Påven — varför så populär?
”PÅVEN Johannes Paulus II:s besök på spansk jord har varit som en storm av folkliga känslor, entusiasm och glöd. ... För att uttrycka det siffermässigt: ... Johannes Paulus II:s besök har slagit alla rekord i landet.” — ABC, en dagstidning som utges i Madrid.
Det finns naturligtvis en enkel förklaring till påvens popularitet — han är den andlige ledaren för omkring 600 millioner katoliker runt om i världen, och därför kan han vara säker på att få en tacksam publik i nästan varje land där det finns katoliker. Men det skulle vara att förenkla detta fenomen alltför mycket. Vilka faktorer är det då som förklarar påvens popularitet vid detta skede i historien?
”Han missar inte ett trick”
En del av svaret ligger kanske i hans tidigare erfarenheter som skådespelare. I sin auktoriserade biografi över påven Johannes Paulus II säger lord Longford: ”Det är emellertid som skådespelare som hans skolkamrater bäst kommer ihåg honom. En besökande regissör sade till honom: ’En dag kommer du att bli en stor skådespelare.’” Biografin säger vidare: ”Det råder inget tvivel om att denna det levande ordets konst ... genomsyrade och inspirerade Karol Wojtyla [påvens verkliga namn] ända från hans ungdom.”
Men vilket samband har detta med hans goda relationer till allmänheten? Biografen lord Longford tillägger: ”Detta kom till slut till synes i det häpnadsväckande intryck som den blivande påven skulle komma att göra på oräkneliga millioner över hela världen på många olika språk.” Den katolske prästen och författaren Andrew M. Greeley skrev: ”Han har klarat av de sex första veckorna av sitt arbete med den fulländade skickligheten hos en professionell skådespelare och en professionell politiker. Man kan inte låta bli att förundra sig över perfektionen i hans framförande.”
Ja, denne påve vet verkligen att göra bruk av känsloladdade och dramatiska gester för att vinna massorna. Ett exempel är det som inträffade i Rom, där 200.000 människor var samlade: ”När en liten pojke rusade fram med blommor, försökte en beskäftig monsignore jaga bort honom. Men påven tog tag i den lille bambinon och kramade om honom.” Greeley tillägger: ”Det märks att han har studerat teater, sade någon till mig. Han missar inte ett trick.” Prästen Greeley instämde: ”Nej, det gör han verkligen inte.”
”Den största showen, den största fiestan någonsin”
Masspsykologi är ett annat led i denne påves framgångar. En skribent för tidskriften Newsweek beskrev påven som ”en begåvad medlem av ett resande teatersällskap som kan agera inför stora människoskaror som en skådespelare som trollbinder sin publik”. Ett exempel på denna förmåga var hans ankomst till Mexico år 1979. Det berättas i boken The Man Who Leads the Church (Mannen som leder kyrkan) att han möttes vid flygplatsen av ”en jättelik orkester av mariachis — folkmusiker från trakten” som ”klämde i med den mexikanska storfavoriten ’Cielito Lindo’. ... Det var en kliché, men det var det ingen som brydde sig om. Denna påveresa skulle bli den största showen, den största fiestan någonsin. Johannes Paulus II:s känsla för det teatraliska visade sig kunna mäta sig med hans värdars. Han gick med majestätiska steg nerför trappan och föll ned på sina händer och knän för att kyssa Mexicos jord. (Det hade blivit en traditionell gest. ... Men det förfelade aldrig sin verkan.)”
Den verkan allt detta hade på folkmassorna runt om i världen beskrivs på ett träffande sätt av den katolske författaren Peter Hebblethwaite: ”Vad var det för budskap de fick från denne nye, spännande påve? ... I den allmänna entusiasm som väcktes av Johannes Paulus II:s resor glömde folk helt enkelt bort eller underlät att lägga märke till vad han egentligen sade. ... Anledningen till att han kunde säga nästan vad som helst var att det nya i hans påvevärdighet och hans personliga utstrålning avledde uppmärksamheten från det han i verkligheten sade.” Ja, samtidigt som massorna tycker om påvens framträdanden, tycks de gå miste om innebörden i hans rättframma tal. Men för många liberala katoliker är hans predikningar mycket motbjudande, alltför stränga och konservativa.
”Part i förhandlingar med statsmän och politiker”
En annan anledning till påvens popularitet är att vi lever en generation som har blivit van vid att utöva och acceptera idoldyrkan. Människor över hela världen har sina TV- och filmstjärnor, idrottshjältar och politiska befriare. Så varför inte också religiösa idoler? Om protestanterna har sin Billy Graham och ”pastor” Moon, varför skulle inte katolikerna ha sin Johannes Paulus II? I händelse någon skulle tro att detta är en överdrift, lägg då märke till vad den katolske författaren Hebblethwaite säger i sin bok The Year of the Three Popes (Året med de tre påvarna): ”När en man blir påve, börjar en mytologiseringsprocess som är svår att undgå. Hans tidigare liv redigeras för att visa att han sedan länge varit förutbestämd för det ämbete han till slut skulle inneha [påvestolen]. Han blir över en enda natt en världsberömd offentlig person, en part i förhandlingar med statsmän och politiker och med kyrkliga ledare av alla slag.” — Kursiverat av oss.
Påven träder därför nu för tiden in i rampljuset på grund av sina ständiga kontakter och samtal med ”statsmän och politiker”. Han blir en ny TV-personlighet i hela världen. Eftersom han också är överhuvud för en världslig stat, Vatikanstaten, mottas han med all ära av statsöverhuvuden och politiska härskare — till och med av kommunisterna! Ja, ”trots sin ringa storlek har emellertid Vatikanstaten sagts utöva ett större inflytande än själva Italien”, heter det i Encyclopaedia Britannica.
Men det finns också andra faktorer som i hög grad har påverkat den offentliga bilden av den nuvarande påven. En katolsk redaktör, Rowanne Pascoe, ger en ledtråd med orden: ”Trots, eller kanske på grund av, sin avsaknad av militära divisioner är påven den enda person som kan kallas en världsledare. I en tidsålder av politiska dvärgar har han tagit över det moraliska ledarskapet över världen.” Detta antyder att världens politiska gestalter har så dålig moralisk resning att de får påven att förefalla vara en jätte!
Påven, politik och Polen
En annan faktor som har gjort denne påve populär hos massorna är hans tydliga bruk av nationalism och hans engagemang i politiska och sociala frågor. Han har utkämpat duster med många regeringar och politiska ledare. Här föreligger en uppenbar motsägelse mellan hans befallningar till prästerskapet att hålla sig borta från politiken och hans egna tal som har dragit in honom i politiska frågor.
Lord Longford konstaterade till exempel att påven under sitt besök på Filippinerna ”varnade den regeringsfientliga flygeln av kyrkan där för att blanda sig i politiken och påminde dem om deras roll i samhället: ’Ni är präster och religiösa. Ni är inte sociala eller politiska ledare eller ämbetsmän med världslig makt.’” Likväl uppges han ha sagt i sitt tal vid biskopsmötet i Brasilien att ”även om kyrkan skulle kunna ställa sig bakom revolutionära sociala reformsträvanden, kan politiskt våld inte tolereras”. Under de 13 dagarna i Brasilien, sade Longford, uppmanade påven ”de fattiga att göra allt som stod i deras makt för att trygga de rättigheter som regeringen var skyldig att ge dem. Hans besök var, enligt tidningen The Universe, ’en anklagelse mot den brasilianska regeringens brottsliga försummelse’.”
Ett exempel på påvens politiska makt är hans senaste besök i Polen, som enligt pressen var mycket noggrant planlagt i avsikt att åstadkomma en lösning på Polens kritiska politiska och ekonomiska problem. William Safire skrev i The New York Times: ”Kyrkan och staten har träffat en tyst överenskommelse, och den politiska välsignelse som den av Moskva utvalde polske ledaren så ivrigt sökt efter har han också fått. ... För att överleva måste kyrkan ibland köpslå med diktaturer.”
Det finns ytterligare belägg för att påvens besök i Polen också var politiskt motiverat. President Reagan intervjuade kardinal Krol i Philadelphia, som hade åtföljt påven på hans besök i Polen. Varför? Därför att ”Reagan önskade höra kardinalens intryck av situationen i Polen efter det påvliga besöket med dess starka politiska förgreningar”. (Kursiverat av oss) Vem kan förneka att påvens resor har politiska övertoner, vilket också gör honom populär hos massorna, om än inte alltid hos de styrande?
Det är en sak att förstå orsakerna till hans nuvarande popularitet, men en viktigare fråga är: Varför har hans världsomfattande resor blivit nödvändiga nu? Vilket budskap har han framfört? Hur djupa verkningar har det? Följande artiklar kommer att behandla dessa frågor.
[Bild på sidan 5]
Påven blir ”en part i förhandlingar med statsmän och politiker”