När jorden skakade gav de gensvar
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Chile
MARKEN skakade starkare och starkare. Vi tog oss fram till dörröppningen i vårt rum. De som var i köket försökte hålla skåpdörrarna stängda, medan böcker, flaskor, krukväxter, glas och syltkrukor föll till golvet och krossades på övervåningen. Vi undrade hur länge det skulle hålla på.
Vi behöver knappast säga att vi inte tog tid, men nästa dag meddelade tidningarna att det hela varade i två minuter. Nu tycker du kanske att två minuter inte är så särskilt lång tid, men tro mig, du skulle bli förvånad över hur lång tid det kan tyckas vara, när marken under ens fötter skakar!
Det var klockan 19.47 söndagen den 3 mars 1985 som jordbävningen inträffade här i Santiago i Chile. Vi höll på att vila i vårt rum på Sällskapet Vakttornets avdelningskontor när det hände. Andra medlemmar av personalen höll på att dricka te i köket.
Jordbävningen gjorde att vi var utan elektricitet i flera timmar. Så vi hämtade fram ficklampor, stearinljus och transistorapparater. Enligt radionyheterna hade kustområdena och de äldre delarna av Santiago drabbats hårt. ”Hur är det med våra kristna bröder där?” undrade vi. Vi kunde inte få kontakt med dem — telefonlinjerna var överbelastade, och dessutom hade ledningarna fallit ner i de där områdena. Det första samtal som nådde oss kom från platsen där vårt nya avdelningskontor håller på att byggas. Hur lättade blev vi inte över att höra att allt var i sin ordning och att den nya tryckeribyggnaden var oskadd! I själva verket var det bara en tegelvägg som murats upp i kontorsdelen den förmiddagen som hade fallit.
Den natten var det mycket få av oss som fick någon sömn att tala om. Vi hade knappt somnat, förrän ett skalv skakade våra sängar och väckte oss. Följande morgon rapporterade tidningarna om skadorna och visade bilder av ödeläggelsen som orsakats av jordbävningen, som nådde 7,7 på Richterskalan. Städer var utan vatten och elektricitet. Broar var förstörda. Mer än 140 människor var döda, och uppskattningsvis 150.000 var hemlösa. Skadorna kunde belöpa sig till närmare 15 milliarder kronor! Ja, jordbävningen kändes i Buenos Aires i Argentina på omkring 1.350 kilometers avstånd vid Atlantkusten! Den 3 mars 1985 kommer länge att kommas ihåg.
Hjälp behövdes snabbt!
Vi gjorde omedelbart anordningar för att olika representanter för vårt kontor skulle besöka sådana platser som Machalí, Melipilla, Rengo, San Antonio, Valparaíso och Viña del Mar. Skälet? Att ta reda på hur det gick för våra kristna bröder och vad de mest behövde i fråga om nödhjälp.
Förödelsen var uppenbar överallt. Även om de flesta av skadorna hade drabbat äldre byggnader av soltorkat tegel, så hade också en del moderna byggnader påverkats — till exempel ett åtta våningar högt hyreshus i Reñaca, som skakats så kraftigt att det lutade som tornet i Pisa. Huset måste rivas.
Och hur var det med våra kristna bröder? Hundratals av dem hade visserligen förlorat hem och ägodelar, men vi var lyckliga över att få veta att inte någon enda av de 16.000 vittnen som bodde i det berörda området hade dödats eller skadats. Från församlingar av Jehovas vittnen i Santiago och så långt bort som Punta Arenas och Iquique började man ringa och fråga hur man kunde hjälpa till. Nyheten spreds snabbt, och inom några timmar började det komma livsmedel, kläder, filtar och andra användbara saker. Snart var våra två lastbilar med en sammanlagd kapacitet på 5,5 ton lastade och på väg. När de återvände sent på eftermiddagen, hade det kommit så mycket gåvor att vi kunde planera ytterligare en färd. Och det fortsatte på det sättet i nästan två veckor.
Under det andra veckoslutet efter jordbävningen var det 110 frivilliga från närliggande församlingar och från byggplatsen för det nya avdelningskontoret som begav sig till några av de städer som var hårdast drabbade och satte upp 24 monteringsfärdiga träbaracker. När detta skrivs, har vi byggt 69 sådana baracker, och vi hoppas kunna bygga fler innan de kraftiga regnen börjar.
En församling skrev till oss för att säga att den praktiska hjälpen och barackerna på ett synbart sätt hade visat vårt broderskap. “¡Los hermanos se pasaron!” (”Bröderna överträffade sig själva!”) På ett gripande sätt blev vi påminda om att det är en internationell brödraskara, för under de dagar och veckor som följde på jordbävningen var det vittnen från Argentina, Tyskland, Italien och Förenta staterna som ringde för att fråga hur det stod till med deras kristna bröder här i Chile. Telefonsamtalen följdes av frikostiga bidrag för att hjälpa till att sörja för vår ”familjs” behov.
En tid för självgranskning
Ropet ”Jordbävning!” och den ödeläggande kraften som är inbegripen förmår ofta människor att tänka på sitt förhållande till Gud. Ja, bara några minuter efter jordbävningen här i Chile uppsöktes många av våra Rikets salar av grannar som sökte skydd. Ett vittne i Melipilla, som är välkänd i sitt bostadsområde, fick många besökare den kvällen. För varje efterskalv var det fler grannar som kom till hans hem och sökte skydd. Man reste ett tält på hans bakgård, och där tillbringade han många timmar till långt in på natten för att tala med andra om Jesu ord om de yttersta dagarna med ”jordbävningar på den ena orten efter den andra”. — Markus 13:3—8.
I Viña del Mar hade en man upphört med sitt bibelstudium och förklarat att han aldrig skulle komma tillbaka till Rikets sal. Men var befann han sig den där kvällen efter jordbävningen? Jo, i Rikets sal! Han och hans familj välkomnades och fick tillfälligt logi. Han blev så rörd av den varma gästfrihet som visades honom och hans familj att han beslöt att återuppta sitt bibelstudium.
Somliga av våra bröder undgick med knapp nöd att förlora livet. I församlingen i Vicuña Rozas var det till exempel en broder som nyligen hade kommit hem från sjukhuset och var sängliggande. Den kvällen hade hans hustru och dotter gått till mötet, så han var ensam hemma. Bara några minuter innan jordbävningen inträffade beslöt han att göra en verklig ansträngning och stiga upp och överraska sin hustru och dotter genom att ha vattnet färdigt för en kopp te när de kom hem. Han tog sig fram till köket, och just som han höll på att koka upp vattnet inträffade jordbävningen. När han kom tillbaka till sitt rum, såg han hur sängen låg under en tre meter hög vägg som hade fallit omkull! Han var sannerligen tacksam att han hade tänkt på att bege sig till köket för att göra i ordning te!
Det var trosstärkande att se gensvaret från våra kristna bröder som, fastän de förlorat alla sina ägodelar, förblev optimistiska. Många sade så här: ”Våra hem har krossats, men det har inte vår tro!”