”Inga fler Hiroshima!”

TROTS att japanerna var upprymda över segern vid Pearl Harbor och kom ihåg den så länge de hade övertaget, föll datumet i glömska sedan man förlorat kriget. När japanska regeringen nyligen tillfrågades varför man inte hade bett om ursäkt för angreppet, svarade kabinettssekreteraren: ”Strategiskt och generellt sett anser jag att angreppet på Pearl Harbor inte var annat än lovvärt. Och vad gäller kriget mellan Förenta staterna och Japan gjordes det hela upp i fredsfördraget i San Francisco.”

Hans ord representerar en del japaners inställning till överrumplingsangreppet som utlöste Stillahavskriget. Fastän mer än en miljon japaner besöker Hawaii varje år, enligt vad tidningen Mainichi Shimbun uppger, är det bara ett relativt litet antal människor som besöker U.S.S. Arizona Memorial, ett monument som byggts till minne av angreppet mot Pearl Harbor.

Medan parollen ”Kom ihåg Pearl Harbor!” väcker bittra minnen till liv hos en del amerikaner, minns japanerna sina lidanden när de hör utropet ”Inga fler Hiroshima!” De atombomber som detonerade över städerna Hiroshima och Nagasaki i augusti 1945 hade en traumatisk verkan, inte bara på de direkta offren, utan på hela nationen.

Att få höra överlevande själva berätta sina upplevelser kan hjälpa oss att förstå deras känslor. Ta till exempel Itoko, som just hade slutat skolan och blivit sekreterare vid marinens anläggning i Hiroshima. Trots att hon var inne i byggnaden där hon arbetade, kändes skenet från atombombsexplosionen som om ljuset självt fick henne att vibrera. ”Jag arbetade med soldater för att rensa staden från döda kroppar”, förklarar Itoko. ”I en flod drog soldater ett fisknät efter en båt och bärgade mer än 50 kroppar varje gång de drog upp nätet. Vi tog i land kropparna och staplade dem i fem högar och brände dem. De flesta var nakna. Jag kunde inte skilja män från kvinnor, och deras läppar var svullna som anknäbbar.” Japanerna kan inte glömma de fasor som dessa två atombomber medförde.

Varför massförstörelsevapnet användes

Professor Shigetoshi Iwamatsu vid universitetet i Nagasaki, som själv är ett av atombombsoffren, skrev för mer än 20 år sedan till tidningar i Väst för att informera dem om offrens situation. ”Han häpnade över reaktionen”, skriver Asahi Evening News. ”Hälften av svaren gick ut på att atombomberna hade stoppat den japanska aggressionen och att det var konstigt att bomboffren vädjade om fred.”

The Encyclopedia Americana säger som förklaring till att massförstörelsevapnet användes: ”Han [president Harry S. Truman] fattade beslutet att använda atombomber mot Japan, eftersom han trodde att de snabbt skulle göra slut på kriget och rädda liv.” Kenkichi Tomioka, en japansk journalist som beskrev de kaotiska förhållandena efter kriget och som inte är okänslig för atombombsoffrens känslor, medger likväl: ”När vi ser tillbaka på perioden mellan mars/april och augusti 1945, då ansträngningarna att avsluta kriget nådde en kulmen och nationens öde stod på spel, kan vi inte bortse från den roll som dessa två doser korrigerande medicin [atombomberna] spelade, i synnerhet när det gällde att kyla ner hetsporrar, medicin som gavs med tanke på militarister som högljutt krävde en slutlig uppgörelse för att försvara hemlandet. En uppgörelse skulle ha betytt gyokusai (att hellre betala med döden än att kapitulera) för den 100 miljoner starka befolkningen.”

Men de som förlorade nära och kära i atombombningarna och de som blivit sjuka till följd av strålningen finner att deras lidanden inte lindras av uttalanden som rättfärdigar fällandet av pikadon, eller ”blixt-och-smäll”, som de överlevande kallade atombomberna. Även om de som överlevde atombombningarna under lång tid har betraktat sig själva som oskyldiga offer, inser nu en del av dem att de i egenskap av japaner, som professor Iwamatsu fortsättningsvis säger, måste erkänna ”de illdåd de begick i sin aggression mot andra länder i västra Stillahavsområdet”. År 1990 bad ett bomboffer om ursäkt för Japans krigsförbrytelser inför utländska delegater vid de årliga antibombdemonstrationerna i Hiroshima.

Hade de verkligen orsak att döda?

Många överlevande och ögonvittnen från Pearl Harbor, Hiroshima och Nagasaki känner i sina hjärtan en stark avsky mot krig. Somliga frågar sig, när de ser tillbaka, om deras länder hade giltiga skäl att kräva att deras söner offrade sig.

För att egga till stridshumör och rättfärdiga dödandet slungade båda sidor i lika mån ut verbala angrepp. Amerikanerna kallade japanerna ”lömska jappar” och hade inga svårigheter att underblåsa hat och hämndlystnad med orden ”Kom ihåg Pearl Harbor!” I Japan fick människor lära sig att angloamerikanerna var kichiku, som betyder ”demoniska odjur”. Många på Okinawa drevs till och med till att begå självmord hellre än att falla i ”odjurens” händer. Även den unga Itoko, som omnämnts tidigare, fick uppleva detta. Sedan japanerna hade kapitulerat och de amerikanska invasionsstyrkorna landsattes i en närbelägen hamn, blev hon erbjuden två doser av giftet kaliumcyanid av sin befälhavare. ”Bli inte en leksak för de främmande soldaterna”, befallde han.

Men Itokos japansk-hawaiianska vänner hjälpte henne att så småningom bli mer fördomsfri, och hon kom att inse att både amerikaner och britter kan vara vänliga, hyggliga och artiga. Hon träffade George, en irländare som var född i Singapore och vars far dödades av japanerna. De lärde känna varandra och gifte sig. De utgör bara ett exempel på många som upptäckte att deras tidigare fiender var vänskapliga. Om alla hade betraktat ”fienden”, inte genom krigsfärgade glasögon, utan med sina egna fördomsfria ögon, kunde de ha överöst dem med kärlek i stället för med granater.

Ja, fred mellan individer grundad på ömsesidig förståelse är en förutsättning för världsfred. Mot bakgrund av alla de krig som utkämpats sedan 1945 är det dock uppenbart att människan inte har lärt sig denna fundamentala läxa från Pearl Harbor och Hiroshima. Men inte ens fred mellan individer räcker för att uppnå världsfred. Vad är det då som fordras? Nästa artikel förklarar detta.

[Infälld text på sidan 7]

Medan parollen ”Kom ihåg Pearl Harbor!” väcker bittra minnen till liv hos en del amerikaner, minns japanerna sina lidanden när de hör utropet ”Inga fler Hiroshima!”

[Infälld text på sidan 8]

Fred mellan individer grundad på ömsesidig förståelse är en förutsättning för världsfred

[Bild på sidan 7]

Sällskapet Vakttornets missionärer Lloyd Barry och Adrian Thompson framför Hiroshimas fredsmonument år 1950

[Bild på sidan 8]

Hiroshima i ruiner efter atombombsexplosionen

[Bildkälla]

U.S. Army/Genom vänligt tillmötesgående från Japans fredsmuseum