Vakna! intervjuar en talpatolog

Vakna! intervjuade dr Oliver Bloodstein, en välkänd expert på stamningsproblem. Här nedan följer några av de frågor som dryftades under intervjun.

Hur länge har ni sysslat med dessa frågor, dr Bloodstein?

Trettiosju år.

Kan man börja stamma genom att vara tillsammans med människor som stammar?

Det är en viktig fråga, eftersom många människor tror att det förhåller sig på det sättet. Såvitt vi vet är det ingen risk. Stamning är inte något man lär sig genom efterhärmning.

Har stammare känslomässiga rubbningar?

Det är en kliché man ofta möter när det gäller stammare — att de har en tendens att vara tillbakadragna, enstöringar, inåtvända, nervösa, spända — vilket i själva verket inte bekräftas vid undersökningar av stammares personligheter.

Man ansåg förr allmänt att alla stammare är neurotiker, men inom talpatologin har man nu övergett den teorin. Orsaken till detta är att det under trettio-, fyrtio- och femtiotalen kom en ström av vetenskapliga undersökningar om stammares personligheter. Dessa tycktes på det hela taget visa att de flesta stammare gott och väl låg inom det normalas gränser i tester som rörde känslomässig anpassning. Inte heller kunde man finna att någon speciell personlighetstyp var förbunden med stamning.

Är stammare lika intelligenta som icke-stammare?

Ja, absolut! Faktum är att det fanns många undersökningar som visade att stammande collegestudenter hade betydligt högre intelligenskvot än de som inte stammade.

Finns det några som kommer över sin stamning?

Stamning har en bestämd tendens att försvinna någon gång mellan den tidiga barndomen och vuxen ålder. Tillförlitliga uppgifter visar att kanske så många som 80 procent av alla barn som någonsin stammat slutar före vuxen ålder.

Betyder detta att om ett barn har stamningsproblem, så behöver föräldrarna inte bekymra sig om saken?

Vi brukar säga att i den tidiga barndomen är utsikterna att barnet relativt snart skall komma över sin stamning mycket goda. Men vi kan för närvarande inte förutsäga vilka barn som kommer över det och vilka som inte gör det. Vår rekommendation är därför: Om en förälder är orolig, ta då med barnet till en talterapeut; låt undersöka barnet och se om det kan få hjälp. Ju yngre barnet är, desto större chans är det, enligt vår uppfattning, att det skall komma över sin stamning. Om stamningen består, blir chansen att barnet skall komma över den utan hjälp mindre och mindre.

Vilka behandlingsmetoder används i dag?

Det finns två olika former av behandling. Den ena är att lära den som stammar att vara mindre räddhågad, mer objektiv beträffande sitt problem, och den andra är att direkt bearbeta stamningsbeteendet.

Det finns för närvarande två helt skilda sätt att bearbeta själva stamningsbeteendet. Det ena sättet, som ända sedan 1800-talet har varit det ojämförligt vanligaste, är att lära den stammande att tala annorlunda. Vi vet att så snart stammare lägger sig till med ett annat sätt att tala än det vanliga — vare sig de talar halvsjungande, entonigt eller långsamt eller de ändrar sin andningsteknik — blir resultatet vanligen genast ett flytande tal. Det har därför varit mycket frestande att använda detta behandlingssätt, och det är i själva verket den metod som oftast används i våra dagar. Det finns emellertid några nackdelar med denna metod. Den allvarligaste är att tendensen till återfall efter ett par månader är mycket stor. Somliga stammare blir varaktigt botade, men i ett mycket stort antal fall blir det ett återfall. Den tvingar också den som stammar att hela tiden kontrollera sitt tal, och detta resulterar ofta i att talet blir onaturligt.

Ni sade att det finns två sätt att bearbeta själva stamningsbeteendet. Vilket är det andra?

Den andra filosofin går ut på att inte lära stammarna att tala annorlunda, utan att lära dem att stamma annorlunda. Detta kan låta egendomligt, men det fanns en riktning som dök upp på 1930-talet och som fortfarande utövar stort inflytande. Enligt den sade man till stammaren: Använd inte olika knep för att undvika att stamma genom att tala på egendomliga sätt, till exempel med sjungande eller entonig röst. Försök i stället att mildra stamningsreaktionerna genom att ta itu med dem på ett mindre avvikande sätt, på ett mer avspänt sätt, ett sätt som påminner om normala avbrott i talet. Vi har nämligen alla pauser i vårt tal.

Detta är en gradvis fortgående metod. Men också den har sina nackdelar. Den största är att stammaren mycket sällan uppnår ett fullständigt flytande tal. Med denna metod är utsikterna större att stammaren får hjälp att lindra verkningarna av sin stamning än att han övervinner den.

Vad jag vill säga med detta är att det i dag inte finns något idealiskt sätt att behandla stamning. Men många stammare kan bli hjälpta en bra bit på väg.

Hjälper det att uppmana en stammare att tala långsamt eller att ta ett djupt andetag?

Det är svårt att ge ett entydigt svar på en sådan fråga, eftersom människor är så olika. Jag fick lära mig att det var helt fel att råda föräldrar att säga sådant till sina barn. Och av egen personlig erfarenhet vet jag att föräldrar lätt kan förvärra problemet genom att säga sådant. Vi har sett fall där barnet fått rådet att ta ett djupt andetag, och nästa dag infann sig barnet inte bara stammande, utan också kippande efter andan. Men problemet är inte så lätt, för jag är säker på att det finns otaliga barn som har fått hjälp att övervinna sin stamning genom sådant som deras föräldrar har sagt i sina försök att hjälpa dem. Detta är således mycket individuellt. Men som förälder skulle jag vara mycket noga med att inte ständigt uppmana ett barn att tala långsamt, ta ett djupt andetag, tänka innan det talar och så vidare.

Finns det någonting en stammare kan göra för att hjälpa sig själv?

Jag tror att det allra viktigaste för en stammare är att, så långt det är möjligt, lära sig att handskas med olika talsituationer som stammare. Och med det menar jag att en stammare bör sluta upp med att dölja sin stamning, lära sig att i förbigående nämna för andra människor att han stammar och inte försöka ge sig ut för att vara en som talar normalt, med alla de påfrestningar som detta vanligen åsamkar honom. Han bör förvissa sig om att alla som känner honom vet att han stammar, att detta är något man kan tala om och att de inte behöver bli generade när han börjar stamma.

Om så är möjligt kanske han till och med kan lära sig att skämta om sin stamning. Stammare finner det så svårt att se något humoristiskt i stamning, men jag kände en gång en stammare som så snart det blev stopp brukade säga: ”Det kommer att bli en kort paus mellan orden”, och detta lättade spänningen. Vid andra tillfällen brukade han säga: ”Det kommer att bli ett kort avbrott i sändningen på grund av driftstekniska svårigheter.”

Vad kan den som lyssnar göra för att hjälpa någon som stammar?

De flesta stammare tar illa upp när den som lyssnar plötsligt tittar åt annat håll när de börjar stamma. De som lyssnar är till störst hjälp för dem som stammar när de reagerar för vad stammaren säger snarare än för hur personen säger det. Och detta betyder att den som lyssnar gör klokast i att avstå från att hjälpa stammaren på traven eller säga till stammaren: ”Ta det lugnt.”