Från svarta militanta till Jehovas vittnen
En odyssé från ”black power” till desillusionering och därifrån till upplysning
VITA studenter som befann sig på en orienteringsvecka vid Tufts University i Boston i USA informerades om lärokursen och gjorde en rundvandring på universitetet. Svarta studenter träffade sådana personer som Angela Davis, Dick Gregory och svarta muslimer. Och utan att skolmyndigheterna visste om det förekom sammanträffanden med kriminella element från den militanta rörelsen. De kom med sina livvakter och berättade för oss om vad som var i görningen och vad man skulle göra för att hålla revolutionen vid liv. De öppnade våra ögon för ljusskygga dåd och gjorde oss vakna för det trängande behovet av ”black power” (makt åt de svarta). Vid 17 års ålder blir man snabbt upprörd över orättvisor, och jag insåg behovet av att bli ännu svartare.
Det var år 1969 och mitt första år vid Tufts. Det dröjde inte länge förrän min svarta tillhörighet sattes på prov. Ett studenthem höll på att uppföras, och antalet svarta arbetare var alltför litet. I gryningen var vi samlade på byggplatsen. Vi hade personer som inte var från orten som kom med gevär och andra vapen. Vi utsåg ledare. Jag var ledare vid en av stationerna. Tre kvinnor var tillsammans med mig. Vi hade våra bärbara kommunikationsradioapparater och barrikaderade oss inne i byggnaden.
Men när byggnadsarbetarna kom för att arbeta, då blev de som vansinniga! För dem var detta en fråga om levebröd. Det hade ingenting att göra med hudfärg. Det berörde deras familjer. De ville slita oss i stycken! Polisen dök upp i sista stund i kravallutrustning och med kravallbatonger som var 30 centimeter längre än normalt. De blev en mur mellan oss och arbetarna, och konfrontationen rann ut i sanden.
Jag skulle vara vid två universitet det året. Jag var inskriven vid Tufts men deltog i ett utbytesprogram som Tufts hade med Massachusetts Institute of Technology. På MIT tog en svart fysiker vid forskarutbildningen kontakt med mig. På biblioteket vid MIT finns det tonvis med information om bomber och militära tillvägagångssätt. Den här svarte fysikern sade till mig: ”Hör på, broder, om du vill spränga det här [studenthemmet som höll på att byggas] — du är ju ingenjör, eller hur?” Jag sade: ”Ja.” Han sade: ”Jag skulle kunna göra nitroglycerin, så låt oss helt enkelt spränga allt det här i luften.” Men jag var inte redo för det.
Mitt namn är Larry Whitehead. Jag föddes i Washington och uppfostrades i Arlington i Virginia. Jag fick uppleva de många förödmjukelserna, små och stora, som man överöste de svarta med. Jag gick igenom det första året med integrerade klasser på gymnasiet — processen underlättades inte genom närvaron av Ku Klux Klan och nazistpartiet i Virginia. Jag hade alltid haft starka känslor när det gällde vita, men det var Tufts som lärde mig att bli militant.
Madeline blir min kamrat på Tufts
Följande år kom Madeline till Tufts — med stor afrofrisyr, affischer med bilder av svarta knytnävar och all annan utrustning som hörde ihop med ”black power”. Hon förklarar hur det förhöll sig i hennes fall:
”Det var annorlunda för mig. När jag kom till Tufts, var jag redan militant. Jag växte upp i en omgivning med vita; på gymnasiet var de flesta vita; många av mina vänner var vita. Men under mitt elfte skolår utbröt ett tumult i cafeterian — Martin Luther King hade blivit mördad, och stämningen överskred kokpunkten på många platser. Detta ledde till slagsmål mellan svarta och vita i cafeterian. Man var tvungen att stänga skolan. Jag blev bestört, när mina vita vänner som jag hade vuxit upp tillsammans med visade sådant hat och sådan fientlighet. Det gjorde mig bitter. Jag genomgick en drastisk förändring. Jag klippte av mig allt mitt hår, lät det växa ut till afrofrisyr och blev en glödhet anhängare av ’black power’. När jag kom till Tufts, hade mitt hat till de vita flammat upp med full styrka.”
Både Madeline och jag blev aktiva i de svartas rörelse vid Tufts. Det var en period som innebar stora förändringar. Det förekom omfattande organisationsverksamhet vid universitetet. Vietnamkriget var en het stridsfråga. Students for Democratic Society (Studenter för ett demokratiskt samhälle) var aktiva. Drogkulturen höll på att vinna insteg i stor skala. Varken Madeline eller jag höll på med droger, men de som vi umgicks med nöjde sig inte bara med att använda droger, utan sålde även sådana.
Tufts var till övervägande del en skola för vita, men de tillät svarta studenter att upprätthålla rassegregation, och vi hade också en organisation som kallades Afro Society Black Orientation. Jag blev ordförande i organisationen Afro-American Society och i en broderskapsrörelse i vilken det fanns medlemmar från hela staden. Martin Luther Kings död för en lönnmördares kula utlöste en stor del av denna aktivitet bland de svarta, mordet på Malcolm X gav extra drivkraft åt denna aktivitet, och när både John och Bob Kennedy mördades (dessa ansågs vara utomordentliga ”goda vita människor”), kastade detta de svarta ut i en känsla av hopplöshet.
Vi ville ha en egen identitet. Vi började läsa Marcus Garvey, Back to Africa och James Baldwin. Våra filmer visade terroristmetoder och svarta i fattigdom och utsatta för diskriminering. De visade arabkvinnor och barn som kunde komma in på sådana ställen som andra människor inte kunde, och de tog sig in med bomber fastspända närmast kroppen och sprängde allt i luften — de gav sitt liv för sin sak. Vi blev på så sätt indoktrinerade att följa deras exempel.
Vi undervisar om ”svart religion”
Jag hade alltid trott på Gud och trevat efter honom. (Apostlagärningarna 17:27) Men jag förlorade honom nästan fullständigt år 1970. Vi hade en lärokurs vid Tufts som kallades De svartas religion. Detta var i verkligheten ett angrepp på bibeln. De svarta muslimerna var inflytelserika i denna undervisning, och de sade att vita män som kommer med bibeln var djävlar. I synnerhet de som hade blå ögon och blont hår. Jesus, å andra sidan, var en svart man med hår likt lammull.
Vi befann oss på detta stadium i kursen, när jag träffade Tim Sieradski. Han var stor, blond, blåögd och kom med en bibel i handen — en vit, blåögd djävul, om jag nu inte hade sett någon sådan förut! Det var i alla fall vad jag trodde. Han var ett Jehovas vittne. När han stod vid min dörr, tänkte jag för mig själv: ”Titta på den här store, blåögde djävulen som försöker lära mig bibeln.” Men jag upptäckte snart att han verkligen kunde bibeln, och jag ville att han skulle visa var i bibeln det sägs att Jesu hår liknade lammull.
Han talade i stället om slutet för den här världen och använde skriftställen för att bevisa detta. Som ingenjör hade jag på vetenskaplig väg bevisat för mig själv att Gud existerade. Jag var inte säker på vad jag skulle tro om bibeln — jag hade aldrig studerat den. Tim läste ett skriftställe som verkligen gjorde mig nyfiken: ”Han har från en enda människa gjort varje nation av människor, till att bo på jordens hela yta.” (Apostlagärningarna 17:26) Därför lyssnade jag på Tim.
Men inte Madeline! Låt henne berätta varför: ”Kyrkan hade fått mig att totalt ta avstånd”, förklarade hon. ”Redan vid 16 års ålder insåg jag att den var mycket skrymtaktig. Jag visste att jag inte levde på det rätta sättet — Larry och jag bodde nu ihop — men jag tänkte inte vandra på kyrkans vägar och vara skrymtaktig. Och när Tim kom, med sitt blonda hår och sina blå ögon och med bibeln i handen, vägrade jag att tala med honom. När han kom, gick jag ut.”
Vi tappade kontakten med Tim. Vi var inte redo att överge ”black power”-rörelsen. Afro-American Society gjorde anordningar för ett sammanträffande med en grupp som kallades De sista poeterna. Dessa var svarta som skrev poesi och tonsatte den. Allt de talade om var revolution: ”Svarta människor skulle förena sig, bli starka, störta det vita samhället och göra livet bättre.” ”Arbeta tillsammans, dra åt samma håll”, löd deras refräng. Madeline och jag bestämde oss därför att endast ha att göra med svarta.
Farhågor börjar spira och tillväxa
Vi betalade insats för en lägenhet som tillhörde svarta. Sedan vi hade väntat i tre månader och fått höra många bortförklaringar, berättade de för oss att de hade hyrt ut den åt en annan. Fram till dess hade jag en lägenhet i ett område där svarta bodde, och svarta personer bröt sig in och stal allt jag hade. En kväll befann jag mig i en glassaffär och ringde ett rikssamtal till min mor. Tre svarta män kom in och rånade affären. Jag märkte ingenting, förrän jag hörde en svart man bakom mig säga: ”Ta det lugnt, broder.” Jag såg mig om, och han hade kört upp en grovkalibrig automatpistol i ryggen på mig. Min svarte broder, minsann!
Vi såg att svarta plundrade svarta precis på samma sätt som vita gjorde. Det är inte hudfärg eller ras det är frågan om, det handlar helt enkelt om människor. Detta är sorgligt, och det är desillusionerande. Vi granskade på nytt de svarta som var vårt umgänge på Tufts. I broderskapsrörelserna och kvinnoföreningarna fanns det inget sant brödraskap; inte heller fann vi detta i Afro-American Society. En del av mina umgängesvänner drog sig inte för att fördärva svarta kvinnor. Svarta flickor kom till skolan. Deras föräldrar hade gjort uppoffringar i åratal för att få pengar att sända dem dit. Sedan lockades flickorna av svarta män att börja med droger. För en del av dem slutade det med att de försökte begå självmord.
Sedan granskade vi alla dessa ungdomar i vår omgivning, svarta och vita. Somliga var knarkare, somliga var alkoholister, och det var så många som helt enkelt gick upp i sig själva. Och detta var den generation i vars händer världens framtid låg! Vart vi än vände våra blickar, såg vi inga lösningar, vare sig hos svarta eller vita.
Vi grips av desillusionering
Farhågorna började övergå till desillusionering. Madeline definierade sitt växande problem på följande sätt: ”Vi hade alla dessa möten, och på dem upprepade man ständigt att man inte behövde några regler. Allting man ville göra var riktigt. Detta är anarki. Man kan inte uträtta någonting på det sättet.”
Jag höll med henne. Mitt sökande hade alltid gått ut på att finna riktlinjer efter vilka människor kan leva. I början hade jag haft den åsikten att om vi alla var svarta och om vi alla kom från samma plats, förenade i en gemensam sak, då skulle det fungera. Sedan såg vi att de svarta inte på något sätt skilde sig från de vita — de var inte bättre, inte sämre; de var helt enkelt samma blandning av gott och ont. Endräkt måste ha en annan grundval än ras.
Det var tydligt att vi var tvungna att göra en del förändringar. Vi började bli besvikna på saker och ting. En kväll kom jag att tänka på följande: ”Det gick en film på Tufts, som visade storleken på universum och den ordning som där råder. Den gjorde mig förvånad, och jag kommer ihåg att jag tänkte vid det tillfället att detta inte kunde ha kommit till av en slump. Om det råder en sådan ordning i hela universum, måste det finnas några riktlinjer som Gud har stakat ut för människor.”
Vi lämnade Tufts, gifte oss och började vårt sökande efter den Gud som har skapat detta ordningsfulla universum, planeten jorden och människorna på den.
Under vårt sökande gick vi vid ett tillfälle till ett bibelstudiemöte i Afrikanska metodist- och episkopalkyrkan. Vi tog med oss boken Aid to Bible Understanding, som Tim hade försett mig med några månader tidigare. Diskussionen handlade om fristäderna. Ingen visste vad detta var, förrän jag läste om dem ur Aid. Alla gladde sig åt detta, tills de fick veta att det är Jehovas vittnen som har gett ut boken. Då blev det alldeles tyst i rummet. Och detta skulle vara en bibelstudielektion!
Upplysning förändrar vårt liv
Vi gick därifrån och kom aldrig tillbaka. Det som hände där fick oss att inse att de enda som tydligen visste vad de talade om var Tim och Jehovas vittnen. Jag kom ihåg Tims efternamn, slog upp hans telefonnummer och ringde honom. Han började ett regelbundet bibelstudium med oss i vårt hem. Och nu ville till och med Madeline gärna tala med Tim — han var inte längre någon ”blond, blåögd djävul”.
Intressanta saker började hända. Jag arbetade på en stor ingenjörsfirma i Boston. De kallade in mig på kontoret och sade till mig att om jag upphörde med att vara ett vittne och återvände till universitetet och tog min akademiska examen, skulle de göra mig till vicepresident i företaget. Jag avböjde. Madeline och jag blev döpta som Jehovas vittnen år 1975, och Madeline började i heltidstjänsten som reguljär pionjär.
Jag hade en mycket glädjande erfarenhet på ingenjörsfirman. Jag arbetade tillsammans med Mike, en svart ingenjör där. Han var ganska ivrig att debattera, och ett av hans favoritämnen var evolutionen. Just den här dagen, när det var fem andra ingenjörer närvarande, argumenterade han med kraft för hur man kan bevisa evolutionen. Sedan vände han sig till mig och sade: ”Är det inte riktigt, Larry?”
Jag blev därför tvungen att visa min ståndpunkt. Jag hade faktiskt inte vittnat för någon grupp förut. Jag borde ha gjort det, men eftersom jag är ingenjör, hade jag hållit tyst. Men Mike drog fram mig utan prut ur mitt gömställe. Därför sade jag till Mike: ”Mike, jag kan inte hålla med om det.” Han for nästan upp i taket! Senare gav jag honom Vakttornets publikation Blev människan till genom evolution eller genom skapelse? Mike slukade denna bok! I dag är han äldste i en församling av Jehovas vittnen i Richmond i Virginia.
Materialismen inte tillräcklig
När jag lämnade ingenjörsfirman i Boston år 1977, kallade de in mig och sade till mig att jag hade mist förståndet. De visste att jag slutade därför att jag ville göra mer som ett vittne. Jag kommer aldrig att glömma mannen som stod vid fönstret och tittade ut över staden och sade: ”Whitehead, du kan bli rik, du kan tjäna pengar, du kan köpa bilar.” Så höll han på och pratade och pratade. Men jag var 25 år, och jag hade redan köpt två nya bilar och ett hus. Jag hade uppnått sådant som de flesta människor på den tiden föreställde sig att man uppnådde först vid 40 års ålder. Det fanns ingenting annat för oss att uppnå här. Systemet hade ingenting annat att erbjuda i materiellt avseende.
Detta var inte tillräckligt. Det skänkte inte tillfredsställelse, precis som bibelns varning löd för många hundra år sedan: ”Den som älskar pengar blir inte mätt på pengar, och den som älskar rikedom har ingen vinning av den. Också detta är fåfänglighet.” — Predikaren 5:9.
Senare sände Sällskapet Vakttornet oss till en plats där behovet av vittnen var större, Las Vegas. Vi blev kvar där i fem och ett halvt år. Vi tjänade båda två som heltidsförkunnare allt emellanåt. Det fanns tillfällen då det var knappt om mat, men vi försummade aldrig de grundläggande tingen: studium, tjänst och bön. I likhet med aposteln Paulus visste vi vad det innebar att ha överflöd och att lida brist. — Filipperna 4:12.
I Las Vegas började jag arbeta som timmerman, sedan som handläggare för teleföretaget, och slutligen utsågs jag till delstatens samordnare för det datoriseringsprojekt som Central Telephone Company arbetade med. Jag återvände senare till Alexandria i Virginia. Jag arbetade för Xerox som analytiker av datasystem och sändes på olika uppdrag till stora företag. Jag har nu egen konsultverksamhet som analytiker av datasystem.
Madeline och jag tjänar nu i en församling av vittnen i Alexandria. Jag är äldste där och sekreterare i församlingen. Både Madeline och jag är tacksamma mot Jehova för att han gett oss upplysning så att vi förstår att ingen mänsklig makt, vare sig bland de svarta eller de vita, har lösningen på mänsklighetens problem. (Psalm 146:2, 3) Vi känner oss nu lyckliga över att låta ljuset om hans rike lysa till upplysning för andra som har ögon som är villiga att se. (Matteus 5:14—16) — Berättat av Larry Whitehead.
[Bild på sidan 21]
Paret Whitehead tillsammans med Tim, som de tidigare betraktade som en ”blond, blåögd djävul”
[Bild på sidan 22]
Paret Whitehead finner tillfredsställelse i att vara aktiva i den kristna tjänsten