Ett dilemma för katolska kyrkan

”EN NY PINGST.” Med dessa ord uttryckte påven Johannes XXIII sina förhoppningar inför det ekumeniska möte som tog sin början år 1962 och som kom att kallas andra Vatikankonsiliet. Han hoppades att det skulle bli ett medel till andlig förnyelse bland världens katoliker och att det skulle få till stånd förändringar som skulle bana väg för en återförening av kristenheten.

Men hans tankar om aggiornamento (förnyelse) delades inte av alla präster i Vatikanen. The New Encyclopædia Britannica förklarar: ”Påvens beslut fick således ett kyligt mottagande av den konservativa kurian, som var av den bestämda åsikten att kyrkan hade blomstrat under Pius XII:s ledning och som inte såg något skäl att genomföra de förändringar som Johannes ivrade för. En del av Vatikanens kardinaler gjorde i själva verket allt som stod i deras makt för att få konsiliet uppskjutet till dess den gamle mannen hade försvunnit ur bilden och projektet på ett diskret sätt kunde avbrytas.”

Dekretet om ekumeniken

Påven Johannes XXIII levde tillräckligt länge för att få se andra Vatikankonsiliet ta sin början, men han dog kort efteråt, i juni 1963, långt innan det avslutades i december 1965. Det av konsiliet utfärdade Dekretet om ekumeniken stadfästes emellertid av påven Paul VI den 21 november 1964. I inledningen till detta dekret sägs det: ”En av de viktigaste uppgifter som förelagts det andra ekumeniska Vatikankonciliet är att verka för enhetens återställande bland alla kristna.”

Jesuitprästen Walter M. Abbott ger likaså en intressant kommentar i The Documents of Vatican II: ”Dekretet om ekumeniken markerar romersk-katolska kyrkans fullständiga inträde i den ekumeniska rörelsen.” Liknande optimistiska tankegångar kommer till uttryck i The New Encyclopædia Britannica, där det sägs under rubriken ”Den romerska katolicismen efter andra Vatikankonsiliet”: ”Den romersk-katolska kyrkan har officiellt övergett sin ställning som ’den enda sanna kyrkan’.”

Men har katolska kyrkan verkligen övergett denna ställning? På vilka premisser skulle enheten åstadkommas? Efter att ha definierat de ramar inom vilka katoliker kan engagera sig i ekumenisk verksamhet framhåller Dekretet om ekumeniken: ”Konciliet uppmanar de troende att avhålla sig från all obetänksamhet och omdömeslös iver. ... Deras ekumeniska insats får inte vara annat än fullt och äkta katolskt, det vill säga trogen den sanning som vi har mottagit från apostlarna och kyrkofäderna, i överensstämmelse med den tro som den katolska kyrkan alltid har bekänt.”

Hinder på vägen till enhet

Faktum är att romersk-katolska kyrkan aldrig har övergett sin ställning som ”den enda sanna kyrkan”. I Dekretet om ekumeniken sägs det: ”Endast genom Kristi katolska kyrka, som är den universella vägen till frälsning, kan man få del av nådemedlen i deras fullhet. Vi tror nämligen att Herren endast åt det apostoliska kollegiet, vilket Petrus förestår, har anförtrott alla det Nya förbundets gåvor.”

Det nyutkomna franska verket Théo—Nouvelle Encyclopédie Catholique (1989) förklarar: ”För katoliker är påven, i egenskap av Petrus’ efterträdare, teologiskt sett den bestående grundvalen för kyrkans och biskoparnas endräkt. Det faktiska förhållandet är emellertid att påven är den främsta orsaken till splittring mellan de kristna.”

Denna splittrande lära om påvens primat eller överhöghet är nära förbunden med dogmerna om påvens ofelbarhet och de katolska biskoparnas apostoliska succession, som båda är omöjliga att acceptera för de flesta icke-katolska kyrkor i kristenheten. Gjorde andra Vatikankonsiliet något för att modifiera katolska kyrkans syn på dessa läror?

Konsiliedokumentet Den dogmatiska konstitutionen om kyrkan svarar i paragraf 18: ”I första Vatikankonciliets spår [det som stadfäste dogmen om påvens ofelbarhet] och i anslutning till detta lär och förklarar denna heliga synod högtidligt att Jesus Kristus, den evige Herden, har byggt den heliga Kyrkan genom att sända apostlarna såsom han själv hade sänts av Fadern (jfr Joh. 20:21); han ville att deras efterträdare, dvs. biskoparna, skulle vara herdar i hans Kyrka intill tidens ände. Men för att biskopstjänsten själv skulle vara en och odelad, ställde han den helige Petrus i spetsen för de andra apostlarna och stiftade i honom en alltid förblivande och synligt framträdande princip och grundval för trons och gemenskapens enhet. Denna lära om den romerske biskopens primat, dess instiftande, varaktiga bestånd, fullmakt och innebörd, samt om hans ofelbara läroämbete förelägger detta koncilium på nytt alla troende att hålla fast vid i sin tro, och — för att fortsätta det som den gången påbörjades — har det bestämt sig för att nu inför alla bekänna och förklara läran om biskoparna, apostlarnas efterträdare, som tillsammans med Petri efterträdare, Kristi ställföreträdare och hela Kyrkans synliga överhuvud, leder den levande Gudens hus.”

Betecknande nog stadfäste påven Paul VI Den dogmatiska konstitutionen om kyrkan den 21 november 1964, samma dag som han undertecknade Dekretet om ekumeniken. Samma dag gjorde han också ett uttalande där han kallade Maria för ”’kyrkans Moder’, dvs. alla de troendes och alla herdarnas”. Kan man verkligen säga att Dekretet om ekumeniken markerade ”romersk-katolska kyrkans fullständiga inträde i den ekumeniska rörelsen”, när påven, samma dag som det stadfästes, valde att bekräfta dogmer som är fullständigt oacceptabla för de flesta medlemmar av Kyrkornas världsråd?

Kyrkans dilemma

Doktor Samuel McCrea Cavert, tidigare generalsekreterare i Förbundsrådet för Kristi kyrkor i Amerika, som spelade en framträdande roll vid bildandet av Kyrkornas världsråd, förklarade: ”Det ekumeniska synsättet i Dekretet [om ekumeniken] rimmar illa med dess tes att den romersk-katolska kyrkan är den enda sanna. ... En annan tes som hänger samman med detta är det som gäller Petrus’ primat och hans jurisdiktion över hela kyrkan. Dessa teser vittnar om att den romersk-katolska synen på ekumenik är oföränderligen Rom-centrerad.”

Doktor Konrad Raiser, ställföreträdande generalsekreterare i Kyrkornas världsråd, förklarade: ”Påven [Johannes Paulus II] gör många ekumeniska uttalanden, men han inspireras av ett kall som för honom i en helt annan riktning.”

Den uppenbara motsättningen mellan Vatikanens ekumeniska fasad och dess envisa fasthållande vid traditionella uppfattningar visar bara att den romerska kyrkan har hamnat i ett verkligt dilemma. Om den menar allvar med sitt deltagande i den ekumeniska rörelsen för kristen enhet, måste den ge upp sina anspråk på att vara den enda sanna kyrkan. Om den vägrar att avstå från dessa anspråk, måste den erkänna att dess så kallade ekumenik bara är en taktisk manöver för att locka de ortodoxa och protestantiska kyrkorna tillbaka till den katolska fållan.

Enkelt uttryckt måste katolska kyrkan antingen erkänna att dess sekelgamla anspråk är falska eller också tillstå att dess deltagande i den ekumeniska rörelsen är rena hyckleriet. Vilketdera den än väljer, är många uppriktiga medlemmar av kristenhetens kyrkor nu bestörta och förvirrade. De undrar om kristen enhet någonsin kommer att bli verklighet.

[Infälld text på sidan 8]

”Dekretet om ekumeniken markerar romersk-katolska kyrkans fullständiga inträde i den ekumeniska rörelsen”

[Bild på sidan 7]

Andra Vatikankonsiliet försatte katolska kyrkan i ett dilemma

[Bildkälla]

UPI/Bettmann Newsphotos