Yttranden som inte alltid är till tröst

OM DU någonsin har upplevt djup sorg, kanske du ibland har känt dig sårad på grund av andras kommentarer. Även om de flesta människor tycks veta vad de skall säga för att skänka tröst, kan många sörjande personer dra sig till minnes kommentarer som inte var till någon hjälp. Ursula Mommsen-Henneberger skriver i den tyska tidningen Kieler Nachrichten att somliga föräldrar ”blir djupt sårade när utomstående säger: ’Men ni har ju ändå de andra barnen, eller hur?’” Hon svarar: ”De andra barnen kan vara en tröst, men de är ingen ersättning.”

Kathleen Capitulo, som arbetar som rådgivare på ett sjukhus, förklarade för Vakna!: ”Ett annat uttryck som man bör undvika är: ’Jag vet hur du känner det.’ Sanningen är att ingen människa egentligen vet vad en annan går igenom. Man kan emellertid visa medkänsla. Man kan försäkra dem att deras känslor är normala.”

Abe Malawski är, enligt boken Recovering From the Loss of a Child, ”av den bestämda uppfattningen att ingen förstår vad det innebär att förlora ett barn utom den som själv har förlorat ett barn”. Han förklarade: ”Det spelar ingen roll om man så har femton barn. Man kan aldrig ersätta ett barn.”

När det gäller ett missfall eller en dödfödsel finns det andra uttryckssätt som, även om de är uppriktigt menade, inte är uppbyggande: ”Du blir snart med barn igen och glömmer alltsammans.” ”Det var bäst som skedde. Barnet skulle i alla fall ha varit missbildat.” ”Det finns inget ont som inte har något gott med sig.” I sorgens svåra stund kan sådana klyschor, hur välmenta de än är, inte skänka någon lindring.

Religiösa plattityder av det slag som vissa präster kommer med är också irriterande för de sörjande. Sådana uttryck som: ”Gud behövde en liten ängel” utmålar Gud som grym och självisk och är detsamma som hädelse. De är dessutom varken logiska eller skriftenliga.

Skall en kristen sörja?

Hur är det då när en kristen förlorar ett barn i döden? Somliga personer citerar ibland aposteln Paulus’ ord till tessalonikerna: ”Ni skall inte sörja som övriga människor, som inte har något hopp.” (1 Tessalonikerna 4:13, New English Bible) Förbjöd aposteln Paulus allt sörjande? Nej, han sade bara att den kristne som har ett hopp inte sörjer på samma sätt som de som inte har något hopp. — Johannes 5:28, 29.

Hur reagerade till exempel Jesus när Maria talade om för honom att Lasarus var död? Berättelsen lyder: ”När Jesus nu såg henne [Maria] gråta och de judar gråta som hade kommit med henne, suckade han i anden och blev upprörd.” När han sedan fördes till den plats där den döde mannen låg, sägs det att ”Jesus brast i tårar”. Är det då fel att sörja? Visar man därigenom bristande tro på Guds löfte om en uppståndelse? Nej, det tyder i stället på djup kärlek till den döde. — Johannes 11:30—35; jämför Johannes 20:11—18.

En annan attityd som kan vara stötande är att beskyddande försäkra den sörjande: ”Tiden läker alla sår.” Man bör också undvika att fråga: ”Har du kommit över det ännu?” Som en mor i Storbritannien sade: ”De som frågar: ’Har du kommit över det ännu?’ förstår i själva verket inte hur det är att förlora någon som står en så nära som ett barn. Vi kommer inte över det förrän vi får honom tillbaka i uppståndelsen.” Det kanske är sant som Shakespeare sade: ”Alla kan bemästra sorgen utom den som har den.”

Fadern blir ibland utsatt för tanklösa yttranden. En sörjande far blev arg när folk frågade: ”Hur går det för din hustru?” Han sade: ”De frågar aldrig hur det går för mannen. ... Det är så fel, så orättvist. En man tar det precis lika hårt som hustrun. Han sörjer också.”

Skall man ”bita ihop tänderna”?

I många kulturer har man den uppfattningen att i synnerhet männen inte bör visa sina känslor och sin sorg, utan i stället ”bita ihop tänderna”. Den engelske 1700-talsförfattaren Oliver Goldsmith talade om ”sorgens tysta manlighet”. Men är det så säkert att denna tysta manlighet är det bästa sättet att ta itu med sin sorg?

I sin bok The Bereaved Parent beskriver Harriet Sarnoff Schiff hur det var med hennes man: ”Här var alltså en man, en far, som såg sitt barn begravas och enligt samhällets konventioner måste ’bita ihop tänderna’.” Hon tillägger: ”Han fick betala ett högt pris för att han bet ihop tänderna. I stället för att komma över sin bedrövelse sjönk han med tiden djupare och djupare i sin sorg.”

Mannen beskrev sina känslor på ett sätt som andra kanske kan identifiera sig med: ”Det känns som om jag var på vandring tvärs över det arktiska snötäcket. Jag är mycket trött. Jag vet att om jag lägger mig ner för att vila, då kommer jag att somna. Och jag vet att om jag somnar, så kommer jag att frysa ihjäl. Det är mig helt enkelt likgiltigt. Jag kan inte kämpa emot tröttheten längre.”

Vilket råd ger då Harriet Schiff? ”Att glömma alla de gamla reglerna om stoicism och gråta. Låt tårarna komma. ... De kan hjälpa dig att skölja bort sorgen.” Författarna till boken Surviving Pregnancy Loss ger ett råd som är tillämpligt på både kvinnor och män: ”Den som är stoisk blir kanske mycket beundrad av somliga, men det är bara genom att ta itu med sorgen som man så småningom kan bli av med den.” (Kursiverat av oss) Faran är att man annars återfaller till något som brukar kallas ”undertryckt sorg”, vilket kan få ödesdigra konsekvenser i åratal framåt.

Undertryckt sorg är en obearbetad sorg, där personen i fråga håller inne med sin sorg i stället för att låta den få fritt utlopp genom att acceptera förlusten. Den kan komma till uttryck på åtminstone tre sätt — som förträngd, fördröjd och kronisk sorg. Vad kan man göra för att vara till hjälp?

Personen i fråga kan behöva söka experthjälp. En medkännande husläkare eller en andlig rådgivare kan vara lösningen. Förstående familjemedlemmar kan också vara till hjälp. Personen i fråga behöver hjälp att ta sig igenom sorgearbetet.

Jess Romero erkänner till exempel att han grät öppet när han hade förlorat sin dotter och sin hustru i flygolyckan. Han berättade för Vakna!: ”Efter några veckor kom mina systrar och hämtade mig på sjukhuset och körde mig hem, och när jag kom in, fick jag syn på min dotters porträtt på väggen. Min svåger såg vilket intryck det gjorde på mig och sade: ’Gråt du.’ Och det gjorde jag. Jag kunde på det sättet lätta på en del av den sorg som byggts upp inom mig.”

Att bearbeta sin sorg kan visserligen lindra en del av smärtan, men för de flesta sörjande finns det bara en varaktig lösning — att få se sina kära igen. Finns det då något hopp för de döda? Kommer det att bli en uppståndelse? Vi uppmanar dig att läsa den avslutande artikeln i denna serie.