Hustrumisshandlaren i närbild

EXPERTER är överens om att alla män som misshandlar sina hustrur i grund och botten har samma personlighetsmönster. Läkare, advokater, poliser, domstolsledamöter och socialarbetare — som i sitt arbete dagligen kommer i kontakt med våldshandlingar inom familjen — vittnar samfällt om detta. Så här sade en domstolsledamot: ”Narcissism — det är det förhärskande draget. Likheten mellan misshandlaren och ett litet barn är slående. Upprepade raseriutbrott är något alla kvinnor som jag kommer i kontakt med talar om. Misshandlaren ställer hela omvärlden i relation till i vilken utsträckning den kan tillgodose hans behov.” Denne domstolsledamot betecknar misshandlaren som ”sociopat”, vilket innebär att han är oförmögen att inse konsekvenserna av sitt handlingssätt.

”Det är intressant att lägga märke till”, sade en skribent, ”att män som tillgriper våld i regel lider av dåligt självförtroende, samma egenskap som de försöker ingjuta i sina offer.” ”Härsklystnad och svartsjuka, såväl som sexuell oförmåga och svag självkänsla, är vanliga karaktärsdrag hos män som misshandlar kvinnor”, sades det i en presskommentar. Helt i linje med denna bild av hustrumisshandlaren förklarar en känd psykiater: ”Misshandel är ett sätt varpå en inkompetent man försöker bevisa sin manlighet.”

Det är således tydligt att hustrumisshandlaren använder våld som ett medel att behålla herraväldet och visa sin makt över sin äktenskapspartner. En hustruplågare förklarade: ”Om vi slutar upp att ge dem stryk, förlorar vi herraväldet. Och det skulle vara otänkbart, oacceptabelt.”

Ofta hyser en sådan man utan anledning en irrationell äganderättskänsla och svartsjuka gentemot hustrun. Han kan inbilla sig att hustrun har ett romantiskt förhållande med brevbäraren, en nära vän till familjen eller vem som helst som hon samtalar med. Även om han behandlar sin hustru illa, kanske rentav utsätter henne för fysiskt våld, är han oerhört rädd för att det skall bli skilsmässa eller att han skall förlora henne. Om hustrun hotar att lämna honom, kan han i sin tur hota att döda både henne och sig själv.

Svartsjukan sticker ofta upp sitt otäcka huvud när hustrun är havande. Mannen kanske fruktar att hustruns tillgivenhet nu kommer att avledas från honom, att det lilla barnet nu kommer att stå i centrum för uppmärksamheten. Många misshandlade kvinnor berättar att första gången de blivit misshandlade var när de av mannen utsattes för kraftiga slag mot magen under sitt första havandeskap. ”Mannens narcissism kan leda honom dithän att han rentav försöker döda fostret”, sade en domstolsledamot.

En ond cirkel av våld

Ett annat karakteristiskt drag, som många misshandlade kvinnor kan vittna om, är att våldet trappas upp i en ond cirkel. Till en början kanske mannen bara kastar glåpord efter henne och använder ett grovt språk. Han kanske hotar att ta barnen ifrån henne och säger att hon aldrig skall få se dem igen. När hon nu känner sig hotad, kanske hon erkänner att allting är hennes fel — hon tar på sig ansvaret för hans ovettiga beteende. På detta sätt spelar hon honom i händerna. Han får herraväldet över henne. Men han vill ha mer makt. Detta första stadium kan komma när som helst efter giftermålet — ibland inom några veckor.

Nästa stadium kan inledas med ett plötsligt utbrott av våld — han sparkar henne, slår henne, biter henne, drar henne i håret, knuffar omkull henne, utsätter henne för sexuellt våld. För första gången kanske hustrun inser att det inte är hennes fel. Hon försöker finna förklaringen till mannens beteende i yttre faktorer — stress på arbetsplatsen eller problem med arbetskamrater.

Omedelbart efter våldsscenen blidkas hustrun genom mannens ångerfulla uppförande. Han befinner sig nu i tredje stadiet. Han överöser henne med presenter. Han ber henne om förlåtelse. Han lovar att det aldrig skall hända mer.

Men det händer, om och om igen. Han visar inte längre någon ånger. Våldet har blivit ett levnadssätt. Det är alltid samma visa — om hon hotar att lämna honom, hotar han att döda henne. Hon är nu helt i hans våld. Kom ihåg vad den tidigare citerade hustrumisshandlaren sade: ”Om vi slutar upp att ge dem stryk, förlorar vi herraväldet, och det skulle vara otänkbart.”

Ett annat gemensamt drag

En gemensam nämnare för hustrumisshandlare är också att de ger hustrun skulden för att ha provocerat till misshandeln. Så här säger chefen för ett center för misshandlade kvinnor: ”Kvinnomisshandlaren säger till sin partner: ’Du gjorde fel, det är därför jag slår dig’, eller: ’Du hade inte middagen färdig i tid, det är därför jag slår dig.’ Det är alltid hennes fel. Och när denna känslomässiga misshandel pågår i åratal, blir kvinnan hjärntvättad och tror att det är sant.”

En kvinna fick alltid höra av sin man att det var hon som provocerade fram misshandeln genom sitt felaktiga handlingssätt. ”Allteftersom våldet trappades upp, så gjorde också ursäkterna det. Och det hette alltid: ’Se nu vad du fick mig att göra! Varför tvingar du mig alltid att göra så här?’”

En ”omvänd” hustrumisshandlare, vars far också hade för vana att slå sin hustru, sade: ”Min far kunde aldrig erkänna att han hade fel. Han bad aldrig om ursäkt eller tog på sig ansvaret för sitt handlingssätt. Han lade alltid skulden på sitt offer.” Sonen erkänner också: ”Jag gav min hustru skulden och sade att hon själv var orsaken till misshandeln.” En annan man sade: ”I 15 år misshandlade jag min hustru därför att hon var ett Jehovas vittne. Jag skyllde allting på min hustru. Jag insåg inte hur illa jag handlade förrän jag började studera bibeln. Nu är allt detta ett sorgligt minne. Jag försöker glömma det, men det kommer alltid upp i tankarna.”

Berättelsen om fadern och sonen som båda misshandlade sina hustrur är inte unik. Det är snarare ett genomgående drag hos sådana män. Sonen erkände att hustrumisshandel hade förekommit i hans familj i 150 år och så att säga gått i arv från far till son. Den amerikanska organisationen National Coalition Against Domestic Violence (Nationalföreningen mot våld i hemmet) förklarar: ”Av de barn som bevittnar våldsscener i hemmet blir 60 procent av pojkarna så småningom misshandlare och 50 procent av flickorna offer.”

Så här sade en tidningsskribent: ”Även om dessa barn själva inte blivit misshandlade och inte företer några yttre skador, har de lärt sig något som de förmodligen aldrig kommer att glömma: att det är acceptabelt att ta itu med problem och stress på ett våldspräglat sätt.”

De som förestår jourcentraler för misshandlade kvinnor säger att pojkar som har sett sin mor misshandlas av fadern ofta själva uppträder våldsamt mot modern eller hotar att döda sina systrar. ”Det är inte fråga om barnsliga upptåg”, sade en. ”Det är verkligen uppsåtligt.” Barnen har sett sina föräldrar använda våld för att uttrycka sin vrede och ser det som sitt enda alternativ.

Det finns en gammal barnkammarramsa som säger att små flickor är ”söta som socker”. Dessa små flickor växer upp till hustrur och mödrar, som männen säger att de inte kan leva utan. Rättvisan borde därför säga oss att det är fel att misshandla sin hustru, men vems rättvisa — människans eller Guds?