Vetenskapliga missdåd i det förflutna

Forna tiders stora vetenskapsmän var inte alltid så ädla och hängivna som man vill få oss att tro. Förutom Isaac Newton (1642—1727; se sidan 6) följer här en lista på några andra, vars missgärningar också har kommit i dagen.

● Klaudios Ptolemaios, som levde på 100 talet v.t. och vars geocentriska världsbild var förhärskande i 1.400 år, betraktades som ”antikens störste astronom”. I dag tror forskare att han skaffade sig sina data, inte genom egna observationer, utan genom att plagiera en tidig grekisk astronom, Hipparkos från Rhodos. Han misstänks också för att ha skaffat sig vissa data genom att arbeta baklänges från de resultat han väntade sig.

● Galileo Galilei (1564—1642), italiensk matematiker och astronom, berömd för sina försök med fallande vikter från det lutande tornet i Pisa, har betraktats som den moderna experimentella vetenskapens grundare, därför att han vid lösning av problem var mer benägen att lita på påvisbara fakta än på Aristoteles’ skrifter. Likväl hade hans samtida svårigheter med att reproducera hans resultat, och han var känd för sina ”tankeexperiment”, i det att hans resultat grundades på gissningar snarare än på observationer.

● Gregor Mendel (1822—1884), österrikisk munk och botaniker, har fått äran av ärftlighetslagarnas upptäckt. Hans experiment med trädgårdsärt var banbrytande inom genetiken. Hans teori och resultat stämde så exakt överens att somliga forskare trodde att ”han undermedvetet gjorde sporadiska fel i enlighet med sina förväntningar”, medan andra ansåg att han gjorde sig skyldig till dataurval och bara använde de resultat som stämde med hans teori.

● Robert Millikan (1868—1953), framstående amerikansk fysiker, fick år 1923 nobelpriset för sina bestämningar av den elektriska enhetsladdningen i elektronen. På senare år har forskare som studerat Millikans laboratorieanteckningar upptäckt att han hade valt ut vissa data — och kasserat den del som inte passade hans teori — trots att han i sina arbeten uttryckligen säger att detta var alla data som erhållits ”under 60 på varandra följande dagar”.

● Sir Cyril Burt (1883—1971), en ledande gestalt inom brittisk psykologi, bidrog till att forma Englands utbildningspolitik genom sitt arbete om intelligenskvoten hos barn och teorin att intelligens till största delen är ärftlig. Vid utarbetandet av Burts biografi upptäckte en annan psykolog bedrägligt förfarande i nästan allting Burt hade publicerat under de 30 sista åren av sitt liv. ”Hans arbeten hade ofta skenet av vetenskap, men var det inte alltid i verkligheten”, sade denne levnadstecknare.

”Om vetenskapshistoriens giganter ibland kunde manipulera sina data i det egoistiska syftet att se sina teorier segra, måste frestelsen för dagens forskare vara ännu mycket större”, sägs det i boken Sanningens dödgrävare. Vare sig detta är sant eller inte, utgör vetenskapen och vetenskapsmännen inget undantag när det gäller bluff och bedrägeri.