Håller tiden på att rinna ut för den här världen?

FRAMSTÅENDE människor i alla delar av jorden drar verkligen den slutsatsen att tiden håller på att rinna ut. De krafter som ständigt driver nationerna mot randen av kärnvapenkrig uppfattas av deras sinnen som tjutande larmsirener. Faran för ett globalt ekonomiskt sammanbrott och de många formerna av dödligt farlig miljöförstöring ökar deras oro. De känner på sig att tiden håller på att rinna ut, inte bara för ett fåtal nationer, utan för hela världen. Varför? Därför att ingen av dem kan presentera några lösningar som verkligen fungerar.

Deras största bekymmer gäller hotet om kärnvapenkrig. Förra året flyttade den månatliga tidskriften Bulletin of the Atomic Scientists fram sin ”domedagsklocka” en minut — till tre minuter i tolv — i enlighet med det råd man fått av 47 vetenskapsmän, däribland 18 nobelpristagare. Klockan utvisar hur nära en kärnvapenbrand man tror att världen befinner sig. ”Det är ett uttryck för ängslan”, framhåller de. ”Domedagsklockan” har aldrig varit så nära tolv på 30 år!

Andra hot förstärker intensiteten i denna ängslan:

● ”Kärnvapenklubben”, som en gång ansågs vara en exklusiv domän bestående av sex nationer, kan i själva verket ha vuxit till nio nationer. Professor Daniel Yergin vid Harvarduniversitetet beräknar att det kommer att finnas 40 kärnvapentillverkande nationer redan i år.

● Möjligheten att rymden kommer att bli ett framtida slagfält, där vapen i kretsbanor runt jorden utspyr sin laserutlösta förödelse över jordens yta, har blivit en verklighet.

● Militärstrateger för fram den fasansfulla tanken att slå till först i hopp om att vinna ett kärnvapenkrig.

Allt detta ger människor kärnvapenskälva, eftersom man sänker tröskeln för ett kärnvapenkrig och ökar riskerna för en kärnvapenkatastrof genom en olyckshändelse.

Kan ett kärnvapenkrig utlösas genom en olyckshändelse? Harold Freeman, professor vid Massachusetts Institute of Technology i USA, skrev en bok med titeln This Is the Way the World Will End—This Is the Way You Will End Unless (Detta är det slut som världen får — Detta är det slut som du får såvida inte). I boken anger han att 151 indikationer på ett omedelbart förestående angrepp registrerades under 18 månaders tid fram till oktober 1980. ”Fyra resulterade i larmberedskap för B-52-bombplan och interkontinentala ballistiska missiler, som en förberedelse för vedergällning”, säger han. ”Alla misstag rättades till i tid, men i några fall var det nära att gå galet.” Hur nära? Den 9 november 1979, fortsätter han, ”befann sig bombplan i luften efter sex minuter och gjorde sig beredda för ett motanfall med kärnvapen”.

Var kan vi gömma oss? Finns det någon säker plats? Nej! Ett kärnvapenkrig som begränsades till norra halvklotet skulle också kunna sprida ett täcke av dödligt, radioaktivt nedfall över södra halvklotet eller framkalla en global ”atomvinter”. Allvaret i situationen har fått ledare för sex nationer — Indien, Mexico, Tanzania, Sverige, Grekland och Argentina — att utfärda en deklaration som blivit känd under benämningen De fyra kontinenternas fredsinitiativ. Deklarationen framhåller: ”Mänsklighetens överlevande befinner sig nu i fara.”

Men inte så få människor försöker utestänga sin fruktan. De resonerar som så att det finns mycket lite eller ingenting de kan göra åt situationen, och därför försöker de leva sitt liv som om ingenting skulle kunna hända. En sådan attityd lämnar emellertid en viktig faktor ur räkningen. Vilken är denna faktor?

[Ruta/Bilder på sidan 4]

Har de unga någon framtid?

Somliga ungdomar tror att det verkligen finns en framtid för den mänskliga familjen. Många fler tror att det är alltför sent att undvika en världskatastrof. ”Jag har nu accepterat det faktum att det är helt möjligt att det kommer att bli en ’världens ände’”, beklagade sig en tonåring.

För somliga har skepsis och förvirring beträffande framtiden lett till självmord. Långt tillbaka i tiden skrev en vis man: ”Där profetia inte finns, där blir folket tygellöst.” (Ordspråksboken 29:18) Utan en pålitlig ”profetia”, som kan skänka hopp för framtiden, lägger många ungdomar sig till med ett levnadssätt som formats av filosofin ”låt oss äta och dricka, för i morgon skall vi dö”. (1 Korintierna 15:32) Somliga vänder sig till narkotikamissbruk eller sexuell promiskuitet; de sätter kärleken till nöjen först, drar sig tillbaka till fantasivärldar och vill ha ”allt” nu, eftersom det kanske inte blir något ”sedan”. För dem ”tycks det vara meningslöst att planera, och vanliga värden och ideal förefaller naiva”, säger doktorerna Beardslee och Mack, två kända psykiatriker.a

Denna känsla av hopplöshet har gett upphov till ”nya vågens” ungdomar. Du kanske har sett dem med deras bisarra kläder, med mångfärgat hår som är klippt i underliga frisyrer, med huden genomborrad av säkerhetsnålar, och du har kanske sett män med ringar i öronen. De drivs av en överväldigande känsla av att vara utestängda, och därför vill de inte ha någonting att göra med samhället. ”Några saker som vi gör kan se upprörande ut”, sade en yngling som tillhörde ”nya vågen”, ”men det är det enda sätt som återstår för oss att säga att vi inte är någon del av er galna värld.”

Andra ungdomar som hör larmsignalerna om förintelse genom kärnvapen oroar sig. Till skillnad från somliga vuxna, som kan utestänga sin fruktan för tillintetgörelse genom kärnvapen, kan ungdomar med sin rika fantasi inte göra det. Detta är vad de säger:

● ”Jag vill inte gå upp i rök.” — Vanessa, 11 år.

● ”När man verkligen sätter sig ner och tänker på hur det är, fylls man av fruktan. Ens livlina är fastknuten vid en röd knapp, och när den trycks in blir man sprängd.” — Dexter, 13 år.

● ”Jag har mardrömmar, men inte om ett kärnvapenkrig, utan om att det inte kommer att finnas någonting kvar efteråt.” — Stacey, 14 år.

Men andra tonåringar är inte ängsliga, även om de är bekymrade. De är optimistiska beträffande framtiden.

● ”Ja, jag kommer att få en framtid.” — Pam, 17 år.

● ”Det är inte möjligt att en kärnvapenkatastrof kan inträffa.” — Oliver, 17 år.

● ”Jag hyser inte denna fruktan.” — Dashunta, 18 år.

● ”Jag har ett hopp om att få leva; jag är glad över att jag har denna kunskap.” — Elizabeth, 15 år.

Varför är dessa ungdomar så förtröstansfulla? Vilken kunskap har de? De har kunskap om bibeln och dess profetior, och därför vet de varför tiden håller på att rinna ut för den här världen.

[Fotnot i ruta på sidan 4]