Mitt hat vändes i kärlek

Berättat av Ludwig Wurm

Det var den kallaste natt jag någonsin varit med om — 52 minusgrader. Det var i februari 1942 — mitt i vintern och krigstid. Platsen var ryska fronten nära Leningrad. Jag var soldat i tyska Waffen-SS (Waffen Schutzstaffel), en beväpnad elitstyrka. En sergeant och jag hade fått det ohyggliga uppdraget att begrava mer än 300 kamrater, av vilka flertalet hade dött i sina skyttevärn — frusit ihjäl. Men marken var så frusen att det var omöjligt att begrava dem. I stället staplade vi de stela kropparna som timmerstockar bakom obebodda hus. Kropparna kunde inte grävas ner förrän till våren.

DET skulle inte vara någon överdrift att säga att detta hemska uppdrag gjorde mig beklämd. I min förtvivlan vräkte jag ur mig under tårar: ”Unterscharführer (sergeant), vad är meningen med allt detta meningslösa dödande? Varför är det så mycket hat i världen? Varför måste det finnas krig?” Han svarade med låg röst: ”Ludwig, jag vet faktiskt inte. Tro mig, jag förstår inte heller varför det är så mycket lidande och hat i världen.”

Två dagar senare träffades jag i halsen av en exploderande kula. Jag blev förlamad, medvetslös och var nära döden.

Men mina efterhängsna frågor ledde till att jag till slut själv direkt fick erfara hur hat och förtvivlan kan vändas i kärlek och hopp. Låt mig förklara.

Mitt möte med Hitler

Jag föddes i Österrike år 1920. Min far var lutheran och min mor katolik. Jag gick i en luthersk privatskola, där en präst regelbundet skötte religionsundervisningen. Men jag fick inte lära mig något om Jesus Kristus som Frälsaren. Man riktade ständigt uppmärksamheten på en ”gudasänd führer”, Adolf Hitler, och ett stortyskt rike. Läroboken verkade vara Hitlers bok Mein Kampf snarare än Bibeln. Jag studerade även Rosenbergs bok Der Mythus des 20. Jahrhunderts, i vilken han försökte bevisa att Jesus Kristus inte var jude utan en blond arier!

Jag blev övertygad om att Adolf Hitler faktiskt var sänd av Gud, och jag kände mig stolt när jag år 1933 gick med i Hitlerjugend. Du kan tänka dig hur spännande det var för mig att få träffa Hitler personligen. Jag minns tydligt än i denna dag hans sätt att se på mig och hans ovanligt genomträngande blick. Det gjorde så djupt intryck på mig att jag sade till min mor när jag kom hem: ”Från och med nu tillhör mitt liv inte dig. Mitt liv tillhör min führer, Adolf Hitler. Om jag ser att någon försöker döda honom, kommer jag att kasta mig framför honom för att rädda hans liv.” Det var inte förrän flera år senare som jag förstod varför mor bara grät och höll mig tätt intill sig.

Tidigt inflytande från nazistpartiet

År 1934 revolterade nationalsocialisterna mot Österrikes regering. Kansler Engelbert Dollfuss, som motsatte sig sammanslagningen av Österrike och Tyskland, lönnmördades av nazisterna under den sammandrabbningen. De som anstiftat revolten greps, ställdes inför rätta och dömdes till döden. Österrikes regering införde då undantagstillstånd, och jag började arbeta i det nationalsocialistiska tyska arbetarpartiets underjordiska rörelse — nazistpartiet.

Men så kom Tysklands annektering av Österrike år 1938, det så kallade Anschluss, och nazistpartiet blev lagligt. Kort därefter blev jag tillsammans med andra lojala partimedlemmar inbjuden av Hitler att närvara vid rikspartiets årliga massmöte på Zeppelinwiese i Nürnberg. Där såg jag Hitler demonstrera sin växande makt. Hans bombastiska tal, vilka höll åhörarna trollbundna, var fulla av hat mot alla som opponerade sig mot nazistpartiet, däribland den internationella judendomen och de internationella bibelforskarna, nu kända som Jehovas vittnen. Jag minns tydligt hur han skröt: ”Denna fiende till Stortyskland, dessa internationella bibelforskare, den avfödan skall utrotas ur Tyskland.” Jag hade aldrig träffat något Jehovas vittne, och därför undrade jag vilka dessa farliga människor var som han talade om med sådan hätskhet.

Jag tjänstgör i koncentrationslägret Buchenwald

När andra världskriget bröt ut år 1939, gick jag genast med i Tysklands väpnade elitstyrkor, Waffen-SS. Jag var övertygad om att vilka offer kriget än krävde av mig var det rättfärdigt, eftersom vår führer ju var sänd av Gud. Men år 1940 blev jag bedrövad när våra trupper drog genom Luxemburg och Belgien och in i Frankrike och jag för första gången såg en död soldat på nära håll — en stilig ung fransman. Jag kunde inte förstå varför unga fransmän skulle vilja offra sina liv i ett krig som Tyskland, med Gud på sin sida, uppenbarligen skulle vinna.

Jag blev sårad i Frankrike och fördes tillbaka till Tyskland för att läggas in på sjukhus. När jag blivit återställd förflyttades jag till koncentrationslägret Buchenwald nära Weimar för att tjänstgöra i ytterlägret. Vi fick stränga order från våra officerare att inte beblanda oss med SS-Totenkopfverbände (Dödskalleförbanden, dvs. SS-lägervakterna) eller fångarna. Vi förbjöds i synnerhet att beträda det område där fångarna var inhysta — ett område som var omgivet av en hög mur med en stor port. Ovanför porten fanns en skylt: ”Arbeit Macht Frei” (Arbete skapar frihet). Endast SS-vakterna som hade särskilda passerkort fick beträda det området.

I lägret såg vi fångarna varje dag marschera till sina arbetstilldelningar ledda av en SS-vakt och en annan fånge kallad Kapo. Det var judar med Davidsstjärnan på sina fångjackor, politiska fångar med röda trianglar, kriminella med svarta märken och Jehovas vittnen med sina lila trianglar.

Jag kunde inte låta bli att lägga märke till vittnenas ovanligt leende och strålande ansikten. Jag visste att de levde under eländiga förhållanden; trots det uppförde de sig med en värdighet som stod i kontrast till deras utmärglade yttre. Eftersom jag praktiskt taget inte visste någonting om dem, frågade jag våra högre officerare varför man hade skickat Jehovas vittnen till koncentrationslägren. Svaret blev att de var en judisk-amerikansk sekt som var intimt förbunden med kommunisterna. Men deras oklanderliga uppförande, orubbliga principer och moraliska renhet förbryllade mig.

Slutet för min ”Messias”

År 1945 kollapsade den värld som jag hade trott på. Min ”gud”, Adolf Hitler, som prästerna hade hyllat som den gudasände führern, visade sig vara en falsk messias. Hans utlovade Tausendjährige Reich (tusenåriga rike) låg helt i ruiner efter bara 12 år. Det var också fegt av honom att undandra sig sitt ansvar för slaktandet av miljoner män, kvinnor och barn genom att begå självmord. Den efterföljande nyheten om den första atombombsexplosionen över Japan gjorde att jag nästan bröt samman.

Dramatiska förändringar i mitt liv

Strax efter det att andra världskrigets strider hade upphört, blev jag utpekad för CIC (kontraspionaget) inom amerikanska armén som var en del av Förenta staternas ockupationsstyrkor. Jag greps som nazist och medlem av Waffen-SS. Min älskade fästmö, Trudy, fick så småningom tag i en läkare som fick CIC att frige mig på grund av sviterna efter min ryggskada. Sedan satte man mig i husarrest tills jag blivit rentvådd från alla anklagelser för att vara krigsförbrytare.

Som krigsinvalid skickade man mig till ett repatrieringssjukhus i österrikiska alperna för läkarundersökning. En vacker vårmorgon, när jag njöt av det betagande landskapet och det värmande solskenet och lyssnade till fåglarnas vackra sång, bad jag en kort bön ur djupet av mitt hjärta: ”Gud, om du verkligen finns, måste du kunna besvara mina många oroande frågor.”

Några veckor efter det att jag kommit hem, kom ett Jehovas vittne till min dörr. Jag skaffade biblisk litteratur av henne. Fastän hon kom tillbaka regelbundet varje söndagsmorgon ägnade jag inte en tanke åt eller läste den litteratur hon lämnade den gången. Men en dag kom jag hem från arbetet mer nedstämd än vanligt. Min hustru föreslog att jag skulle försöka slappna av genom att läsa något — en broschyr som vittnena lämnat och som hade rubriken Blir freden varaktig?

Jag började läsa broschyren och kunde inte lägga den ifrån mig förrän jag hade läst den helt och hållet. Jag sade till min hustru: ”Den här broschyren trycktes 1942. Om någon då hade sagt att Hitler och Mussolini skulle förlora kriget och att Nationernas förbund på nytt skulle framträda, i form av Förenta nationerna, skulle folk ha trott att han var galen. Men det som nu är historia är precis det som den här broschyren säger skulle hända. Har vi en bibel någonstans, så att vi kan kontrollera de här bibelhänvisningarna?”

Min hustru gick upp på vinden och fann en gammal luthersk översättning av Bibeln. Jag undersökte bibelverserna som fanns angivna i broschyren. Snart fick jag veta sådant som jag aldrig hört talas om tidigare. Jag fick lära känna Bibelns löfte om en ny värld just här på jorden under Guds messianska kungarike. Detta verkliga hopp om en lycklig och trygg framtid återspeglas i orden i Jesu mönsterbön, som jag hade upprepat många gånger som pojke: ”Må ditt kungarike komma. Må din vilja ske, såsom i himlen så också på jorden.” Och till min stora förvåning fick jag veta att den allsmäktige Guden, himlens och jordens Skapare, har ett egennamn, Jehova. — Matteus 6:9, 10; Psalm 83:18.

Det dröjde inte länge förrän jag började vara med vid Jehovas vittnens möten. Vid det första mötet träffade jag en äldre kvinna vars dotter och svärson hade avrättats i ett tyskt koncentrationsläger på grund av sin tro. Jag skämdes fruktansvärt. Jag förklarade för henne att på grund av mina tidigare förbindelser visste jag precis vad hon och hennes familj hade upplevt och att hon, med tanke på mitt samröre med de ansvariga, hade rätt att i avsky spotta mig i ansiktet.

Till min förvåning vällde glädjetårar upp i hennes ögon i stället för hat. Hon omfamnade mig hjärtligt och sade: ”Åh, hur fantastiskt är det inte att den allsmäktige Guden, Jehova, låter personer från grupper som motstått oss få komma in i hans heliga organisation!”

I stället för hat som jag hade sett överallt återspeglade dessa människor Guds osjälviska kärlek — sann kristen kärlek. Jag drog mig till minnes Jesu ord: ”Av detta skall alla veta att ni är mina lärjungar: om ni har kärlek inbördes.” (Johannes 13:35) Det här var precis vad jag hade letat efter. Nu var det min tur att fälla tårar. Också jag började gråta som ett barn i uppskattning av en sådan underbar Gud, Jehova.

Jag hade fortfarande mycket att lära

Så småningom överlämnade jag mitt liv åt Jehova Gud och blev döpt år 1948. Men jag kom snart underfund med att jag fortfarande hade mycket att lära. Eftersom jag hade blivit så fullständigt hjärntvättad med nazism, kunde jag till exempel inte förstå varför Jehovas organisation ibland tryckte artiklar mot det ökända SS. Jag menade att man inte kunde lägga skulden på oss som individer. Vi var bara soldater, och de flesta av oss var fullständigt okunniga om vad som pågick i koncentrationslägren.

Men en dag kom en kärleksfull broder som förstod mitt problem och som själv hade lidit flera år i ett koncentrationsläger och lade armen om mig och sade: ”Broder Ludwig, lyssna noga på mig. Om du finner det svårt att förstå den här detaljen och du tycker att detta oroar dig, lägg det då bara åt sidan. Lämna över problemet till Jehova i bön. Om du gör det, kan du vara säker på att det kommer en dag när Jehova ger dig klarhet i detta och annat som förbryllar dig.” Jag tog till mig av hans förståndiga råd, och allteftersom åren gick var det just vad som hände. Så småningom förstod jag att nationalsocialismens hela system, med dess SS, var ännu en djävulsk del av Satans hela världsordning. — 2 Korinthierna 4:4.

Tillbaka till Zeppelinwiese i Nürnberg

Föreställ dig vilken storslagen händelse det var för mig att få återvända till Nürnberg år 1955 och vara med vid Jehovas vittnens sammankomst ”Triumphierendes Königreich” (”Triumferande Riket”). Ja, denna sammankomst hölls på just den plats där jag hört Hitler skryta över att han skulle utrota Jehovas vittnen i Tyskland. Mer än 107.000 Jehovas vittnen från hela världen som nu var mina vänner var församlade här en hel vecka för att tillsammans tillbe Gud. Ingen knuffades, ingen höjde rösten i vredesmod. En verkligt enad, internationell familj som lever tillsammans i fred.

Det är svårt att beskriva det jag kände, när jag vid den här sammankomsten träffade några av mina tidigare kamrater från Waffen-SS som nu var överlämnade tjänare åt Jehova Gud. Verkligen en glädjefylld återförening!

Jag blickar framåt med ett hopp

Efter mitt överlämnande och dop har jag haft privilegiet att få leda flera bibelstudier med före detta nazister i Österrike. Några av dem är nu också överlämnade vittnen för Jehova. År 1956 emigrerade jag från Österrike och bor nu i Australien. Här har jag haft privilegiet att få vara i heltidstjänsten. Men min höga ålder och vacklande hälsa har gjort att jag på sista tiden inte kunnat vara så verksam.

Min innerliga förhoppning är att få välkomna tillbaka från de döda några av de trogna män och kvinnor som vägrade att kompromissa med det ondskefulla nazistsystemet och som blev avrättade i koncentrationslägren på grund av sin ostrafflighet.

Under tiden har jag på ett mycket påtagligt sätt fått uppleva hur den nedbrytande egenskapen hat vänts i kärlek och hopp. Det är nu min orubbliga förhoppning att få leva för evigt på en paradisisk jord som en fullkomlig människa, befriad från sjukdom och död — ett hopp inte bara för mig, utan också för alla dem som ödmjukt underkastar sig Jehovas nu regerande kung, Kristus Jesus. För egen del kan jag uppriktigt och med övertygelse upprepa aposteln Paulus’ ord: ”Hoppet medför ingen besvikelse; eftersom Guds kärlek har utgjutits i våra hjärtan genom den heliga anden, som blivit oss given.” — Romarna 5:5.

[Bild på sidan 13]

Iklädd min SS-uniform

[Bilder på sidorna 14, 15]

Jehovas vittnens sammankomst ”Triumferande Riket” som hölls i Nürnberg år 1955 på den plats där Hitler tidigare höll sina årliga nazistiska massmöten

[Bildkälla]

U.S. National Archives photo

[Bild på sidan 15]

Med portföljen redo att predika i Australien

[Bildkälla på sidan 11]

UPI/Bettmann