Jag bevarade min ostrafflighet i Nazisttyskland

I LIKHET med många unga människor i mellankrigstidens Tyskland var jag intresserad av sport, särskilt gymnastik och fotboll. Mitt liv var uppfyllt av dessa intressen. Men detta kom så småningom att förändras.

Genom en arbetskamrat till min far fick jag stifta bekantskap med bibeln. Till en början var jag skeptisk inför det som denne Bibelforscher (bibelforskare, som Jehovas vittnen då kallades) hade att säga. Men senare gjorde det han sade djupt intryck på mig, speciellt det jag fick veta om Jesus Kristus och hans verksamhet som människa.

En tid av provsättning börjar

När nazisterna tog makten i Tyskland år 1933, blev den idrottsförening som jag tillhörde förbjuden. Detta jämte det jag fick lära mig från bibeln hjälpte mig att ägna större intresse åt andliga ting. År 1935 överlämnade jag mitt liv åt Jehova Gud och symboliserade detta genom vattendopet. Vid ungefär samma tid gifte jag mig med en medtroende.

Svåra tider hade börjat, och ännu värre var på väg. Ägaren till den firma som jag arbetade för fick ett brev från den tyska arbetsfronten, en organisation som sorterade under NSDAP (Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei, dvs. nazistpartiet). Brevet hade följande lydelse:

”Vi anmodar Eder härmed att på det sätt som är föreskrivet i Edert företags reglemente avskeda den hos Eder anställde bibelforskaren ——, alldenstund han uppenbarligen stör friden inom Edert företag genom att vägra att ansluta sig till den tyska arbetsfronten.” Firmans ägare handlade i överensstämmelse med brevet, och eftersom jag inte med gott samvete kunde ansluta mig till ett politiskt parti, förlorade jag mitt arbete.

Ett år senare blev min svärmor och jag arresterade. Man försökte få mig att ge upp min tro och förråda mina andliga bröder. När jag vägrade att samarbeta, fördes jag den 25 november 1937 till koncentrationslägret i Buchenwald. Min svärmor sändes också till ett koncentrationsläger.

Min ostrafflighet sätts på prov i Buchenwald

Min fångenskap i Buchenwald varade i nära åtta år. Här skulle jag sluta mitt liv — det var åtminstone vad djävulskt sinnade människor hade räknat med. SS-vakterna sade oss upprepade gånger: ”Ni kommer aldrig levande härifrån.” Jag tvingades arbeta från klockan fyra på morgonen till solnedgången, trots mycket knappa matransoner. Men tack vare den hjälp jag fick från Jehova Gud, som jag ville bevara min ostrafflighet inför, kunde jag härda ut.

Under sådana svåra tider är den andliga födan oerhört viktig. Hur lyckades vi få sådan i koncentrationslägret? Tid efter annan fördes fler Jehovas vittnen till Buchenwald. De kom inte bara från Tyskland, utan också från Holland, Belgien och Frankrike. Allt de kunde erinra sig från de senaste numren av Vakttornet skrevs ner och distribuerades via våra hemliga kanaler till andra vittnen. På detta sätt fick vi den andliga näring som vi så oerhört väl behövde för att bevara vår ostrafflighet.

Vårt förråd av andlig föda kunde emellertid inte hemlighållas, även om vakterna aldrig lyckades komma på hur vi fick tag i den. En dag gav man oss följande ultimatum: Om inte allt som fanns i skrift har lämnats in klockan tolv i morgon, kommer vartannat vittne att skjutas. I ett koncentrationsläger var detta inte alltid ett tomt hot!

De bröder som hade ansvaret för det skrivna materialet lyckades komma på ett sätt att träffas för att dryfta problemet och lägga fram det i gemensam bön. De beslöt att lämna in en del av våra handskrivna ”matransoner”. I dessa avslöjades olika okristna sedvänjor inom katolska kyrkan. Beslutet att lämna in detta material medförde goda resultat. Ingen blev avrättad, och ett gott vittnesbörd blev avgivet. Vissa av SS-officerarna visade faktiskt intresse för det skrivna.

Vi lyckades också förse andra läger med andlig föda. Närhelst bröder blev förflyttade från Buchenwald till andra läger, riskerade de sina liv genom att bära på sig handskrivna manuskript med bibliska sanningar. I Buchenwald organiserade vi också en speciell kampanj för att vittna för andra fångar, och vi lyckades därigenom nå tusentals av dem med de goda nyheterna.

Förneka din tro eller dö!

I och med andra världskrigets utbrott år 1939 kom den svåraste provsättningen. Vi uppmanades att underteckna en förklaring som uppgav att vi hade avsagt oss vår tro och var villiga att namnge personer som aktivt förespråkade bibelforskarnas läror. Om vi undertecknade förklaringen skulle vi friges. Alla vittnen som vägrade att skriva under skulle skjutas.

Gång på gång upprepades denna hotelse. Kommandoropet skallade: ”Alla bibelforskare till grinden!” Där stod vi — avmagrade och i trasiga kläder. Uppe i tornen stod beväpnade vakter. Lägerkommendanten upprepade sin hotelse att alla som vägrade att skriva under skulle straffas med döden. Det blev alldeles tyst. Ingen anmälde sig.

Vid ett tillfälle steg två vittnen, som tidigare hade undertecknat detta dokument, fram och förklarade att de nu önskade annullera sina underskrifter! De föredrog att dö tillsammans med sina bröder. Detta väckte förvåning, och även en viss oro, hos de annars så förhärdade SS-männen. Först hördes inga smädelser, inga hotelser, bara befallningen: ”Höger och vänster om marsch! Ingen inställelse till arbete.” Två timmar senare ljöd befallningen igen: ”Alla bibelforskare till grinden!” Denna katt- och-råtta-lek varade i tre dagar.

Inom hörhåll för oss diskuterade SS-männen hur vi skulle ställas upp och skjutas. Vi hörde till och med en av kommendanterna säga: ”Det bästa är att vi ställer oss runt omkring dem och skjuter på dem från alla håll.” Men att detta bara var ett trick för att bryta ner vår moral stod klart när vi återigen tvingades ställa upp på exercisplatsen.

Lägerkommendanten Huttig började sitt tal med följande, föga smickrande, ord: ”Era lymlar, era svin ...” Men vad var det vi hörde? Inte de vanliga hotelserna om dödsstraff, utan: ”Führern är alltför god mot er. Verkställandet av era domar har uppskjutits till efter segern.” Djup tacksamhet mot Jehova vällde upp inom oss, trots att Huttig skrek: ”Men kom ihåg ... ett uppskov är inte ett frikännande.” Fienden hade förlorat.

Ännu en seger

Även om förhållandena blev något drägligare följande år, låg många svårigheter fortfarande framför oss. Under en bitande kall vinter befallde man oss att skänka kläder till de tyska trupperna på östfronten. När vi vägrade att på detta sätt understödja krigsansträngningarna, tog man ifrån oss våra handskar, våra öronskydd och våra undertröjor. Våra läderskor blev också konfiskerade. I stället gav man oss ett slags träskor som kallades holländare. Trots vår bristfälliga klädsel tvingades vi arbeta utomhus, också när det var femton grader kallt.

En dag förklarade man att bibelforskarna skulle förvägras all medicinsk hjälp i lägrets sjukstuga. Vi var därför tvungna att i ännu högre grad stödja varandra, hjälpa och vårda de sjuka och kärleksfullt ”släpa dem med oss”, så att säga. (Galaterna 6:2) Denna åtgärd, som var avsedd att knäcka oss, fick i själva verket motsatt verkan. Ja, vi började rentav urskilja vår Guds hand i denna angelägenhet!

Eftersom vi på ett kärleksfullt, kristet sätt vårdade oss om de sjuka och svaga, förekom det inga dödsfall bland oss. Däremot dog många av de fångar som behandlades i lägrets sjukstuga. Naturligtvis kunde de omänskliga och från Gud fjärmade SS-männen inte fatta vad kärleken kan åstadkomma. När en SS-läkare efter någon tid såg att alla bibelforskare fortfarande inställde sig till uppropet, skakade han misstroget på huvudet och sade: ”Ett medicinskt mirakel.”

Vi firar Åminnelsen

Det var mars 1942, och tiden för Herrens kvällsmåltid, åminnelsen av Kristi död, närmade sig. Men hur skulle vi kunna organisera detta firande i ett koncentrationsläger? En broder lyckades skaffa några lakan som kunde användas som borddukar; den SS-kommendant som gav tillstånd att använda dem trodde att de skulle användas vid en födelsedagsfest. Åminnelsefirandet skulle äga rum i D-flygeln i vårt block.

Den första gruppen av bröder hade redan smugglats in i D-flygeln och hade redan samlats till firandet. Andra bröder höll på ett diskret sätt vakt utanför rummet. Plötsligt inträffade något oväntat. Kommendanten gjorde en rutininspektion. Och han gick raka vägen mot D-flygeln! Hjärtat höll nästan på att stanna på de vakthavande bröderna. Det fanns ingenting de kunde göra. Kommendanten var på väg uppför trapporna. Bröderna bad tyst. När han hunnit halvvägs upp i trappan, blev han stående, såg sig omkring och gick, oförklarligt nog, tillbaka ner igen.

Ännu i dag, 40 år senare, är minnet av sådana händelser till hjälp för mig att fullständigt förtrösta på Jehova, oavsett i vilka omständigheter jag befinner mig. Han förvandlade till synes hopplösa situationer till storslagna befrielser. — Jesaja 26:3, 4.

En befrielsens tid

Vid slutet av kriget blev vi befriade ur lägret. Vi kände oss som israeliterna i forna dagar, om vilka det sades: ”När Herren [Jehova] åter upprättade Sion, då var vi som drömmande. Då blev vår mun uppfylld med glädje och vår tunga med jubel.” — Psalm 126:1, 2.

Strax före andra världskrigets slut hade min hustru arresterats och förts till ett koncentrationsläger. Min svärmor hade varit i Ravensbrück och hade bara några månader före krigsslutet av SS sänts till Sydbayern. Men år 1945 fick vi alla återvända hem. Vi var lyckliga över att vara tillsammans igen och tacksamma över att vi hade bevarat vår ostrafflighet och att vi nu återigen fritt kunde fortsätta vår tillbedjan av Jehova.

Arresterad igen

Då Jehovas vittnens verksamhet i det land där jag bodde blev förbjuden några år efter andra världskriget, blev jag återigen arresterad och skild från min familj i närmare fyra år. Under denna svåra tid kände vi ständigt hur vi fick hjälp från Jehova, vår barmhärtige Gud.

Efter kriget blev vi välsignade med en son, och när han nådde vuxen ålder, blev också han tvungen att ta ställning i förbindelse med den neutralitetsprincip som omnämns i bibeln i Jesaja 2:4. Till vår glädje valde han att bevara sin ostrafflighet mot Jehova. Detta innebar att också han under två års tid fick stifta bekantskap med fängelselivet.

På grund av att vi har bevarat vår ostrafflighet mot Gud, kan vår lilla familj nu se tillbaka på sammanlagt 23 år i koncentrationsläger och fängelser. Alla behöver vi inte gå igenom samma erfarenheter. Men alla ställs vi dagligen inför utmaningen att bevara vår ostrafflighet i en förvänd värld. Må därför också du vara fast besluten att bevara din ostrafflighet. Det beslutet kommer du aldrig att ångra, för psalmisten säger: ”Ty mig uppehåller du, för min ostrafflighets skull, och låter mig stå inför ditt ansikte evinnerligen. Lovad vare Herren [Jehova], Israels Gud, från evighet till evighet!” (Psalm 41:13, 14) — Eftersom författaren bor i ett land där Jehovas vittnens verksamhet för närvarande är förbjuden, vill vi inte nämna hans namn.

[Infälld text på sidan 25]

Alla vittnen som vägrade att skriva under skulle skjutas

[Infälld text på sidan 26]

SS-kommendanten sade: ”Det bästa är att vi ställer oss runt omkring dem och skjuter på dem från alla håll”

[Infälld text på sidan 27]

Vår lilla familj kan se tillbaka på sammanlagt 23 år i koncentrationsläger och fängelser

[Bild på sidan 24]

Koncentrationslägret i Buchenwald, där jag tillbringade åtta fruktansvärda år

[Bildkälla]

UPI/BETTMANN NEWSPHOTOS