Översvämningar och torka – Guds verk?
”JAG grips av yrsel och min mage känns kall.” Den afrikanska kvinnan försökte beskriva för en medarbetare för Vakna! hur det kändes att svälta. En annan person bosatt i en torkdrabbad region i Sydafrika sade: ”Vi förlorar så mycket av våra krafter att vi inte förmår skratta, gråta, se eller andas.”
Dessa människors umbäranden kom häromåret att delas av uppskattningsvis 35 miljoner enbart i Afrika. De hade blivit offer för en torka som hotade att vålla en kontinental katastrof.
Detta lidande passerade inte alls obemärkt. Ohyggliga bilder av svältande kvinnor och barn — ofta så utmärglade att de liknade skelett — förmedlades i massmedierna, vilket utlöste omfattande hjälpinsatser. För många offer var emellertid sådana åtgärder alltför obetydliga och kom för sent. Hjälpsändningar återför inte de döda till livet, och inte heller återställs därigenom de ruinerade jordbrukarnas ekonomiska välstånd.
Men samtidigt som människor med förtorkade läppar ber om en droppe regn är det många andra som drabbas av lidande till följd av en typ av naturkatastrofer som en del anser anställer ännu större skada på liv och egendom — översvämningar. I boken Historical Catastrophes: Famines (Historiska katastrofer: svält) påpekas följande: ”Många av missväxtkatastroferna ... har orsakats av alltför mycket vatten.”
Följande är ett exempel på en sådan katastrof. Gula floden i Kina ringlar sig fram mot havet som ett upphöjt trafikstråk. Utmed stränderna finns det fördämningar som skyddar de bönder som bor på slätten nedanför. Men när det blir översvämning, brister dessa vallar ibland och förvandlar slätten till ett hav av skräck. Under århundradenas lopp har omkring tio miljoner kineser dött vid översvämningar, och Gula floden har därigenom orsakat mer mänskligt lidande än någon annan naturföreteelse på jorden!
Översvämningar och torka fortsätter att hemsöka oss människor trots det tekniska kunnandet. Och antingen du direkt har upplevt fasorna i samband därmed eller inte, så drabbas du ändå av dess verkningar. Översvämningar och torka medför nämligen oundvikligen livsmedelsbrist, som i sin tur gör att livsmedelspriserna blir skyhöga. Så hjälplös är människan inför dessa katastrofer att dessa vanligen kallas Guds verk. Men hur riktigt är det att betrakta saken på det sättet?
Vem bär ansvaret?
Earthscan, en ”nyhets- och informationstjänst beträffande global utveckling och miljöfrågor”, har publicerat en rapport med titeln Natural Disasters—Acts of God or Acts of Man? (Naturkatastrofer — Guds eller människors verk?) Den framlägger sådana uppgifter som visar att det genomsnittliga antalet rapporterade översvämningar ökade över hela världen från 15,1 om året på 1960-talet till 22,2 på 1970-talet. Katastrofer till följd av torka ökade från 5,2 om året till 9,7 under samma period. Något som emellertid är långt mer oroande är att antalet människor som dödats i samband med dessa katastrofer ökade drygt sexfaldigt!
Rapporten från Earthscan lyder: ”Katastroferna framkallas i allt högre grad av människor. En del katastrofer (översvämningar, torka, svält) förorsakas oftare av miljöförstöring och misshushållning med resurserna än av för mycket eller för litet nederbörd. ... Katastrofer är ett resultat av sociala och politiska skeenden som kan förhindras och ofta blir förhindrade. I tredje världen, där de fattiga tvingas överutnyttja jorden och bo på farligt markunderlag, tar katastrofer en allt större tribut.”
Låt oss nu granska hur människors verk har förorsakat sådant som man kallar Guds verk. En natt i maj 1942, under andra världskriget, forsade omkring 330 miljoner ton vatten in i dalgångar i den västra delen av Tyskland. Ett verk av Gud? Nej. Detta hade åstadkommits av att engelska krigsflygplan hade bombat Möhne- och Ederdammarna. Det har uppgetts att 1.294 människor drunknade vid översvämningarna, och de flesta var civilpersoner.
Endast fem år tidigare hade det inträffat en katastrof som en del bedömare tror åstadkom större förödelse än fällningen av atombomberna över Hiroshima och Nagasaki! I en kommentar till en rapport från SIPRI (Stockholms internationella fredsforskningsinstitut) sades det i tidskriften New Scientist: ”Det var sprängningen av Huayuankowfördämningen i Gula floden, som hejdade de japanska truppernas frammarsch genom Kina år 1938, men den dränkte också flera hundra tusen av Kinas egen befolkning.” Ytterligare flera miljoner blev hemlösa.
En afrikansk dagstidning framförde likaså följande anklagelser: ”Inte alla lidanden [som torka för med sig] kan skyllas på vädret. ... Krig, från Afrikas östkust till Atlantkusten och tillbaka upp till Moçambique, har fått bönder att fly från sina åkerfält.” Torkan i Etiopien har till exempel förvärrats av många års inbördeskrig, som har fördärvat grässlätterna.
Gud eller girighet?
Tack vare modern teknologi kan jordbrukarna nu plöja upp vidsträckta landområden — däribland sådana områden som ekologerna säger inte alls borde plöjas upp. Så här hette det i National Geographic beträffande delar av de stora slätterna i Nordamerika: ”Sådana som bedriver spekulation och även ranchägare i knipa har plöjt upp hundratusentals hektar känsliga grässlätter för att odla vete. ... Dessa jordar blåser lätt i väg när det är torrt, och vid utdragen torka på slätterna, i likhet med den som åstadkom Dust Bowl [ett torkdrabbat område i USA under 1930-talet], är det bara en tidsfråga.”
Delar av beteslanden i denna region är redan täckta av ett jordlager som når upp till staketspjälorna. En boskapsfarmare som råkat ut för detta sade: ”Det är inte ett verk av Gud. Det är ett verk av girighet. Gud har inte någon plog.” Mohandas Gandhi uttryckte saken i följande träffande ordalag: ”Det finns tillräckligt för allas behov men inte för allas begär.”
En del menar emellertid att det är boskapsuppfödarna som är giriga. Somliga håller så många djur att betesmarkerna överbetas. De kanske kan fortsätta ostraffat med detta i åratal, men när torkan slår till kan överbetade marker förvandlas till bestående öknar. Tänk på vad som hände med den mark som gränsade till Saharaöknen. Tidigare under detta sekel grävde man tusentals brunnar för att få mera vatten. Afrikanska boskapsuppfödare gladde sig, för detta gav dem möjlighet att utöka sina kreatursbesättningar. Men beklagligt nog fanns det inte tillräckligt med betesmark för att möta denna ökning!
”Sahel var redan sjukt, när en torka satte i gång år 1968”, uppges det i boken Our Hungry Earth—The World Food Crisis (Vår hungriga jord — världens livsmedelskris). ”När gräsväxterna dog, högg boskapsherdarna ner träd, så att deras boskap skulle kunna äta löven. Torkan fortsatte, och grässlätterna och jordbrukarnas åkrar började förvandlas till öken.” Sahara har, enligt tidskriften New Scientist, ”utbrett sig söderut med 650.000 kvadratkilometer under de 50 senaste åren”. Detta är ett område som är större än Spanien och Portugal tillsammans!
Dessutom finns det exploatörer som hugger ner träd och struntar i de ekologiska följderna. ”Globalt sett”, säger professor Hanks, chef för Institute of Natural Resources i Pietermaritzburg i Sydafrika, ”har tre hektar skog försvunnit under den tid det tagit dig att läsa denna mening. ... Det handlar om någonting mycket mera, när det gäller denna förlust av träd, än en förlust av råmaterial för energi och byggande. Kalhuggning förstör de sedan länge befintliga kretsloppen av vatten, vilket leder till igenslamning av åar och floder, åderlåtning av grundvattnet, mera omfattande översvämningar och ett förvärrande av vattenbristen under torra perioder.”
Ett exempel på detta kan man finna i Himalaya. ”Skogarna på de lägre bergen”, sägs det i boken Our Hungry Earth—The World Food Crisis, ”håller snabbt på att försvinna. Till följd av detta förvärras översvämningarna i Sydasien. År 1973 förstörde en översvämning i Pakistan stora mängder upplagrad säd. Och år 1974 fördärvade översvämningar i Bangladesh och Indien skördar i nästan lika stor utsträckning som torkan.”
Guds straff?
Det är alltså inte att undra på att den ovannämnda rapporten från Earthscan drog den slutsatsen att människan — inte Gud — bär ansvaret för de katastrofala verkningarna i samband med översvämningar och torka. Det är sant att människan inte styr vädret, även om det finns somliga som tror att människans manipulerande med miljön genom kärnvapenprov och liknande har förändrat väderleksmönstret. I rapporten från Earthscan konstateras det emellertid:
”Människor förändrar miljön, så att den blir mera katastrofkänslig, och de företar sig sådant som gör dem själva mera sårbara för sådana händelser. De växande befolkningarna i tredje världen tvingas överodla, kalhugga och allmänt sett överutnyttja marken, vilket lättare leder till både översvämningar och torka.”
”Men är det inte möjligt”, kanske någon frågar, ”att Gud på något sätt använder dessa katastrofer till att straffa människan för hennes vanskötsel av jorden? Visar inte bibeln att Gud använde sådana katastrofer i forna tider?” Men kom ihåg att den flod som Gud sände på Noas tid föregicks av varningar långt i förväg. Gud såg till att den rättfärdige Noa och hans familj räddades från döden. (1 Moseboken 6:13, 14, 17) Detta kan sannerligen inte sägas om de senaste årens katastrofer, för ibland har till och med trogna Guds tjänare drabbats av lidande och död till följd av dem.
Detta innebär emellertid inte att Gud inte bryr sig om att människan fördärvar jorden. Bibeln framhåller att Gud, när tiden är inne, kommer att åstadkomma vedergällning genom sitt rike. Bibeln beskriver vad som kommer att hända: ”I de kungarnas dagar [tiden för de nuvarande regeringarna] skall himmelens Gud upprätta ett rike som aldrig i evighet skall förstöras. ... Det skall krossa och göra slut på alla dessa andra riken, men självt skall det bestå evinnerligen.” — Daniel 2:44.
I många hundra år har sanna kristna väntat på Guds rike. Ja, Jesus lärde sina efterföljare att be: ”Fader. ... Må ditt rike komma.” (Lukas 11:2) Men finns det då skäl att tro att en himmelsk regering skall kunna få fördärvbringande översvämningar och torka att upphöra? Ja, verkligen! Detta trots att vetenskapliga ansträngningar att utöva kontroll över vädret hittills har rönt mycket obetydlig framgång. Men Skaparen har makt att reglera vädret. Han lovade sitt forntida folk: ”Jag [skall] ge er regn i rätt tid, så att jorden ger sin gröda och träden på marken bär sin frukt.” — 3 Moseboken 26:4.
Den uppståndne Jesus Kristus, förordnad av Gud att vara kung i denna regering, har också gett bevis på att han har makt att utöva kontroll över vädret! Bibeln berättar om ett tillfälle då det blev ett ”mycket våldsamt stormoväder”. Jesus väcktes ur en djup sömn, reste på sig och ”talade strängt till vinden och sade till sjön: ’Tig! Var tyst!’” Vad hände? ”Vinden lade sig, och det blev fullständig vindstilla.” Detta fick Jesu förskräckta lärjungar att säga: ”Vem är det här egentligen, eftersom till och med vinden och sjön lyder honom?” — Markus 4:36—41.
Under Guds rikes styre kommer jordens väder på liknande sätt att lyda Jesu befallningar, och därför kommer det att råda fullkomlig jämvikt. Och hur blir det med jordens ekologi? Det kommer inte att finnas några giriga människor som berövar jorden dess skogar eller förorenar atmosfären. Bibeln säger: ”Landet skall vara fullt av Herrens [Jehovas] kunskap, liksom havsdjupet är fyllt av vattnet.” (Jesaja 11:9) Under det styret kommer människorna utan tvivel att lära sig att bygga hus och uppodla jorden på ett sådant sätt att dess ekologi inte rubbas. (Jesaja 65:21) På så sätt kommer jorden att förvandlas till en vacker plats — ett verkligt paradis! — Lukas 23:43.
[Bild på sidan 18]
Varför tillväxer öknarna så snabbt, som denna öken i Afrika?
[Bildkälla]
Foto: FAO