Kyrkornas världsråd — kan det ena världen?
NÄRA ett tusen delegater strömmade in genom grindarna till University of British Columbia i Vancouver i Canada i juli 1983. De kom från jordens alla hörn och representerade omkring 300 protestantiska, ortodoxa och koptiska samfund, vilka i sin tur representerar ett häpnadsväckande antal av 400 millioner människor. Närvarande, om än inte medlemmar av Kyrkornas världsråd, var också representanter för den romersk-katolska kyrkan, islam, judendomen och Nordamerikas indianer.
Denna brokiga samling delegater var under 18 dagar församlad för att diskutera allt från kärnvapennedrustning till barnvällingpreparat, utarbeta och omarbeta programförklaringar, framföra och lyssna till tal och däremellan övervara skådespel, danser och musikföreställningar. Det som skulle knyta samman dessa olika begivenheter var mötets upphöjda tema: ”Jesus Kristus — världens liv”.
Förväntningarna inför detta möte var höga. En ledare i tidningen Sun, som utges i Vancouver, skrev att denna generalförsamling sammanträdde ”vid en kritisk period i den religiösa historien”. Den förklarade: ”Möjligheten att fullständigt utrota hela mänskligheten har aldrig tidigare varit så stor, och aldrig tidigare har så många medlemmar av människosläktet varit så rädda att detta troligen kommer att inträffa.” Tydligen ansåg man att kyrkorna skulle kunna hjälpa till att förhindra en sådan katastrof. En talesman för Kyrkornas världsråd hade i själva verket tidigare meddelat reportrarna att ”kärnvapennedrustning och kyrkans taktik för att åstadkomma världsomfattande fred” skulle vara ”konferensens viktigaste diskussionsämnen”. — Kursiverat av oss.
Enighet eller oenighet?
Kyrkornas världsråds oförmåga som fredsstiftare blev emellertid snart pinsamt märkbar. Delegaterna tvistade om vilka frågor konferensen skulle lägga tonvikten vid. Temat ”Jesus Kristus — världens liv” förbleknade i de bittra politiska debatternas hetta. Representanter från länder i den så kallade tredje världen ansåg att konferensens uppmärksamhet inte skulle ägnas åt kärnvapennedrustning, utan åt frågor som gällde de mänskliga rättigheterna. De som skulle avfatta generalförsamlingens slutgiltiga resolution hade sålunda den kinkiga uppgiften att försöka låta båda ståndpunkterna framstå som lika viktiga.
Något som orsakade ytterligare oenighet var det som tidningen The Globe and Mail kallade Kyrkornas världsråds ”förkärlek för att fördöma aktioner från västmakternas sida, ... samtidigt som man knappast ger östblockets länder ens en reprimand”. Det amerikanska engagemanget i Latinamerika föranledde vad somliga betraktade som dräpande kritik från Världskyrkorådets sida. Å andra sidan hävdar somliga att rådet var egendomligt ”dämpat” när det gäller Sovjetunionens engagemang i Afghanistan. Världskyrkorådets generalsekreterare, Philip Potter, hävdar emellertid att sovjetfientliga kommentarer skulle kunna äventyra Världskyrkorådets förhållande till Sovjetunionen, som hitintills har tillåtit den ryska ortodoxa kyrkan att ha medlemskap i Kyrkornas världsråd. En ledare i Vancouvertidningen The Province kallade denna hållning för ”dubbelmoral”.
”Ett allvarligt hinder”
Det var inte bara politik som splittrade delegaterna. ”Kvinnorna kommer inte att vänta hundra år till på rättvisa”, varnade Jean Skuse, vice ordförande i rådets centralkommitté. Hon syftade på den brännheta frågan om prästvigning av kvinnor och försäkrade att massor av kvinnor kommer att lämna kyrkorna om de inte snart vinner erkännande. Men det som gör detta till ett så intrikat problem för Kyrkornas världsråd är att de ortodoxa, romersk-katolska och anglikanska kyrkorna, jämte några av de protestantiska grupperna, definitivt — för att inte säga oåterkalleligt — motsätter sig tanken på kvinnliga präster. Enligt ärkebiskopen av Canterbury, Robert Runcie, är denna fråga ”ett allvarligt hinder för kyrklig enhet”.
Å andra sidan befarar somliga att denna strävan efter ”enhet” kommer att leda till en kompromiss i lärofrågor. Efter att ha lagt märke till en tendens till ”universalism” i somliga av diskussionerna uttryckte vissa delegater öppet sin oro för att Jesus Kristus inte längre skulle komma att betraktas som ”den ende Frälsaren”. En journalist frågade rentav ”hur panelen kunde få de ekumeniska samtalen att stämma överens med Jesu yttrande att han är vägen, sanningen och livet”.
Är kyrkorna emot krig?
Delegaterna lyckades emellertid komma överens om att förorda en ömsesidig och kontrollerbar frysning av kärnvapnen. Rådet uppmuntrade till och med ”medlemskyrkorna att stödja dem som av samvetsskäl motsätter sig att ta del i krig eller förberedelse för krig och att ’undersöka möjliga icke-våldsmetoder för protestaktioner’, däribland ’passivt motstånd’”. Detta kan tyckas vara en förbluffande helomvändning, eftersom kyrkorna själva, enligt Världskyrkorådets egen representant, Dirk Mulder, har ”en historia av krig och massmord”. Han tillade faktiskt att ”religionen fortfarande är oljan på elden i alla världens konflikter”. Man undrar därför i vilken utsträckning kyrkorna kommer att hålla fast vid rådets deklaration, i synnerhet i krigstid.
Intressant nog kan denna förändrade inställning i fråga om krig i själva verket komma att slå tillbaka mot Världskyrkorådet genom att äventyra de goda relationer religionen av tradition haft med de världsliga regeringarna. I en ledarartikel i Sun hette det: ”Den nya kyrkliga aktivismen förorsakar en konfrontation som det moderna samhället har strävat hårt efter att undvika: [en konfrontation] mellan kyrka och stat.”
Religiöst enade?
Det är därför uppenbart att politiska och världsliga frågor dominerar och splittrar Kyrkornas världsråd. Men hur är det då med den ”Lima-endräkt” som ledde fram till den ekumeniska nattvardsgudstjänst som nämndes i början? En katolsk historiker betecknade, enligt nyhetsbyrån Canadian Press, denna endräkt som varande ”av ’yttersta vikt’ på vägen hänemot kristen återförening”. Ärkebiskop Runcie av Canterbury, som presiderade vid den ekumeniska nattvardsgudstjänsten, sade likaså att den pekade ”fram emot full kristen enhet”.
Men gjorde den verkligen det? Det är sant att Lima-liturgin utvecklades genom samarbete mellan protestantiska, ortodoxa, anglikanska och romersk-katolska teologer. Men när den nya liturgin för första gången användes i Vancouver, måste ändå de romersk-katolska och de ortodoxa delegaterna tacka nej till deltagande. Varför det? Därför att deras kyrkoläror förbjuder dem att ta emot nattvarden av någon annan än deras egna präster. Lima-fördraget kommer också sorgligt till korta när det gäller att lösa andra problem som splittrar kyrkorna, till exempel tron på apostolisk succession och påvens ofelbarhet.
Så fastän åsynen av delegater som bad och sjöng tillsammans för en kort stund kan ha satt vissa känslor i svallning, är i verkligheten den klyfta som har splittrat kristenheten alltsedan reformationen lika stor och hotande som någonsin tidigare. Som en kolumnist konstaterade: ”Om kyrkorna kan finna orsak att strida så mycket inbördes, kan man då förvänta att de skall kunna förklara eller ens finna vägen till ett rätt förhållande mellan människor och Gud?”
Kyrkomötet i Vancouver kan sålunda läggas till listan över mänskliga misslyckanden. Genom att försöka verka genom de politiska systemen finner kyrkorna att de själva är besmittade av samma korruption och splittring som har fört världen till undergångens brant. Bibeln visar att regeringarna med tiden kommer att tröttna på religionens inblandning och vidta drastiska åtgärder för att för all framtid sätta stopp för dess inflytande. — Uppenbarelseboken, kapitel 17.
Kyrkornas oförmåga att uppnå enhet återspeglas också i deras försök att öka evangeliseringssträvandena runt om i världen. Följande artikel redogör för detta.
[Infälld text på sidan 6]
”Om kyrkorna kan finna orsak att strida så mycket inbördes, kan man då förvänta att de skall kunna förklara eller ens finna vägen till ett rätt förhållande mellan människor och Gud?” — The Province, Vancouver, 28 juli 1983
[Bild på sidan 5]
Kvinnliga präster — en fråga som vållar splittring