Ungdomar frågar:
Att vinna — betyder det allt?
”NÄR jag vinner, är det en rutinsak. När jag förlorar, tar livet slut.” Livet tar inte slut alltför ofta för Martina Navratilova, som för närvarande är den främsta kvinnliga tennisstjärnan. Hon förlorar sällan. Men enligt vad hon själv medger är det en chockartad upplevelse att förlora.
”Vi blev tillintetgjorda, och jag gjorde bort mig. Efter matchen satt jag i omklädningsrummet och grät, som en jättebaby i tårar. Jag hatade att förlora, och jag hatade verkligen att göra en slät figur, när vi förlorade.” Redan när den hyperlånge amerikanske basketbollspelaren Kareem Abdul-Jabbar gick i gymnasiet var det ett hårt slag för honom att förlora. Är det så du känner det, när du förlorar?
Varför är det smärtsamt att förlora?
Varför är det en sådan chock för många av oss att förlora? Vi har bland annat blivit förledda att tro att seger är allt som räknas. Att komma tvåa eller trea eller att bara delta innebär att man förlorat! En tidigare fotbollsamatör från Tyskland framhåller: ”Ett nederlag är ofta en andlig ’begravningssång’, som resulterar i obarmhärtig kritik.”
Leonard Koppett, en veteran bland sportjournalister, säger i sin bok Sports Illusion, Sports Reality (Idrottens illusion, idrottens verklighet): ”Den mentaliteten att seger betyder allt tränger igenom helt och hållet. ... Den är ett skadligt inflytande i vår kultur, eftersom den är orealistisk (det kan bara finnas en enda som är nummer ett) och eftersom den utarmar oss genom att förringa så många andra dygder: skicklighet, mod, hängivenhet, artisteri, goda insatser, framsteg och ärbara prestationer.” Ja, andra utmärkta egenskaper kan ådagaläggas utan att man nödvändigtvis behöver segra. Bör det då vara en chockupplevelse att förlora? ”Att reducera alla värden till att gälla antingen vinst eller förlust är att begränsa sig själv, och detta är dåraktigt”, är den åsikt som Koppett hyser.
Trycket att vinna och att finna nöje i idrott bara om man vinner börjar ofta i hemmet — hos föräldrarna. De söker ibland självförverkligande genom sina barns prestationer. Omedvetet ger somliga föräldrar det intrycket att deras anseende befinner sig på fallrepet, om deras barn inte vinner. Ett tryck utövas också i skolan. Abdul-Jabbar säger om sin tränare i skolan: ”Vi kunde vänta oss bitande kritik från honom, om någon ens kom i närheten av att slå oss. Att förlora blev otänkbart, och basketboll upphörde att vara roligt. ... [Han] bedrev träning med hjälp av lindrig förödmjukelse. Han utmanade ens stolthet, eftersom han visste att det värsta som kan hända en tonåring är att göra en slät figur inför kompisarna.” — Kursiverat av oss.
Däri ligger förklaringen till syndromet att vinna till varje pris — STOLTHET. Ingen tycker om att göra bort sig inför andra eller att komma att känna sig underlägsen därför att man förlorat. Sanningen i fråga om detta är att om man skryter över att man vinner eller blir nedstämd över att man förlorar, är man VERKLIGEN en undermålig person. Varför det? Eftersom en sådan segrare underlåter att respektera förlorarens värdighet och självaktning. Bibeln belyser denna fara i följande ordalag: ”Men nu sätter ni er stolthet i era skrävlerier. All sådan stolthet är ond.” Är du en förkrossad förlorare, fäster du alltför stor vikt vid en illusion — illusionen att idrott är det verkliga livet, fastän idrott i själva verket är en kortlivad ”fåfänglighet”? Den vise kung Salomo skrev: ”Och jag såg att all möda och all skicklighet i vad som görs inte är annat än den enes avund [rivalitet, NW] mot den andre. Också detta är fåfänglighet och ett jagande efter vind.” Kom ihåg att ditt sanna värde som människa inte är beroende av några enstaka sekunder eller minuter inom en idrottsgren! — Jakob 4:16; Predikaren 4:4.
Vad krävs för att bli en vinnare?
”Om idrotten blir ett slavgöra, ... är det någonting som är fel”, sade författaren James Michener. Detta uttalande för oss in på en annan faktor beträffande den filosofin att seger är allt som räknas. Vilken är denna faktor? Totalt engagemang.
Följande illustrerar detta: Arthur Ashe, den tidigare tennismästaren, skrev: ”Det är möjligt att ta en välbyggd sju eller åtta år gammal flicka och, med hjälp av sakkunnig handledning och omkring 5.000 timmars tränings- och tävlingsspel, inom sju eller åtta år antagligen skapa en tennisspelare som tillhör de 50 bästa. Det skulle ta omkring 8.000 timmar för en pojke med jämförbar fallenhet.” Lägg märke till att det inte ens efter 5.000 eller 8.000 timmars tränings- och tävlingsspel finns någon garanti för att man kan skapa en spelare som blir Nummer 1. Det är bara ”antagligen” som man kan få fram en spelare som placerar sig bland de 50 bästa.
Vad är faran för den kristne, när det gäller detta slags engagemang? De siffror som Ashe framlägger representerar tre timmars tennisspel om dagen, fem dagar i veckan. Vilka andra nödvändiga intressen måste bli lidande för att uppnå denna grad av tennisengagemang? Hur mycket tid blir över för normal allmänbildning? Hur mycket tid för viktigare andliga framsteg? Hur mycket uppbyggande familjeumgänge går förlorat? Detta är inte gagnlösa frågor för ungdomar. Ungdomstiden är en tid när man lägger viktiga grundvalar för karaktären, personligheten och andligheten — eller försummar detta.
En artikel för en kort tid sedan i tidskriften Teen belyste de offer som engagerade gymnaster måste göra. Den handlade om tre tonåringar, de olympiska kandidaterna Mary Lou, Dianne och Julianne. Hur hade de uppnått sina framgångar? ”Mary Lou beskriver situationen som ett ’engagemang till det yttersta’.” De är tvungna att träna sex timmar om dagen såväl som att hinna med skolarbetet och tävlingsresor.
Men det finns ett pris som måste betalas. ”För alla tre var den svåraste kompromissen att flytta hemifrån före 15 års ålder för att kunna samarbeta med en tränare vars duglighet som sådan var tillräckligt bra för att driva fram dem till deras yttersta prestationsförmåga.” Julianne lämnade sitt hem vid 13 års ålder för att förbereda sig för olympiaden år 1980. Detta var till ingen nytta alls — Förenta staterna bojkottade spelen i Moskva.
En mera balanserad syn är kanske den som romanförfattaren James Michener framför: ”Idrotten bör vara rolig för deltagaren. Den bör skänka befrielse från spänningar och ge en glädjefull upprymdhet i takt med spelets gång. ... Om idrott blir ett slavgöra, en förvriden tävlan eller enbart ett kommersiellt företag, är det någonting som är fel. ... Om idrottsleken inte är rolig, har den förlorat halva sitt berättigande.”
”Det är en lek. Låt det vara en lek”
Detta enkla råd yttrades av Jack Nicklaus efter det att han kommit tvåa i ett mästerskap som avgjordes för en tid sedan. Idrotten bör vara rolig och vara en avkoppling — ett tidsfördriv, ”en lek”. Idrott är inte livet, och livet är inte idrott. Även de främsta professionella idrottsmännen ställs ibland inför detta faktum. Jerry Kramer från USA, som tidigare spelade amerikansk fotboll, skrev: ”Jag undrar ofta vart mitt liv är på väg och vad min uppgift här på jorden är förutom att spela dessa fåniga matcher [fotboll] som jag spelar varje söndag. Jag anser att det måste finnas något mera i livet än detta.”
Tror du att det finns något mera i livet än att enbart hålla på med tävlingar och matcher? Kristus och apostlarna trodde sannerligen att det förhöll sig så. Detta är anledningen till att aposteln Paulus, som mycket väl kände till idrottstävlingarna i det forntida Grekland, kunde skriva: ”Den kroppsliga övningen är nämligen nyttig till litet; men den gudaktiga hängivenheten är nyttig till allt, i det den har med sig ett löfte om livet nu och det som skall komma.” — 1 Timoteus 4:8.
Det är förståndigt att inom rimliga gränser försöka hålla sig i form. Men i det långa loppet är gudaktig hängivenhet viktigare än kroppslig övning. Att vinna det kristna loppet är mera värdefullt än att sträva efter att vinna vilket slags idrottstävling som helst. Segrar inom idrott ger kortlivad framgång — ära i dag, statistik i morgon. Men kom ihåg att framgångar i fråga om gudaktig hängivenhet ”har med sig ett löfte om livet nu och det som skall komma” — evigt liv under Guds rike. — 1 Timoteus 6:19.
[Bild på sidan 14]
Hatar du att förlora? Varför?
[Bild på sidan 15]
Idrott kan vara ett avkopplande tidsfördriv, när man undviker en het tävlingsanda