Försök att spåra miljöförstöringens orsaker
JO DÅ, visst har somliga av oss TV-apparater, mikrovågsugnar och hemdatorer. Men vad har hänt med vår friska luft, vår sunda mat och vårt rena vatten? Hur kommer det sig att en teknik som kan sända människor till månen inte tycks kunna förse oss med detta enkla, våra mest grundläggande behov? Varför blir miljöförstöringens dödsbringande verkningar alltmer uppenbara?
”Allting växer”
Professor Kurt Hamerak skriver i en tysk vetenskaplig tidskrift: ”Alla miljöproblem förorsakas i grund och botten av tillväxt, framför allt av den oväntat snabba befolkningstillväxten.” Världens befolkning har mer än fördubblats bara sedan 1950. Dessutom lever vi i vad som i en FN-rapport kallas ”en värld av exploderande städer”. År 2000 beräknas tre fjärdedelar av befolkningen i industriländerna vara bosatta i städer och tätorter. När folktätheten ökar, ökar också förutsättningarna för miljöförstöring.
När ett ökande antal människor efterfrågar de varor som ökad kunskap och avancerad teknik möjliggör, då ökar också produktionen och handeln. Detta betyder nya fabriker och kemiska industrier — nya föroreningskällor. Och dessa i sin tur behöver energi, och därför måste nya kraftverk byggas. Närmare 400 av dessa kraftverk runt om i världen är kärnreaktorer.
Något som också ökar är den fritid som människor har till sitt förfogande. Detta ger dem mer tid och tillfälle att ge sig ut på landsbygden, där de ofta förorenar land, vatten och luft och sätter både växt- och djurlivet på spel.
I stället för att förhindra miljöförstöringen har den moderna civilisationen i själva verket bidragit till den genom att uppamma en materialistisk livssyn som ingalunda är odelat positiv. Många ansvarskännande människor varnar nu för att den ohämmade tillväxten kommer att leda till katastrof. G. R. Taylor förklarar i Domedagsboken: ”Hittills har det förefallit som om den materialistiska synpunkten ... måste triumfera. Men plötsligt börjar det se ut som om denna synpunkt inte håller.”
Ja, ”allting växer”, säger professor Hamerak, ”inklusive problemen”. Men det finns andra och viktigare orsaker till att kampen mot miljöförstöringen inte är så framgångsrik.
Otillräcklig kunskap
Man vet till exempel ”praktiskt taget inget om växelverkningarna mellan olika föroreningskällor”, sägs det i Domedagsboken. Något man också är osäker om är hur stora mängder giftiga substanser eller radioaktivitet en person kan utsättas för innan skadliga verkningar uppträder. Toxikologen L. Horst Grimme vid universitetet i Bremen hävdar att ”det är omöjligt att bedöma hur stora risker som är förbundna med produktionen, bruket och spridningen av miljögifter”. Han anser att man inte med bestämdhet kan avgöra när ett miljöfarligt ämne passerar gränsen mellan ofarligt och farligt. ”I många fall”, säger han, ”har experterna helt enkelt otillräcklig kunskap för att kunna avgöra vad som är godtagbara doser.” Dessutom har forskningen inom detta område kommit i gång så sent att ingen egentligen vet ens vilka verkningar ”godtagbara doser” kan komma att få på längre sikt.
En annan tvistefråga är hur man skall göra sig av med giftigt avfall. Detta är inte något litet problem, eftersom det riskavfall som alstras enbart i Västeuropa uppgår till miljontals ton årligen. (Se kartan.) Man använder sig huvudsakligen av följande sex metoder: 1) Dumpning i havet; 2) nedgrävning; 3) långtidsförvaring; 4) mekanisk, kemisk eller biologisk nedbrytning; 5) förbränning på land eller till havs samt 6) återvinning och återanvändning. Ingen av dessa metoder är helt tillfredsställande eller säker.
Mänskliga svagheter och begränsningar
En stormig marsnatt år 1978 förlorade supertankern Amoco Cadiz kontrollen över sitt roder och gick på grund utanför Bretagnes kust. Över 200.000 ton råolja läckte ut i havet, dödade omkring 10.000 fåglar, lamslog ostronindustrin, förorenade badstränder på en sträcka av mer än 150 kilometer och bildade en ofantlig oljefläck till havs. Mänsklig försummelse bar skulden.
Ett ännu mer skrämmande exempel på den s. k. mänskliga faktorn inträffade i april 1986. En allvarlig olycka vid kärnkraftverket i Tjernobyl i Sovjetunionen dödade omkring 30 personer, satte åtskilliga tusen människors liv på spel och ledde till att 135.000 sovjetiska medborgare måste evakueras. The Wall Street Journal rapporterar: ”Många forskare anser att de långsiktiga skadeverkningarna av den strålning som sovjetmedborgare och européer utsattes för efter reaktorolyckan kommer att förbli okända i åratal. ... [De] befarar en ökad förekomst av leukemi samt lung-, bröst- och sköldkörtelcancer.” Enligt en rapport i tidningen Pravda förorsakades olyckan av ”ansvarslöshet, grov försummelse i tjänsten och bristande disciplin”.
Liknande olyckor har inträffat tidigare. Tidskriften Der Spiegel förklarar: ”Mänskligheten har åtskilliga gånger varit en hårsmån från katastrof.” Denna tyska tidskrift påstår sig ha fått tillgång till rapporter om 48 av de mer än 250 reaktortillbud som finns registrerade hos Internationella atomenergiorganisationen, olyckshändelser som inträffat på så vitt skilda platser som Argentina, Bulgarien och Pakistan. Många av dessa, däribland den partiella härdsmälta som inträffade i mars 1979 vid Three Mile Island i Förenta staterna, visade sig bero på den mänskliga faktorn.
Människor är inte bara benägna att göra misstag, utan de är också begränsade när det gäller att behärska väder och vind. Eftersom vindarna i Centraleuropa vanligtvis är västliga, måste Västtyskland finna sig i att förorenad luft blåser in från England, medan DDR och Tjeckoslovakien får ta emot större delen av den förorenade luft som kommer från Västtyskland. Men vindarna kan vara nyckfulla. När Tjernobylolyckan inträffade slog till exempel vinden om, vilket gjorde att Polen, de baltiska länderna och Skandinavien — för att inte tala om Sovjetunionen — blev mer förorenade av radioaktiv luft än övriga delar av Europa.
Allvarligare brister
Människor har ofta svårt att göra en ärlig och objektiv bedömning av de fakta som har med miljöförstöringen att göra. Medan miljövårdare ibland förstorar upp de negativa sidorna för att ge stöd åt sina argument, har deras motståndare en tendens att överdriva den positiva sidan av saken. En auktoritet säger till exempel beträffande förorenade floder: ”En betydande del av floden Elbe, som vid sekelskiftet ansågs höra till de främsta bland Europas vattenvägar med avseende på den rikliga tillgången på fisk, har länge varit biologiskt död.” Samma påstående har gjorts om Rhen, i synnerhet efter Sandoztragedin. En talesman för läkemedelsindustrin hävdar å andra sidan: ”Även efter branden i Sandozfabriken är floden Rhen fortfarande i bättre kondition än den var för tio år sedan.”
Detta skulle strängt taget kunna vara sant, för år 1983 hade de nya miljölagarna av allt att döma börjat göra verkan, och Rhen återhämtade sig anmärkningsvärt snabbt. Och om floden Themsen i Storbritannien sägs det i tidskriften National Geographic: ”Under de 30 senaste åren har föroreningarna nedbringats med 90 procent.” Denna framgång har möjliggjorts endast på grund av gemensamma ansträngningar. Men enligt journalisten Thomas Netter saknas sådana i många länder, eftersom ”ekologisk katastrof fortfarande i stor utsträckning betraktas som någon annans angelägenhet”.
Detta är utan tvivel en av orsakerna till att de styrande har så svårt att få till stånd internationella miljöskyddslagar. Canada och Förenta staterna har i åratal misslyckats med att nå fram till en överenskommelse i kampen mot surt regn. År 1986 kunde man till slut notera blygsamma framgångar. Om situationen dessförinnan sade en kanadensisk ämbetsman: ”Frågan om det sura regnet befann sig i dödvatten, precis som fisken.” Och trots att 31 nationer år 1987 enades om att halvera produktionen av de aerosolsprejer som anses förstöra jordens ozonskikt, kommer detta mål inte att vara uppnått förrän vid sekelskiftet. För att befrämja det internationella samarbetet i dessa frågor utnämnde den europeiska gemenskapen året 1987 till ”Miljöåret”.
Framstegen kommer emellertid att bli mycket begränsade så länge giriga människor avsiktligt förorenar miljön för ekonomisk vinnings skull eller själviska människor gör det för sin egen bekvämlighets skull. Framgången är helt beroende av att människor är intresserade av andras välfärd och villiga att axla personligt ansvar. ”Miljövården börjar i hemmet — det är jag övertygad om”, säger tyske miljöministern Klaus Töpfer. Alla måste därför göra sin del. Den vanlige medborgaren kanske egenrättfärdigt riktar ett anklagande finger mot de stora i samhället — kemiska industrier och fabriker — men är den vanlige medborgaren så mycket bättre om han med egna fingrar skräpar ner omkring sig?
Bibeln har förutsagt att människor i ”de yttersta dagarna” skulle vara ”egenkära, penningkära, ... ovilliga till någon som helst överenskommelse, ... utan kärlek till det goda”. (2 Timoteus 3:1—5) Eftersom det är just dessa egenskaper som ligger bakom miljöförstöringen, kan situationen tyckas se ganska dyster ut. Men vi har ändå orsak att tro att de hinder som står i vägen för en ren jord kommer att undanröjas — och det snart!
[Ruta på sidan 6]
Hinder i människans kamp mot miljöförstöringen
◼ Explosionsartad tillväxt på alla fronter
◼ Otillräcklig kunskap
◼ Mänskliga tillkortakommanden
◼ Bristande kontroll över väder och vind
◼ Självisk ringaktning för andras välfärd
[Tabell/Karta på sidan 7]
(För formaterad text, se publikationen)
Beräknat antal ton giftigt avfall under ett av de senare åren
Finland 87.000
Norge 120.000
Sverige 550.000
Nederländerna 280.000
Storbritannien 1.500.000
Västtyskland 4.892.000
Schweiz 100.000
Frankrike 2.000.000