Sprickor i fasaden

Från Vakna!:s korrespondent i Frankrike

DENNA dag tycktes pariskyrkan Notre Dames bastanta torn stå som en symbol för den fasthet och beständighet som av tradition har präglat den romersk-katolska kyrkan. På det stora torget framför den ståtliga 1100-talsbyggnaden hade man anordnat en officiell kyrklig procession till minne av Marie himmelsfärd.

Samma dag, den 15 augusti 1986, hade emellertid, egendomligt nog, en rivaliserande procession anordnats bara några hundra meter därifrån på andra sidan floden Seine, framför den katolska kyrkan Saint-Nicolas-du-Chardonnet. När processionen sedan ringlade sig fram genom gatorna i Quartier Latin, följdes den av tusentals katoliker, enligt uppgift många fler än vid den officiella ceremonin som hölls vid Notre Dame. Ändå hade båda processionerna organiserats av präster inom den romersk-katolska kyrkan, och båda hade anordnats till jungfru Marias ära. Varför hade man två rivaliserande processioner för att fira samma katolska högtid?

Denna händelse är ett tydligt exempel på de klyftor som nu söndrar den katolska kyrkan. De sprider sig i alla riktningar, så att hela ”byggnaden” nu är söndrad, från vänster till höger och uppifrån och ner.

Progressiva kontra traditionalistiska katoliker

Längst till vänster finner vi de progressiva eller liberala katolikerna. Många av dessa lockas av den så kallade befrielseteologin, som har sitt ursprung i Latinamerika. Dessa är inte främmande för ord som ekumenism, socialism eller rentav kommunism. Men inte ens i Latinamerika ställer sig alla katoliker positiva till befrielseteologin. I Brasilien, till exempel, är de katolska prästerna själva söndrade i två läger, de progressiva och de traditionalistiska.

Traditionalistiska katoliker är för det mesta anhängare av den konservativa högern, som anser att andra Vatikankonsiliet öppnade dörren för reformer som är ett svek mot den traditionella katolicismen. De yrkar bestämt på att mässan skall hållas på latin och vägrar att förbrödra sig med protestanter eller politiskt radikala.

Mellan dessa ytterligheter befinner sig de konventionella katolikerna, utan tvivel de mest talrika, men inte nödvändigtvis de mest nitiska. Både de progressiva och de traditionalistiska anser att den konventionella katolicismen blir mer och mer andefattig till följd av antingen alltför få eller alltför många reformer. Många progressiva anser att reformerna inte är tillräckligt långtgående och att kyrkans politiska engagemang för de fattigas sak är alltför lamt. Traditionalisterna är övertygade om att katolicismen sedan andra Vatikankonsiliet håller på att reformera sig själv till döds.

Tvärsigenom dessa huvudströmningar löper ytterligare sprickor, på alla nivåer. Katoliker är söndrade i såväl trosfrågor som moralfrågor. När det gäller trosuppfattningar eller lärofrågor går inte längre sådana officiella katolska dogmer som helveteselden, skärselden, arvsynden eller ens treenigheten fria från kritik inom katolska kyrkan. En intervjuundersökning som nyligen utfördes i Frankrike, ”kyrkans äldsta dotter”, visade att 71 procent av de katoliker som tillfrågades uttryckte tvivel beträffande livet efter döden, 58 procent förnekade läran om helvetet, 54 procent sade sig tvivla på skärselden, och 34 procent kunde inte acceptera treenighetsläran.

Katolska kyrkan har naturligtvis många medlemmar världen över som ännu hyser stark tro på dessa läror. Men detta är bara ännu ett bevis för att katolikerna är söndrade när det gäller trosfrågor.

”Den centrala frågan ... är lydnaden gentemot Rom”

När det gäller moralfrågor råder det djup söndring bland katoliker beträffande sådant som föräktenskapliga förbindelser, äktenskapsbrott och homosexualitet. Många uppriktiga katoliker är verkligen upprörda över den släpphänta attityd som präglar många medlemmar i deras kyrka, däribland somliga av prästerskapet och även vissa teologer. Katoliker med hög moral kan trösta sig med att påven har uttalat sig mycket kraftigt mot sexuell omoraliskhet. Men tjänar inte detta till att i ännu högre grad understryka den obehagliga sanningen att fler och fler katoliker nu ifrågasätter påvens myndighet när det gäller sådana frågor?

Londontidningen Observer skrev nyligen: ”Spänningarna mellan påven och många i hans hjord har kommit till uttryck i vitt och brett bekantgjorda motsättningar i fråga om abort, artificiell födelsekontroll, kvinnors tillträde till prästämbetet och nattvardsdeltagande för frånskilda katoliker. Den centrala frågan bakom dessa motsättningar är lydnaden gentemot Rom.”

Biskop James Malone, tidigare preses för National Council of Catholic Bishops i USA, talade varnande om ”ett växande och oroväckande missnöje med vissa element inom [katolska] kyrkan i Förenta staterna från påvestolens sida”. Han talade om ”meningsskiljaktigheter”, ”söndring” och ”växande främlingskap”.

Traditionalistiska katoliker revolterar å andra sidan öppet mot påven, därför att de anser att han inte är sträng nog. Den drivande kraften bakom denna revolt är en fransk katolsk ärkebiskop. Han har skapat en rörelse som ytterligare har söndrat den romersk-katolska kyrkan, vilket följande artikel kommer att behandla.