Varför kan inte Afrikas stater försörja sig själva?

”JAG sådde ... men det kom inget regn”, förklarade Idris, en etiopisk jordbrukare. Allt hans utsäde ruttnade i jorden, vilket gjorde att han tvingades lämna sin gård och börja ett nytt liv i ett läger. ”En gång i tiden”, tillade han, ”hade jag fyra oxar att plöja med, men när vi inte hade något kvar att äta, sålde jag två av dem och slaktade de två övriga för att få kött. ... Jag har ätit upp min framtid.” — Ur boken Ethiopia: The Challenge of Hunger.

I likhet med Idris har många afrikanska jordbrukare svårt att producera tillräckligt med föda. Denna kontinent, som en gång var självförsörjande, måste nu importera stora mängder livsmedel. Varför har det blivit så? Varför måste så många afrikaner gå hungriga till sängs?

Torka

Afrika är ökänt för sina förrädiska torkperioder. Särskilt utsatta är länderna i Sahelbältet, de södra gränstrakterna av Saharaöknen. Sedan 1960 har nederbörden i detta område stadigt minskat till vad tidskriften Ceres kallar en ”ihållande sahelisk torka”. Men många jordbrukare har ändå lyckats överleva.

Under säsongen 1983/1984 producerade fem av länderna i Sahelområdet trots den rådande torkan en rekordstor skörd av bomull. De kläder som du nu bär kanske är tillverkade av denna bomull. Genom exporten av bomull får länderna visserligen in värdefull utländsk valuta, men man får betala ett högt pris för detta. År 1984 var länderna i Sahel tvungna att importera så mycket som 1,77 miljoner ton spannmål. ”Det faktum att man kan odla bomull men inte säd har mer med regeringarnas och deras biståndsorgans politik att göra än med nederbörden”, förklarar Lloyd Timberlake i sin bok Africa in Crisis.

Förutom bomull exporterar Afrika te, kaffe, socker, kakao, jordnötter, snittblommor, kött, palmolja, trä och många andra jordbruksprodukter. ”Afrika”, uppger den amerikanska tidskriften The Nation, ”är en rik och aldrig sinande källa till livsmedelsprodukter som dagligen konsumeras i de mer utvecklade nationerna.” I samband med den senaste svältkatastrofen blev brittiska medborgare chockerade över att få veta att de åt frukt och grönsaker från Etiopien. Det är således tydligt att torkan inte är den enda orsaken till att de afrikanska länderna inte kan försörja sig själva.

Befolkningsökning

Somliga afrikaner vägrar att begränsa sina familjers storlek. Att ha många barn är för dem ett tecken på prestige. Det är därför inte förvånande att Afrika har den högsta befolkningstillväxten i världen. Detta förvärrar onekligen hungerproblemet. Somliga beräknar att befolkningen för närvarande uppgår till 553 miljoner. År 2000 skulle det, om den nuvarande tendensen håller i sig, kunna finnas ytterligare 324 miljoner munnar att mätta!

Betyder detta att Afrika är för litet för att frambringa tillräckligt med föda? Nej. Stora odlingsbara landområden är inte uppodlade. Indien, som har ännu större befolkning på en bråkdel av Afrikas yta, har en enorm överskottsproduktion av spannmål. ”Kina”, tillägger den sydafrikanska tidningen The Star, ”har 1.000 miljoner invånare och producerar ändå ett överskott av livsmedel år efter år. ... Vi vill göra gällande att svälten i Afrika är en följd av missriktade råd.”

Felaktiga råd?

Råd är något som Afrika inte lider brist på. ”Om de hungrande kunde äta ord”, sade en TV-kommentator vid BBC, ”skulle Afrika återhämta sig.” Omkring 80.000 utländska medborgare ägnar sig åt sådan rådgivning. ”Att ge råd åt Afrika”, förklarar Lloyd Timberlake, ”har blivit en storindustri, där europeiska och nordamerikanska konsultfirmor tar ända upp till 180.000 dollar om året för tillgången till en experts tid.”

Dessa experter förespråkar kostnadskrävande jordbruksmetoder som fordrar högavkastande utsäden, kemikalier och tung maskinell utrustning. Detta har varit en lukrativ affär för de utländska leverantörerna men har varit till föga gagn för Afrikas fattiga jordbruksbefolkning. Uppmärksamheten riktas i första hand på lantbruk som producerar avsalugrödor för export och i andra hand på lantbruk som producerar de livsmedel som säljs i Afrikas mer välbärgade städer. Många av dessa projekt har visat sig otillräckliga, och somliga har misslyckats. Tidskriften Newsweek förklarar att Afrikas klimat ”ofta är alldeles för ogynnsamt för att de högavkastande utsädena skall kunna utnyttjas i samma grad som i Asien”. Den afrikanska jordmånen är också ömtålig, och skördarna tar ibland skada av de nya jordbruksmetoderna.

Hjälp till utveckling?

Utländska regeringar och hjälporganisationer stöder även andra dyrbara projekt. Också dessa ”gagnar deras egna företag och konsulter och ekonomiska system”, konstaterar u-hjälpstidskriften People. Dessa projekt är attraktiva, därför att de får de afrikanska länderna att förefalla moderna, och de backas upp av stora penninglån. Detta hjälper vissa afrikanska regeringar att tillfredsställa den rika stadsbefolkningen, vars stöd de behöver för att kunna stanna kvar vid makten. Man kan därför få se imponerande hotell, universitet, flygplatser, motortrafikleder, bilar och lyxbetonade företeelser i de afrikanska städerna, medan landsbygden försummas. Afrikas lantbefolkning har ett speciellt namn på de rika stadsborna. På swahili kallas de Wabenzi, vilket betyder ”Mercedes-Benz-stammen”.

De humanitära motiven bakom u-landshjälpen ifrågasätts av många. ”Denna hjälp är långt ifrån någon välgörenhet”, förklarar författarna till boken Famine: A Man-Made Disaster?, ”utan det är tvärtom givarländerna som tjänar på den. ... Det inflytande och de ekonomiska möjligheter som både Väst och Öst får genom u-landshjälpen kostar dem förhållandevis lite.” U-hjälpen har bidragit till att Afrikas utlandsskuld nu uppgår till den svindlande summan 175 miljarder dollar.

”Efter två decennier av ’utveckling’ stod Afrika år 1984 vid avgrundens rand”, förklarar Peter Gill i sin bok A Year in the Death of Africa. U-hjälpen har enligt Gill visat sig vara ”en bluff”. De som verkligen behöver den, de afrikanska småbrukarna, har inte sett mycket av den. ”Men ändå”, förklarar tidskriften The Ecologist, ”utgör småbrukarna 75—80 procent av befolkningen i de flesta afrikanska länder” och utgör ”ryggraden i Afrikas livsmedelsproduktion”.

Livsmedelshjälp?

Livsmedelsöverskottet har blivit en tung börda för de rika nationerna. Lagringskostnaderna är mycket höga. I en artikel betitlad ”En värld som drunknar i spannmål” sade den amerikanska tidskriften Foreign Affairs beklagande: ”Det är pinsamt och egendomligt att tala om spannmål detta år. I våra TV-rutor ser vi bilder av svältande afrikanska barn, men världens spannmålslager överstiger 190 miljoner ton — ett rekordstort överskott.”

Billig överskottssäd blir inte alltid till nytta för hungriga afrikaner. Ibland hamnar den i händerna på giriga köpmän, eller också säljs den med vinst av mottagarländernas regeringar för att hjälpa upp deras ekonomi. Dumpningen av överskottssäd i Afrika har också försvagat lantbrukarnas ställning. ”Hur skall traktens jordbrukare kunna konkurrera med utländsk gratismat?” frågar författarna till boken Famine: A Man-Made Disaster?

Traditionella afrikanska grödor, till exempel hirs och durra, håller snabbt på att förlora sin popularitet, trots att dessa klarar torka mycket bättre än andra sädesslag. Storstädernas invånare har också börjat få smak på vete och ris — sädesslag som är svåra att odla i Afrikas till stor del ogynnsamma klimat. Somliga rådgivare försöker stimulera köplusten när det gäller utländska födoämnen och ökar därigenom Afrikas beroende av importerade livsmedel.

Småbrukarnas behov åsidosätts

Småbrukare som Idris, den tidigare citerade etiopiske mannen, behöver utsäde och enkla jordbruksredskap. Enbart livsmedelssändningar är av begränsat värde. Som det heter i ett kinesiskt ordspråk: ”Ge en man en fisk, och han får mat för en dag. Lär en man att fiska, och han får mat för hela livet.” Generellt sett får de afrikanska bönderna inte hjälp att lyckas som jordbrukare, även om det finns undantag i vissa afrikanska länder.

Ända sedan kolonialtiden har Afrikas bästa jord använts till produktion av avsalugrödor för export. Stora jordbruksprojekt har också satts i gång för att förse de rikare städerna med föda. Följden har blivit att småbrukarna ofta har trängts undan från goda jordar och tvingats livnära sig på jord som är mindre bördig. Afrikas bönder har fått lov att klara sig bäst de kan, vilket lett till utarmning av den ömtåliga jorden genom överodling, överbetning och kalhuggning. Stora delar av Afrika håller på att förvandlas till öken.

Deras ställning har också underminerats genom prispolitiken. För att göra stadsbefolkningen till lags håller många afrikanska regeringar priset på jordbruksprodukter mycket lågt. Denna politik har enligt den vetenskapliga tidskriften Nature varit ”en starkt bidragande orsak till jordbrukets tillbakagång, svälten bland just dessa stadsbor samt det potentiellt rika Afrikas beroende av importerade livsmedel”.

Krig

”En halv miljon människor i Angola har flytt från sina gårdar, ivägkörda på grund av inbördeskriget”, förklarade en afrikansk tidning nyligen. Angola har, till skillnad från andra delar av Afrika, rikligt med nederbörd. Men ändå är tiotusentals människor i de bördiga bergsbygderna beroende av regelbundna hjälpsändningar av livsmedel.

Det är ingen tillfällighet att de mest svältdrabbade afrikanska länderna också är invecklade i inbördeskrig. Trots att det regn som fallit i viss mån hjälpt upp situationen i Etiopien, Sudan och Moçambique, fortsätter inbördeskrigen i dessa länder att hämma livsmedelsproduktionen, och miljoner människor svälter.

En kommission för internationella humanitära frågor, vars 25 medlemmar inbegriper representanter från fem afrikanska länder, gjorde nyligen följande skarpa uttalande: ”Väpnade konflikter och våld i vissa delar av Afrika spär på den redan tragiska situationen med meningslös blodsutgjutelse och kaos. ... Man prioriterar anskaffningen av förstörelsevapen, när människor behöver hackor och utsäde för att odla sin föda, rent vatten att dricka och enkla, billiga hälsovårdande åtgärder.”

Skulden för detta bör inte läggas enbart på Afrika. I sin bok A Year in the Death of Africa omnämner Peter Gill den roll som utländska regeringar spelar i ”militariseringen av Afrika” och frågar: ”Vilka länders vapenfabrikanter är det som tjänar på den afrikanska kapprustningen?” Nationer i både Öst och Väst stöder krigen i Afrika och drar nytta av dem i ekonomiskt avseende.

Det behövs ett övermänskligt biståndsprogram

Frågan ”Varför kan inte Afrikas stater försörja sig själva?” är kontroversiell, och svaret är komplicerat. Torkan, befolkningsexplosionen, biståndspolitiken, girigheten, åsidosättandet av småbrukarna, utarmningen av jorden och krig är några av de orsaker som experterna anger. Av dessa är det bara torkan som kan sägas vara en naturlig orsak; de övriga bär människan själv ansvaret för.

Torkan i Afrika har i själva verket tjänat till att framhäva människans begränsningar och själviskhet. Alla kan tydligt se att människan är oförmögen att sköta jordens angelägenheter oberoende av sin Skapare, Jehova Gud. Som en forntida profet sade: ”Jag vet mycket väl, o Jehova, att jordemänniskans väg inte kommer an på henne. Det kommer inte an på mannen som vandrar att ens styra sina steg.” — Jeremia 10:23, NW.

Detta obestridliga faktum finns nedtecknat i bibeln. Bibeln har också förutsagt våra dagars ”hungersnöd” i förening med krig och mänsklig vanskötsel av jorden. Lyckligtvis vittnar alla dessa förhållanden om att ett övermänskligt biståndsprogram snart är här som kommer att göra slut på svälten, inte bara i Afrika, utan över hela världen. — Lukas 21:10, 11, 28—31; Uppenbarelseboken 6:3—8; 11:18; 21:1—5.

[Bild på sidan 7]

Generellt sett får de afrikanska bönderna inte hjälp att lyckas som jordbrukare

[Bildkälla]

Foto: FAO