Att odla pärlor — en briljant idé!

KOKICHI Mikimoto var försjunken i tankar. Hans funderingar rörde sig om pärlmusslor, och han undrade högt: ”Hur kommer pärlorna över huvud taget in i dem?”

”Av en olycklig slump”, svarade Ume, hans älskade hustru.

”Om det beror på en olycklig slump, hur skall vi då göra för att få det att ske efter beräkning?” funderade Mikimoto. ”Det måste finnas något sätt att så pärlor och få dem att växa på samma sätt som man får ris eller rovor att växa.”a

Flera århundraden innan detta unga par i Japan talade om att ”odla” pärlor, hade denna dyrbara skatt från havet skördats på exotiska platser i Orienten och i synnerhet i Persiska viken. Runt det lilla schejkdömet och öriket Bahrain fanns det gott om pärlmusselbankar. I maj månad varje år började pärlfiskesäsongen enligt påbud av schejken. När dykarna rodde ut i sina träbåtar sjöng de pärlfiskesånger och sökte sedan efter de glänsande skatter som låg gömda i sina värdmusslor.

Havets juvel

Det som pärlfiskarna sökte efter var de havets juveler som kallas äkta pärlor. En pärla bildas när en liten partikel har kommit in i musslan, medan den befinner sig i havet. Musslan spinner sina dyrbara lindor, ett ämne som kallas pärlemor, runt inkräktaren. Snart kan man inte längre urskilja kärnan. En glänsande pärla har bildats — en pärla redo att tas i bruk.

Teorier om pärlor är lika gamla som själva pärlfisket. De forntida kineserna kallade pärlorna ”musslans dolda själ”. Grekerna föreställde sig att pärlor bildades när en blixt slog ner i havet. Romarna inbillade sig att pärlor var musslornas tårar. Allt detta framhäver än mer hur gåtfulla och sällsynta pärlor är. Ännu så sent som år 1947 var det bara 21 musslor av en båtbesättnings hela veckoskörd på 35.000 som innehöll en pärlskatt, och av dessa pärlor var bara tre av tillräckligt hög kvalitet för att kunna säljas.

Äkta pärlor var de mest eftersökta smyckena fram till dess att tekniken att slipa och polera ädelstenar fulländades. Det har sagts att härföraren Vitellius under romartidens glansdagar finansierade ett helt militärt fälttåg genom att sälja ”ett enda av sin mors örhängen”. Under det första århundradet talade Jesus om en ”mycket värdefull pärla” för att illustrera hur dyrbart ”himmelriket” var. (Matteus 13:45, 46) Marco Polo beskrev hur han sammanträffade med kungen av Malabar, vars utstyrsel bland annat bestod av ett ”radband” med 104 pärlor och rubiner ”värda mer än lösesumman för en stad”. Äkta pärlor av god kvalitet jämställdes med guld, och dykarna var ”guldgrävarna”.

När världen gick in i 1900-talet, var de praktfulla äkta pärlorna fortfarande populära bland kungahusen och de rika. Den höga kostnaden gjorde emellertid att de ännu var utom räckhåll för vanligt folk. Allt detta skulle komma att förändras med ankomsten av den odlade pärlan.

Mikimotos dröm

Mot slutet av 1800-talet hade skördandet av äkta pärlor nästan uttömt musseltillgångarna runt hela Japan. På grund av sin kärlek till havet runt sitt hem vid Agobukten i Mie-prefekturen började Kokichi Mikimoto på allvar tänka på musslor. Han förundrade sig över musslornas förmåga att frambringa pärlor. Fanns det något sätt att framställa pärlor i sådana mängder att varje kvinna som önskade sig ett pärlhalsband kunde ha råd att skaffa ett sådant? Så började hans dröm.

Idén att föra in en främmande partikel i en mussla för att få partikeln att utvecklas till en pärla hade varit känd under någon tid. Kineserna sägs ha använt denna metod sedan 1100- eller 1200-talet för att framställa oregelbundna så kallade barockpärlor — halvklotformade pärlor från sötvattensmusslor.

Det var på 1880-talet som Mikimoto började experimentera med pärlmusslor. Med hjälp av den lokala fiskarbefolkningen gick han till verket och ympade in små skalbitar i 1.000 musslor. Men framgången uteblev; inte en enda mussla frambringade någon pärla. Han bekämpade sin egen besvikelse och människornas förlöjligande av honom och samlade både penningmedel och mod, så att han kunde ympa ytterligare 5.000 musslor med bitar av korall, skal, glas eller ben — och väntade. Samtidigt placerade han och Ume små glänsande bitar av pärlemor från skal i en mindre musselsamling i närheten av sitt hem.

Pärlmusslor har naturliga fiender, och en av de mest dödsbringande valde att slå till detta år. Den kallades ”den röda vågen” och var ett plågoris som bestod av giftiga orangeröda plankton, som förökade sig snabbt och kvävde musslorna. Fem tusen preparerade musslor och fyra års hårt arbete gick till spillo till följd av detta planktonangrepp, och Mikimotos dröm förvandlades till en mardröm.

Den hängivna Ume, som hoppades kunna stärka sin mans mod, uppmanade honom att undersöka den lilla oskadade musselsamling som fanns kvar. Det var en mild dag, och hon begav sig därför av och tog itu med musslorna. När hon hade öppnat en mussla, gav hon till ett rop. Där låg den, en glänsande vit pärla! Den var halvklotformad och bildad mot insidan av skalet. Mikimoto fick patent år 1896 på den metod som hade frambringat denna barockpärla, men hans hjärtas önskan var fortfarande att få drömmen om den fulländat runda odlade pärlan uppfylld.

Musslornas hemlighet avslöjas

Under samma tid var två andra män ivrigt på jakt efter samma sak. Redan år 1904 hade en självlärd vetenskapsman, Tatsuhei Mise, klotrunda exemplar av pärlor som han kunde uppvisa för experter på marinbiologi i Japan. Och år 1907 hade även marinbiologen Tokichi Nishikawa runda pärlor att uppvisa. Den ene mannens framsteg ledde till att en annan man fick de upplysningar han behövde. På pärlodlingar i våra dagar utnyttjar man till stor del en kombination av de metoder som utvecklades av dessa män. Patentet för den fulländat runda odlade pärlan skulle emellertid till slut komma att ges till Mikimoto år 1916. Vad hade hänt?

Ännu en gång, år 1905, förlorade Mikimoto sin preparerade musselodling till följd av samme dråpare, ”den röda vågen”. När den trötte mannen genomsökte 850.000 döda och stinkande musslor på stränderna vid Agobukten, råkade han komma på musslornas hemlighet. Han fann fem fulländat formade runda pärlor, som alla låg inbäddade djupt i manteln på musslorna och inte mot skalet. Nu insåg han vad det var för fel han hade gjort. Eftersom han hela tiden hade placerat ett korn mellan skalet och manteln på musslan, hade han bara fått barockpärlor. Men dessa korn låg djupt inne i musslans ”buk” och låg alltså och ”roterade fritt”, vilket medförde att de kunde bli helt överdragna med pärlemor. Resultatet var fulländat vackra, runda pärlor!

Att övertyga allmänheten

Redan på 1920-talet hade odlade pärlor börjat göra sitt inträde på den internationella marknaden. Men en fråga återstod: Var de äkta pärlor, eller var de imitationer? Rättegångar följde i England och Frankrike. Men vetenskapliga undersökningar som företogs i dessa länder ledde till slutsatsen att den enda skillnaden mellan äkta och odlade pärlor ligger i deras uppkomst. Fördenskull erhöll Mikimoto tillstånd att exportera sina pärlor som riktiga pärlor och ingenting annat. Och själv fick han den välförtjänta titeln ”Pärlkungen”.

”Pärlkungen” skulle komma att nå sin allra största berömmelse på marknaden i sitt eget land. Depressionen hade fått pärlhandlare att översvämma marknaden med falska pärlor gjorda av glaskulor som på insidan var överdragna med pärlessens som utvunnits ur fiskfjäll. Sådana bedrägliga metoder skulle med säkerhet ha kunnat fördärva marknaden för gott. Mikimoto ingrep och köpte upp alla förfalskningar han kunde finna. En dag år 1933 skyfflade han personligen uppskattningsvis 750.000 förfalskade pärlor och några misslyckade odlade pärlor in i lågorna på en brasa som han anordnade inför allmänheten. De tvivel som hade funnits beträffande odlade pärlors äkthet blåste bort med röken, och sådana pärlor har alltsedan dess haft en aktad plats på smyckemarknaden.

Nu för tiden är det inte bara kungligheter och de mycket rika som ensamma har tillgång till pärlornas skönhet. Kvinnor ur arbetarklassen kan gå och ta sig en titt på fulländat runda pärlor som skiner likt fullmånar mot en svart himmel på juvelerarens sammetsduk. De kanske till och med kan köpa sig pärlor — tack vare att dessa är odlade. Vilken briljant idé! — Från Vakna!:s korrespondent i Japan.

[Fotnot]

[Bildkälla på sidan 25]

K. Mikimoto & Company

[Bildkälla på sidan 26]

K. Mikimoto & Company