 9 augusti 1974 — när jag blev döpt — var den lyckligaste dagen i mitt liv.
Glädje i tjänsten
Att ta del i förkunnartjänsten utgjorde berglika hinder för mig. Den största utmaningen var att göra sig förstådd. Jag brukade tala så tydligt jag kunde. Närhelst det sedan blev nödvändigt brukade den jag samarbetade med i tjänsten upprepa mina kommentarer för den besökte. En del reagerade negativt och menade att Jehovas vittnen utnyttjade mig. Men jag har rätt att predika, och det är vad jag av hjärtat önskar göra.
Att gå från dörr till dörr bara ett kvarter kan göra mig fullständigt utmattad. Många hus på våra distrikt har trappor, vilka gör att de är utom räckhåll för mig. Vintertid gör de istäckta gatorna det praktiskt taget omöjligt att vittna från hus till hus. (Apostlagärningarna 20:20) Men andliga bröder har hjälpt mig mycket, och Jehova har välsignat mig med en motordriven rullstol, vilket i hög grad underlättar tjänsten.
Med tiden började jag vittna brevledes. Jag skulle aldrig kunna skriva brev för hand, eftersom min handstil är oläsbar för de flesta. Så min elektriska skrivmaskin blev min skribent. Eftersom jag har svårt att samordna rörelserna, skriver jag inte så snabbt. Hälften av tiden siktar jag på en tangent, men trycker ner en helt annan. Det kan ta en timme eller mer att skriva bara en sida.
Trots att jag inte har så stora kroppskrafter tjänar jag då och då som hjälppionjär och använder 60 timmar eller mer i tjänsten under en månad. Det kräver god planering, extra ansträngning och hjälp från medtroende. Deras pionjäranda sporrar mig. Min mor har också föregått med gott exempel genom att vara reguljär pionjär eller hjälppionjär, samtidigt som hon mött prövningar, haft sviktande hälsa och kämpat med utmaningen att uppfostra sju barn i ett religiöst delat hem.
På egen hand
När jag var 24 år bestämde jag mig för att bo för mig själv. Flyttningen till området Bensonhurst i Brooklyn visade sig bli till välsignelse för mig. Marlboroförsamlingen var som en sammansvetsad familj. Hur trosstärkande var det inte att få vara med dem! Fastän de bara hade två eller tre bilar i församlingen, skjutsade andliga bröder mig till alla möten. Trots det bodde jag inte där så länge.
Med känslan av att vara misslyckad återvände jag till min familj och sjönk ner i en djup depression som varade i tre år. Vredesutbrotten kom tillbaka. Sedan började jag fundera på självmord och gjorde flera försök. Döden tornade upp sig som ett mörkt moln. Men jag förlitade mig på Gud och lovade att visa uppskattning av hans gåva, livet. De äldste gav mig tröst och råd. Detta, jämte bön, personligt studium, min familjs tålamod och en del professionell hjälp, rättade till mitt tänkesätt.
Genom Vakttornet gav Jehova kärleksfullt insikt i svår depression. Ja, han hyser verkligen omsorg om sitt folk och förstår våra känslor. (1 Petrus 5:6, 7) Med tiden avtog den djupa depressionen. Tio år senare hjälper Jehova mig fortfarande att handskas med missräkning och depression. Ibland överväldigas jag av känslor av värdelöshet. Men då är bön, studium av Bibeln och min andliga familj till en underbar hjälp att leva vidare.
Efter att utan resultat ha sökt efter en annan lägenhet bestämde jag mig motvilligt för att bo hemma resten av livet. Då besvarade Jehova mina böner. En bostad blev ledig i stadsdelen Bedford-Stuyvesant i Brooklyn. Jag flyttade in på sensommaren 1984 och har bott där sedan dess.
Medlemmar av den mycket kärleksfulla Lafayetteförsamlingen var snälla och skjutsade mig till mötena. Jag minns mycket väl första gången jag skulle vara med vid församlingsbokstudiet där. Det hölls på fjärde våningen — och det fanns ingen hiss! Det var enbart med Jehovas hjälp som jag tog mig uppför och nerför trapporna. Med tiden ordnade man med en mer lättillgänglig plats. Och nu har Jehova välsignat mig med privilegiet att ha församlingsbokstudiet hemma hos mig.
Det råder en fantastiskt fin pionjäranda i den här församlingen. När jag kom fanns det omkring 30 pionjärer, och en del av dem tog hand om mig. Denna atmosfär av nitälskan motiverade mig att vara hjälppionjär oftare.
I april 1990 byggde Lafayetteförsamlingen och Prattförsamlingen en ny Rikets sal på gatan där jag bor. Det var precis i rätt tid, dessutom, för jag blev fysiskt allt sämre då och fick återigen problem med att gå. Men tack vare min motordrivna rullstol och andliga bröder och systrar som hjälper mig är det en fröjd att ta sig till och från mötena. Hur djupt uppskattar jag inte sådant kärleksfullt bistånd!
Tacksam för Guds stöd
Även om jag är ostadig på benen, har jag ett orubbligt hjärta. En god utbildning har gjort livet lite lättare, men det är framför allt Gud som har hållit mig uppe. Ibland visste jag inte hur jag skulle få mitt nästa mål mat, men Jehova har uppehållit mig och har varit en trofast försörjare. Jag har alltid tyckt om dessa Davids ord: ”En ung man har jag varit, jag har också blivit gammal, och ändå har jag inte sett den rättfärdige helt övergiven eller hans avkomma söka efter bröd.” — Psalm 37:23—25.
Jehova har flera gånger gjort det möjligt för mig att bevara en skriftenlig ståndpunkt genom att hjälpa mig att vägra blod vid operationer. (Apostlagärningarna 15:28, 29) Min far dog nyligen. Det var verkligen ett hårt slag att förlora någon som stod en så nära. Det är endast i Jehovas styrka som jag har kunnat klara av denna och andra prövningar.
Min hälsa kan fortsätta att försämras, men min förtröstan på Gud och mitt förhållande till honom är mina livlinor. Hur lycklig är jag inte över att få tillhöra Jehovas folk och få ha hans aldrig sviktande stöd!