Mina sår från Hiroshima är läkta!
Berättat av Taeko Enomoto, Hiroshima
EN FRÄMLING kom till vårt hem med en bränd och söndertrasad skjorta som hade tillhört en skolpojke. Allt som fanns kvar var kragen och övre delen av skjortan. Men man kunde fortfarande tydligt läsa namnet Miyakawa Shiro på bröstet. Det var min brors skjorta.
Morgonen den 6 augusti 1945 gick jag till mitt arbete som vanligt. Som en typisk nittonårig flicka hade jag ryckts med av den patriotiska yra som grep landet på den tiden och hade gått med i lottakåren. Min bror, som fortfarande gick i skolan, hade åkt in till staden för att arbeta. Min far hade stupat under strider i Manchuriet. Min mor var därför ensam hemma.
Tidigt samma morgon hade fientliga plan siktats nära Hiroshima, och flyglarm hade förekommit. Vi hade just avslutat exercisdrillen och var på väg in i byggnaden, när en fruktansvärd explosion skakade hela området. Det blev alldeles rött framför mina ögon. Hettan från explosionen gjorde att det kändes som om jag hade fallit in i en smältugn — och i samma ögonblick förlorade jag medvetandet.
Så snart jag kvicknade till, tänkte jag på min familj. Nedfallet från bomben gjorde att det såg mörkt och kusligt ut, trots att det var mitt på ljusa dagen. Snart började ett svart sotregn falla över staden, och det varade i omkring två timmar. Det jag såg på hemvägen var skrämmande. Jag såg människor med blodet strömmande från halsen och andra som höll händerna över ögonen medan blodet rann mellan deras fingrar. Många var rödbrända över hela kroppen. På somliga hängde huden från händerna och armarna ner över fingrarna, medan andra försökte dra bort det skinn som hade lossnat från deras ben. På många människor hade håret blivit alldeles krusigt och stod rakt upp.
När jag kom hem, fann jag att vårt hem och hela området däromkring hade jämnats med marken av explosionen. Hur lycklig blev jag inte över att finna att min mor fortfarande levde, även om hon var illa sargad av glassplitter! Men vad hade hänt med min bror? Vi bestämde oss för att vänta till följande morgon innan vi begav oss in till staden för att leta efter honom.
Jag försöker finna min bror
När jag såg staden följande dag, förstod jag att detta inte hade varit någon vanlig flygraid. Den här bomben var mycket större. Förstörelsen saknade motstycke.
På båda sidor om den bro som ledde in till staden hade man staplat upp de dödas förkolnade kroppar, så att det bara var en smal gångväg kvar i mitten. Ibland hörde jag stönanden komma från de uppstaplade kropparna, och ibland rörde sig plötsligt någon av dem. Utan att tänka rusade jag fram för att se om det var min bror. Men alla var så illa brända och uppsvällda att det var svårt att känna igen dem. Jag gick runt till de olika uppsamlingscentralerna och ropade min brors namn, men jag kunde inte finna honom.
Efter några dagar började man sätta upp listor över de döda. Soldater samlade ihop de förkolnade kropparna, övergöt dem med bensin och brände upp dem. Mycket lite kunde göras för de sårade och döende. De fick lite vatten och en portion ris varje dag. De kunde inte få någon behandling eller medicin.
Efter bara några dagar började människor tappa håret. Man kunde se hur flugor och maskar kröp i de öppna såren på dem som var alltför svaga för att ta bort dem. Luften fylldes av stanken från brinnande kroppar och vanvårdade sår. Snart började den ena efter den andra av dem som varit friska nog att ta hand om de sårade att dö, till synes utan anledning. De hade tydligen dukat under på grund av strålskador. Jag började också att lida av diarré, svaghet och nervösa besvär.
Efter att ha letat efter min bror i omkring två månader fick jag slutligen reda på vad som hade hänt honom. Den främling som jag nämnde tidigare kom och besökte oss. Han förklarade att han hade gett lite vatten till en pojke som var svårt bränd och hade förlorat synen på grund av bomben. När min bror till sist dog, var denne person vänlig nog att ta av honom skjortan och göra sig besväret att söka upp oss och ge oss den.
Allt detta var chockartade upplevelser för mig, en nittonårig flicka. Jag orkade inte längre tänka på någonting. Jag förlorade också all känsla av fruktan. Jag bara grät och grät. Varje gång jag slöt ögonen, såg jag dessa stackars offer vandra omkring planlöst i mörkret med ett tomt uttryck i ansiktet. Vad jag hatade krig! Jag hatade amerikanerna för att de fällt bomben, och jag hatade Japans ledande män för att de låtit kriget gå så långt.
Jag finner någonting bättre
Inom den följande tioårsperioden hade jag gift mig och så småningom fått tre barn. Men mitt hjärta var fortfarande uppfyllt av hat. Fastän jag intensivt önskade bli av med dessa känslor, undrade jag hur jag någonsin skulle kunna glömma allt detta.
Jag prövade olika religiösa grupper och anslöt mig så småningom till Seicho No Ie, eftersom de verkade vara mest kärleksfulla och generösa. Men de kunde inte ge tillfredsställande svar på mina frågor. När jag frågade varför min bror måste dö, svarade de bara: ”Människor som gör goda ting dör unga. Det var hans öde.”
Senare flyttade vi till Tokyo. En dag kom ett Jehovas vittne till min dörr. Han talade om Guds rike och läste någonting ur bibeln om att människor skulle smida sina svärd till plogbillar. (Jesaja 2:4) Jag blev imponerad av hans vänlighet och hans kunskap i bibeln och skaffade två tidskrifter av honom. Jag fick senare veta att också han hade förlorat större delen av sin familj vid bombningen av Hiroshima. Han ordnade så att en kvinna skulle komma och besöka mig.
Kvinnan kom många gånger, alltid leende och varmhjärtad. Men jag var fortfarande kall och bitter. Jag lyssnade visserligen till hennes budskap från bibeln, men jag kunde helt enkelt inte tro att det kunde finnas någon frälsande kraft hos en religion som kom från det land som hade åstadkommit allt elände den där dagen i Hiroshima. Men det var någonting särskilt med henne som gjorde att jag fortsatte att lyssna.
”Tror du”, frågade jag henne en dag, ”att det är möjligt för en person som jag, som är full av hat i hjärtat, att bli en varmhjärtad person som du?”
”Ja, det är möjligt”, svarade hon tillitsfullt. ”Jag blev sådan när jag började studera bibeln”, förklarade hon.
Jag började därför ett systematiskt studium av bibeln med hjälp av en broschyr med titeln ”Se, jag gör allting nytt”. Vid mitt studium fick jag veta att de så kallade kristna nationernas handlingssätt inte är i överensstämmelse med bibelns kristendom och att också kristenheten står inför Guds dom.
Allteftersom jag fortsatte att studera blev jag mer och mer entusiastisk. Jag började förstå varför Gud har tillåtit ondskan ända tills nu och att det bara är Guds rike som har makten att rädda mänskligheten från allt lidande. Jag kände mig också djupt rörd över den kärlek som Jesus Kristus hade visat då han offrade sitt liv på en tortyrpåle till välsignelse för alla människor. Mina känslor förändrades undan för undan av bibelns budskap, och snart var hatet i mitt hjärta borta. I stället kände jag en varm kärlek till andra människor och en stark önskan att berätta för dem om Guds rike.
Jag började besöka mötena i Rikets sal regelbundet och blev döpt i juni 1964. I sju år hade jag sedan möjlighet att vara pionjär (heltidsförkunnare bland Jehovas vittnen) och hade privilegiet att hjälpa tolv personer att lära känna den ende sanne Guden, Jehova.
Jag gör bruk av min erfarenhet
Min man och jag har nu återvänt till Hiroshima. Här träffar jag fortfarande många människor som i likhet med mig kommer ihåg bomben. Eftersom jag har gått igenom samma sak som de, kan jag hjälpa dem att inse att det enda sanna hoppet om en värld utan krig finns i bibelns budskap om det kommande Riket i Jesu Kristi händer.
I Hiroshima är ärren efter bombningen nästan utplånade i dag. Men vad som för mig är ännu viktigare är att de sår och det hat jag burit i mitt hjärta under så många år har försvunnit och ersatts av hopp och kärlek. Jag längtar nu efter den tid då Gud skall uppväcka alla dem som han har bevarat i sitt minne. Min önskan är att få dela den obeskrivliga glädje jag nu känner med de många människor som dog för 40 år sedan i Hiroshima — däribland min älskade lillebror.
[Infälld text på sidan 10]
Luften fylldes av stanken från brinnande kroppar och vanvårdade sår
[Infälld text på sidan 10]
Varje gång jag slöt ögonen, såg jag dessa stackars offer med ett tomt uttryck i ansiktet
[Bild på sidan 9]
Taeko år 1945 vid 19 års ålder
[Bild på sidan 11]
Taeko tillsammans med sin dotter