Korintiska kanalen och dess historia

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Grekland

GREKLAND där nere vid Medelhavet har en ovanlig kanal. Den skall inte jämföras med de stora kanalerna i Nordeuropa, inte heller med Suezkanalen i Egypten. Ändå är den här kanalen i Grekland unik. Den förenar Eginabukten i Kretiska havet med Korintiska viken, som är en del av Joniska havet, och ger förbindelse med Adriatiska havet och öppnar därmed vägen till hamnar i andra europeiska länder. Den är därför av mycket stor betydelse för Greklands ekonomi.

År 1982 var det ett hundra år sedan Korintiska kanalen, i den nutida utformningen, påbörjades. Vid det tillfället underströk nyhetsmedia i Grekland på ett mycket kraftfullt sätt nyttan man har av den. Men vi ville veta mer om kanalen än vad man kunde få ut av det som skrevs i pressen om den. Så vi gav oss av från Aten en solig morgon för att besöka kanaladministrationens huvudkontor på Korintiska näset — Isthmos.

På ort och ställe fick vi våra frågor beredvilligt besvarade av chefen för kanalen. Han framhöll särskilt olika förbättringar som kunde göra kanalen till, som han sade, ”ett imponerande mänskligt företag till ännu bättre nytta, inte bara för Grekland, utan också för Europa i allmänhet”. Han var också vänlig nog att gå igenom med oss bakgrunden till tillkomsten av denna betydelsefulla kanal.

Korints välstånd och Isthmos

Staden Korint var välkänd i antikens värld. Den hade den smala landremsa som skiljer Joniska havet från Eginabukten att tacka för sin storhet och rikedom. Hur kom det sig? Jo, då för länge sedan brukade man dra fartygen över den smala landremsan där. De förflyttades över en farväg som kallades ”diolkos”. Den var belagd med gatsten, och ovanpå låg träplankor som man smorde med fett. På så sätt kunde fartygen undvika de faror som var förbundna med omvägen runt Peloponnesos. Det var särskilt riskabelt vid den sydligaste udden på Peloponnesos, där dåligt väder och hög sjö ofta mötte vid Kap Maléa.

Men man kan ju förstå att det trots alla fördelar ändå blev dyrt att dra fartyg på land över den smala landremsan, Isthmos. Handelsmännen måste betala dryga hamnavgifter, Korints viktigaste inkomstkälla.

Ytterligare inkomster fick man från handelsmännen som stannade i Korint tills de fick sina skepp över näset. Många av dem hängav sig där åt ett överdådigt och lössläppt leverne och gjorde därvid av med en hel del pengar. De lämnade också gåvor till templen och offrade åt de hedniska gudarna. Allt det här gjorde Korint till en av de rikaste städerna i antikens värld, en ryktbar och vällustig stad, där Västerlandets och Österlandets laster möttes och blandades.

Tidiga förslag till en kanal

På 600-talet f.v.t. fick tyrannen i Korint, Periandros, som var en av de sju vise i antikens Grekland, en idé om att gräva en kanal genom den smala landremsan mellan Peloponnesos och det grekiska fastlandet. Om detta ökade fartygstrafiken, skulle det också öka de inkomster han fick av tullarna. Men han gav ändå upp ansträngningarna. Varför det?

Av fruktan för att uppväcka gudarnas vrede, eftersom oraklet i Delfi sade: ”Förse inte Isthmos med ett torn, gräv inte heller igenom det (för att göra en kanal).” Det uppges att detta orakel hade förmåtts till detta av prästerna i de korintiska templen. De fruktade att om det öppnades en kanal så att man snabbt kunde passera med skeppen, skulle det leda till att de förlorade de rika bidragen och gåvorna, eftersom handelsmännen inte längre skulle ha någon anledning att stanna till i Korint.

Möjligheten till en kanal återupplivades år 307 f.v.t. av Demetrios I, även kallad Poliorketes (stadsbelägraren). Men också han övergav projektet när de egyptiska ingenjörer som han hade skaffat dit övertygade honom om att det förelåg ett stort problem. De påstod nämligen att det fanns en skillnad mellan vattennivån i Korintiska viken och den i Eginabukten. De varnade för att vattnet i Korintiska viken skulle strömma ut i Eginabukten och översvämma området och utplåna närliggande öar, om man bröt igenom landremsan för att göra en kanal.

Tidiga byggnadsförsök misslyckas

Sedan Korint blivit en romersk provins planlade först Julius Caesar och senare Caligula att skära igenom näset. Med utgångspunkt från de planer som förelåg satte Nero i gång arbetet på kanalen år 67 v.t., varvid han använde 6.000 slavar och straffångar.

Detta försök fick dock en ände när Nero måste återvända till Rom, där ett uppror mot honom hade brutit ut. Kort därefter dog Nero, och arbetet med kanalbygget övergavs. Under följande år gjorde Herodes Atticus och senare bysantinerna vissa ansträngningar för att bryta igenom näset. Inte heller deras ansträngningar hade någon framgång. Detsamma gällde venetianerna, som satte i gång grävningsarbetena men snart gav upp.

Kanalen slutligen fullbordad

Men som framgår av bilden på sidan 25 existerar nu Korintiska kanalen. Hur kom den då till sin fullbordan? Efter revolutionen i Grekland år 1821 insåg den förste presidenten, Ioannes Kapodistrias, betydelsen av en kanal vid Korint för Greklands ekonomiska framåtskridande. Han lade byggnadsprojektet i händerna på en fransk ingenjör, men än en gång — denna gång av ekonomiska skäl — måste projektet avbrytas.

Slutligen, sedan Suezkanalen öppnats, antog den grekiska regeringen en lag (i november 1869) rörande ”genombrytandet av Korintiska näset”. Olika ändringar och tillägg gjordes till den här lagen, och efter långdragna underhandlingar påbörjades arbetet på kanalen den 5 maj 1882. Något som är intressant att lägga märke till är att fastän det förelåg tre olika förslag till sträckning av kanalen, så antogs slutligen det som Neros ingenjörer beslutat välja. Men titta nu en gång till på bilden på sidan 25 som visar den färdiga kanalen. Kan du föreställa dig vilket företag det var att genomföra detta då, så långt tillbaka i tiden som före sekelskiftet?

Kanaladministrationen var mycket tillmötesgående och försåg oss med detaljer beträffande själva arbetet med att gräva igenom näset. Vi fick till exempel veta följande: Omkring 2.500 arbetare var sysselsatta i omkring tio år. Man använde de bästa maskiner som fanns tillgängliga vid den tiden. Man grävde ut omkring 930.000 kubikmeter jordmassor och berg. Kanalen är ungefär sex kilometer lång. Bankerna når en höjd av 76 meter över havet på vissa ställen. Kanalens bredd är 25 meter vid vattenytan och 21 meter vid botten. Det väldiga arbetet med att gräva igenom Korintiska näset fullbordades, och öppningsceremonierna hölls den 7 augusti 1893.

På senare tid har omkring 10.000 fartyg passerat genom kanalen varje år. I allmänhet är det en fördel att gå igenom kanalen, eftersom det är ekonomiskt med tanke på bränslekostnaderna, och så tjänar man värdefull tid. Dessutom slipper man då gå runt Peloponnesos.

Detta är alltså historien om Korintiska kanalen. Om du någon gång kommer till Grekland, så rekommenderar vi att du inte försummar att bese kanalen. Kanske kan du stanna till på väg till vad som finns kvar av det gamla Korint, som ju är av intresse ur biblisk synpunkt, och ta en titt på kanalen. Särskilt när fartyg stävar genom kanalen kommer du att få se något som gör ett enastående intryck.

[Infälld text på sidan 26]

En idé om att bygga en kanal genom den här smala landremsan uppkom under 600-talet f.v.t.