Levande i dödens stad
Rapport på ort och ställe från en av Vakttornets förkunnare i Bhopal
BHOPAL — tills helt nyligen kanske du aldrig hade hört talas om den staden på omkring 800.000 människor i centrala Indien. Bhopal är mycket vackert, där det ligger byggt på tre kullar vid två stora sjöar, som nästan förenas i stadens centrum, och med vackra parker och trädkantade gator. Men så, den 3 december 1984, läckte giftig gas ut från Union Carbides kemiska anläggning i staden och vållade historiens värsta industriella olycka. Bhopal blev sålunda, bokstavligen talat över en natt, dödens stad.
Min hustru, Mary, och jag jämte vår tonårige son, Carl, bor alldeles intill Union Carbides anläggning. Bara ett smalt fält, omkring 150 meter brett, skiljer vårt hem från fabriksområdet. Varför är vi då vid liv och befinner oss väl, när andra i tusental, av vilka de flesta bodde längre från anläggningen, endera blev dödade eller drabbades av hemska skador?
Hur vinden blåste
När vi gick och lade oss på söndagskvällen den 2 december, for en sval bris prasslande genom träden på Bhopals tre kullar, och dess sjöar skimrade i månljuset — det var nästan fullmåne. Under natten vaknade vi av sirenerna från Union Carbides anläggning. Men vi ägnade dem ingen uppmärksamhet och kunde efter en stund somna om igen. Många gånger tidigare hade vi hört fabrikssirenerna tydligtvis kalla på tekniker för något mindre nödläge eller för att ange en säkerhetsövning. Ja, när vi kommit hem på vinterkvällarna, hade vi ofta känt lukten av bekämpningsmedel.
Den här natten var det emellertid inte någon ovanlig lukt, ingenting som antydde den nattmara som hade börjat. Det var en katastrof av sådan omfattning att den skulle komma att kräva mer än 2.500 människors liv och påverka en fjärdedel av stadens befolkning. Flera tusen skulle komma att lämnas delvis eller helt blinda eller med skadade lungor och hjärnskador. Omkring 3.000 nötkreatur och oräkneliga mindre djur skulle dödas. Det var en ohygglighet, som skulle efterlämna fruktan — fruktan för kvarvarande förorening och fruktan för fördröjda verkningar av gasförgiftning och dödliga sjukdomar.
Vad var det som vållade denna katastrof? Enligt verkställande direktören för anläggningen läckte metylisocyanatgas ut, när ventilen till en förrådstank gick sönder under tilltagande tryck. En del vetenskapsmän tror att också fosgengas, som användes vid gasanfall under första världskriget, läckte ut.
Metylisocyanat påminner om nervgas i sin verkan på människor. Den kan döda omedelbart och är också dödlig när den absorberas genom huden. I omkring 40 minuters tid, någon gång efter midnatt, strömmade tonvis av metylisocyanat ut i luften, innan man kunde täppa till läckan. Men vinden förde bort gasen från husen i vårt område. Om den inte hade gjort det, skulle vi troligen ha blivit påträffade döda i sängen och skulle ha blivit begravna i en massgrav med bara ett fotografi för senare identifiering.
En skräckens natt
Genom att gasen steg uppåt, bildades ett stort vitt moln på den klara natthimlen. Vinterkylan förde ner det till jorden, och det kröp in i husen, in i kreatursfållorna, genom storstadens busstation och ner i järnvägsstationen. I det att det bredde ut sig, började det vända sig mot det stora grönsakstorget och upp till sjukhuset i staden.
En annan arm av gasmonstret tog vägen mot nedre sjön och vidare in i den nyare delen av staden. Och där gasen drog fram, dödade den. Väckta ur sömnen, med gasen brännande i ögonen och med hopsnörda strupar, strömmade tusentals människor ut på gatorna. Av dem som inandades gasen i närheten av anläggningen dog nästan alla mycket hastigt. Andra stapplade vidare, blinda, och kräktes, bara för att falla omkull döda på gatan.
Plötsligt var hela staden i rörelse, och ropet ”bhago, bhago” (som betyder ”spring, spring”) fyllde luften. Familjemedlemmar skildes åt, när massorna förde dem med sig. Så småningom började polisbilar med högtalare väcka människor och evakuerade de berörda områdena så snabbt som möjligt. Hela natten tillhandahölls från några bensinpumpar fritt drivmedel för fordon som försökte komma ut ur staden. Till fots, med skoter, moped, autoriksha, bil, buss och lastbil strömmade tusentals människor ut ur staden. Barn trampades till döds av de flyende massorna. En del krossades under fordonen, när de stapplade på halvblinda. Andra sprang omkring utan mål och följde oavsiktligt gasens väg, och de dog eller blev svårt skadade.
Bland dem som ägnade mera eftertanke åt sin flykt var en medkristen, ett av Jehovas vittnen. Broder Paulose vaknade omkring klockan 2.30 på natten av sirenernas tjut och av en frän lukt ganska lik lukten av ammoniak. Eftersom han visste att gasen bara kunde komma från Union Carbides anläggning, tog han först reda på vindriktningen, och utan att sedan ens stanna till för att samla ihop varma kläder skyndade han snabbt på sin familj för att få dem bort ur gasens väg. De kämpade sig väg genom en stor flyende människomassa och flydde till toppen av en kulle utanför staden, där den friska, rena luften från sjön skänkte dem lindring. Förutom lite irritation i ögonen och smärtor i bröstet led de inte någon skada.
Under det att natten skred framåt trädde statens maskineri i verksamhet. Iförda gasmasker gav myndighetspersoner sig in i det svårast drabbade området på andra sidan om anläggningen från där vi bor. Bland de första som kom till detta område var borgmästaren i Bhopal, doktor Bisarya, och hans son, Robin. När Robin beskrev scenen bara omkring 200 meter från vårt hem, sade han: ”Allt man kunde se var kroppar, kroppar av människor och djur.”
Läkare tillkallades från alla delar av staden, och de skyndade till hjälp. Det stora Hamidiasjukhuset var snart packat med människor som var alldeles ifrån sig och som sökte lindring. Sjukhussalarna överfylldes på kort tid, och man satte upp tält på sjukhusgårdarna. Stationer för första hjälpen sattes upp över hela staden.
Hundratals människor flydde till närbelägna samhällen, bara för att dö på vägen eller när de kom fram. En man kände sig bättre, sedan han fått medicinsk behandling. När han kom hem, tände han en cigarrett, drog in röken och dog på fläcken. En ung man förde bort liken av sin far och mor för att brännas, återvände hem och föll ner död. En ung flicka, som vi träffade, hade förlorat nio familjemedlemmar.
Vår ohyggliga måndag
Men för oss började inte det ohyggliga i detta förrän efter det att vi hade vaknat vid vanlig tid, klockan 4.50 på morgonen, och började förbereda oss för dagens verksamhet. Omgivna av död och lidande hade vi sovit igenom det hela fridfullt!
Sedan vi fått i väg vår son, Carl, till hans deltidsarbete på lokaltidningens kontor, planerade min hustru och jag att ta del i vår reguljära predikoverksamhet. Vi båda, såväl som vår son, är heltidsförkunnare som Jehovas vittnen. Men vart vi än gick denna måndagsmorgon låg det döda kroppar av människor och djur. En person kunde gå på gatan alldeles framför oss och plötsligt falla ihop död.
När vi nu tog en tur genom staden, var det knappast några fordon på gatan. Alla affärer var stängda. Torghandeln hade upphört. När vi gick in på busstationen, fann vi att golvet var täckt med spyor och exkrementer. Vid järnvägsstationen hade många av den tjänstgörande personalen dött på stället.
Stationsföreståndaren, Harish Dhurve, som hade inandats gasen, såg sin personal bryta samman. Han lyckades kontakta nästa station och uppmanade dem att hindra alla tåg från att komma in i Bhopal. Man fann honom död vid skrivbordet. En del passagerare, som hade kommit för att ta ett tåg som skulle gå klockan 1.30 på natten, kom inte levande ifrån Bhopal. En lokförare, som körde ett tåg till staden, innan varningen hade getts, dog vid ankomsten.
När vi var på hemväg vid middagstiden på måndagen, råkade vi in i en folkskara, som blockerade vår väg och ropade att mera gas hade läckt ut och att alla måste löpa åt motsatt håll. Detta skapade panik och visade sig vara ett falskt rykte. Vi såg kommunala lastbilar med lik som travats det ena på det andra. För varje timme som gick ökade dödssiffran — 269, 566, 1.217 och till sist mer än 2.500. I en tidningsrubrik den 5 december påstods det: ”Ett dödsfall i minuten”.
Dag och natt steg rökpelare mot skyn från likbränningen. Öppna platser gjordes hastigt om för att tjäna som förbränningsplatser för dessa lik, till och med hundra åt gången. Djur forslades i väg utanför staden och kastades i djupa klyftor och täcktes över. Några få plundrade övergivna hem, men de flesta gjorde allt de kunde för att hjälpa de lidande. Vi förenade oss med glädje med våra grannar i att ge pengar och göra i ordning mat åt de sjuka.
Från hela landet strömmade läkare och forskare till staden för att hjälpa. Och medicinska experter med erfarenhet av att behandla ögon- och bröstproblem kom från andra länder. Tråkigt nog blev kvinnor, som själva uppenbarligen inte var så illa åtgångna, förlösta med dödfödda barn. Andra kom till sjukhusen med ytterst svåra smärtor och nedkom för tidigt med döda foster.
Intressant nog hade min hustru bara två dagar dessförinnan, på lördagen, gått med det senaste numret av Vakna! till dr A. M. Shali, en regelbunden läsare. ”Är ni mycket upptagen?” frågade min hustru läkaren. ”Det här är vår lugna tid”, blev hennes svar. ”Med hettan och regnet över och det goda vintervädret är det här den friska årstiden”, tillfogade hon. ”Så det är mindre arbete för läkare.”
Men när vi passerade dr Shalis mottagning på måndagsmorgonen, sträckte sig kön av människor som knuffade varandra för att få behandling långt ner utefter gatan med fyra och fem i bredd. Huvudena var nedböjda för att skydda de brännande ögonen för solen. Doktor Shali berättade senare för oss att hon hade blivit utkallad tidigt på morgonen och att hon och hennes man tillsammans med några som hjälpte till hade arbetat utan avbrott hela måndagen och hela natten med att kostnadsfritt behandla offren. Hon framhöll att när rätt behandling gavs omgående kunde synen räddas. Men om ögonen försummades, blev hornhinnan sårig, och synförmågan kunde förloras. ”När man ser detta lidande”, sade hon, ”hur kan då människor tänka på att sätta i gång ett kärnvapenkrig?”
Vi söker upp medvittnen
Vi var mycket intresserade av våra kristna bröder och systrar i Bhopal, vilka alla bor i den gamla delen av staden helt i farozonen. Vilken lättnad var det inte för oss att vid besök hos dem finna att alla 12 var vid liv och oskadade!
Vi uppskattade verkligen vårt kristna broderskap, när vittnen från andra platser började besöka oss för att se hur vi hade det. Den förste som kom var broder Barrett, själv hjärtpatient. Han hade rest 337 kilometer under natten med tåg. Vi var så glada att se honom att tårar fyllde våra ögon. Telegram och brev började också anlända, och även detta uppmuntrade oss storligen.
Hopp mitt i sorgen
Dagligen strömmade tusentals människor till staden för att söka efter sina kära. Statliga organ arbetade dag och natt för att skaffa undan lik för att förhindra att sjukdomar utbröt. Delstatens regeringschef, Arjun Singh, förklarade att Union Carbide aldrig skulle få öppna igen i staden. Men det kommer att dröja länge innan Bhopal glömmer dödens natt.
Ingen skadeersättning till de överlevande kommer att föra de döda tillbaka till livet eller ge synen tillbaka åt de blinda. Men det finns en som kan göra allt detta, Jehova Gud. Hans vittnen i Bhopal, som är tacksamma för att vara vid liv, är glada över att få besöka sina grannar med de trösterika goda nyheterna att sådana av människor framkallade tragedier snart aldrig mer skall inträffa.
[Bild på sidan 24]
En av de kära bärs bort till kremering
[Bildkälla]
UPI/BETTMAN ARCHIVE
[Bild på sidan 26]
Två med skadade ögon leds bort
[Bildkälla]
UPI/BETTMAN ARCHIVE