Kan kyrkorna ena världen?
”FADER vår, som är i himmelen! Helgat varde ditt namn”, reciterade folksamlingen. Detta är ord som varje skolpojke kan utantill; ord som så ofta har upprepats, reciterats och sjungits att de på ett outplånligt sätt har etsats in i millioner människors sinnen. Men vid detta tillfälle verkade dessa ord särskilt gripande.
De 3.500 tillbedjare som här var samlade i det färgglada cirkustältet var för det första av många olika raser och nationaliteter. Var och en bad på sitt eget språk, vilket gav upphov åt en språkförvirring som föranledde en tillbedjare att viska: ”Vi talar i tungor.” Men kanske ännu mer anmärkningsvärt var att dessa tillbedjare inte tillhörde samma religion. Anglikaner, lutheraner, metodister och till och med katoliker bad sida vid sida.
Grundvalen för denna nya form av tältgudstjänst var ”Lima-liturgin”, en teologisk kompromiss som hade uppnåtts bara några månader tidigare.a Till bekännelsen kristna från olika sekter kunde nu lägga sina urgamla meningsskiljaktigheter åt sidan och ta del i ”nattvarden” tillsammans. Och även om medlemmarna av den romersk-katolska och den ortodoxa kyrkan vägrade att ta del i själva nattvarden, var representanter för dessa kyrkor närvarande för att ta del i sången och bönen. Den flerspråkiga recitationen av bönen Fader vår var därför ett gripande ögonblick för många. Gudstjänstdeltagare grät, omfamnade och kysste varandra. För ett kort ögonblick upplöstes alla barriärer på grund av ras, hudfärg, religion och politik.
Många anser att denna gudstjänst var höjdpunkten vid det 18 dagar långa Världskyrkomötet, som hölls i Vancouver i Canada mellan 24 juli och 10 augusti 1983. Somliga ser i denna gudstjänst en gnista av hopp, ett förebud om den ekumeniska rörelsens slutliga triumf, ett steg mot kristen endräkt. Somliga hälsade till och med gudstjänsten som ”en ny pingst”. ”Men skulle inte detta kunna få ännu större konsekvenser?” undrar somliga. När allt kommer omkring har ju religionen i århundraden haft ett starkt splittrande inflytande. Om nu kyrkorna på något sätt skulle kunna överbrygga de sprickor som i århundraden har skilt dem åt, skulle inte nationerna då kunna göra detsamma?
Få tänkande människor skulle neka till att ett endräktigt människosläkte vore en önskvärdhet. Det är bara det att möjligheten att någonsin uppnå sådan enighet verkar så avlägsen. För trots alla mänskliga ansträngningar att ena världen ligger de urgamla hatkänslorna, misstankarna och tvivlen och lurar i bakgrunden. Men skulle det kunna vara så att kyrkorna nu banar vägen för ett världsomspännande samarbete? Och skulle inte de politiska ledarna under det mäktiga inflytandet från en enad kyrka tvingas sluta upp med att öka sina dödsbringande kärnvapenarsenaler?
Men hur nära är egentligen kyrkorna en sådan endräkt? Låt oss se lite närmare på Kyrkornas världsråds senaste generalförsamling.
[Fotnoter]
a Denna liturgi är uppkallad efter en konferens som Kyrkornas världsråd för en tid sedan höll för protestantiska, ortodoxa och katolska teologer i Lima i Peru. Resultatet av detta möte blev ett dokument betitlat ”Baptism, Eucharist and Ministry” (Dopet, nattvarden och prästämbetet), som enligt The New York Times ”uppmuntrar de enskilda kyrkorna att erkänna de olika uppfattningarna i fråga om dop, nattvard och prästvigning”.