Den olympiska elden kastar en skugga
Från Vakna!:s korrespondent i Canada
ELD och lågor har väckt människans intresse ända från historiens början. De första människorna måste ha sett med fruktan på ”det flammande svärdets lågor”, som förhindrade inträde i Edens lustgård. (1 Moseboken 3:24) Men en annan låga, den olympiska elden, har tänt varma känslor i många människors hjärta.
En del kommer kanske ihåg att denna låga framgångsrikt fördes över hav och kontinenter med hjälp av olika transportsätt från Olympen i Grekland tills den nådde Calgary i Canada eller Söul i Sydkorea till öppnandet av den 15:e vinterolympiaden 1988 och den 24:e sommarolympiaden 1988. När elden fördes av människor till fots, i rullstolar, snöfordon och hundslädar kilometer för kilometer genom Canada, nådde känslorna en sådan höjdpunkt att det föranledde tidskriften Maclean’s att sätta som rubrik över en artikel: ”Passionens eld”.
Andra, som undersöker upphovet till den olympiska elden, ser dock saken annorlunda. För dem kastar elden en oroande skugga.
Elden återuppväckt
I de flesta fall berättas det i forntida människors legender att elden sändes ner från himmelen som en gudomlig gåva. Enligt den grekiska mytologin stal Prometheus elden från gudarna på berget Olympos och gav den åt människorna. Elden var så viktig att man i en del samhällen höll en ständig eld brinnande. I Grekland hade många hus en helig härd, som föreställde människors liv eller ande. I Rom var ett tempel helgat åt dyrkan av Vesta, härdens gudinna.
Under de första olympiska spelen, år 776 f.v.t., förekom ett slaktoffer med ett hundra oxar åt Zeus, och en präst stod vid stadions ena ände och höll en fackla. Idrottsmännen löpte till stadions ände mot prästen. Segraren fick privilegiet att ta facklan och tända elden på altaret avsett för offren. Lågan brann symboliskt under spelen till ära för detta offer åt Zeus.
Det finns inte någon redogörelse för att det förekom någon eld när baron Pierre de Coubertin återinförde spelen år 1896. Det rapporterades emellertid att en olympisk eld brann vid spelen i Amsterdam år 1928 och vid spelen i Los Angeles år 1932.
Men när fick den nutida idén om fackelbärare sin början? I tidskriften Maclean’s rapporteras det att det nazistiska partiet, som stod som beskyddare för sommarspelen i Berlin, år 1936 organiserade en 12-dagars löpning från Olympia i Grekland till Tyskland, varvid man använde tre tusen fackelbärare. Ledarna i Tredje riket var experter i fråga om att uppväcka största möjliga gensvar från befolkningen. Det heter vidare i Maclean’s: ”Eldens ankomst ingöt i spelens öppningsceremoni ett drama utan motstycke, och idén har hållit i sig.”
Den grekiske författaren Xenophon Messinesi konstaterar: ”Ingen annan av alla ceremonierna tycks göra ett sådant intryck som denna eld, som kommer från Olympia och som ibland varit på väg hela två månader. Den sammanlänkar de instundande spelen med de religiösa yttringar som helgats under århundradenas lopp.”
Spelen återupplivas
De ursprungliga olympiska spelen var avsedda att underblåsa tillbedjans lågor. De kom till som en religiös högtid till ära för Zeus, den högste bland de olympiska gudarna. Dessa spel hölls vart fjärde år, från 776 f.v.t. till 394 v.t., när den ”kristne” romerske kejsaren Theodosius ”påbjöd att ’hedniska festligheter’ skulle upphöra”. Som en del av romerska riket rättade sig Grekland därefter.
Så orubbligt var detta romerska påbud att under århundradenas gång den ursprungliga platsen för de olympiska spelen förlorades ur sikte och förblev okänd fram till 1800-talet. Då ”framkallade återupptäckten av den en önskan att återuppliva den olympiska traditionen, och år 1896 hölls därför de första nutida olympiska spelen” i Aten, rapporteras det i The Toronto Star.
Den nutida olympiska rörelsen har ett högt mål: uppnåendet av bättre samhällsnormer. Bruce Kidd, som skrev i Calgary Herald, hävdade: ”Grundaren, Pierre de Coubertin, införde de nutida spelen som brännpunkten för en samhällsrörelse som skulle bidra till att göra världen till en bättre plats genom att utbreda olympismens humanitära tankegångar och vitträckande, uppfostrande sedvänjor.” Har spelen uppnått detta upphöjda mål? Kidd, som är ordförande i Canadas olympiska akademi och före detta olympier, framhöll också att ”den olympiska rörelsen påstår sig vara en profan religion” och att ”den olympiska rörelsen vanligtvis har varit en kraft till det som är gott, men den har kommit till korta i fråga om sina mest djupgående strävanden”.
Kanske den förfelar sitt ädla mål därför att samhällsförbättring är mycket svårt i samband med kraftigt tävlingsinriktad sport. Dessutom har detta tävlingsslag ytterligare kompromissat när det gäller de ideal som ligger bakom den nutida olympiska elden.
Att vinna till varje pris
Den ohämmade önskan att till varje pris utmärka sig nationellt och individuellt har i stor utsträckning bidragit till det omfattande bruket av prestationshöjande medel. Detta bruk kan leda till mentala problem, som rör allt från djup depression till våldsamma raseriutbrott. I Calgary Herald citerades ett uttalande som dr Harrison Pope gjort: ”Det finns långt fler fall av psykiatriska symptom som kan tillskrivas anabola steroider än vad någon av oss tidigare trott.” En läkare som var knuten till USA:s olympiska tävlingstrupp sade: ”Man kan inte tävla nu i internationell sport utan att använda anabola steroider.”
”Vi gör bruk av biologisk ingenjörsvetenskap för att göra dessa människor större, snabbare, starkare”, tillägger en läkare i den olympiska tävlingstruppen. ”Och det kommer att bli mer barbariskt. Människor kommer att tillgripa nästan alla medel för att höja sin prestationsförmåga.” Detta är känt som ”’att vinna till varje pris’-syndromet” och, mer oroväckande, ”Frankensteinsyndromet”. Coubertins motto: ”Det viktigaste är inte så mycket att vinna som att delta”, tycks inte alls vara tillämpligt i ett samhälle som rättfärdigar alla ansträngningar i jakten på ”guld” — seger och därav följande reklaminkomster.
Bloddoping, mänskliga tillväxthormoner, konstgjord befruktning följd av abort samt urinbyte är några metoder som en del olympiska idrottsmän använder för att manipulera dopingproven och höja sina prestationer vid spelen. Enligt The Toronto Star förhåller det sig så att en del av de kvinnliga tävlande ”blir konstgjort befruktade och sedan avlägsnar fostret genom abort efter två eller tre månader för att dra fördel av en erhållen hormonökning”. Andra idrottsmän ”sprutar in någon annans ’rena’ eller drogfria urin i urinblåsan genom en kateter sedan de gjort sig av med lika mycket av sin egen dopade urin. ... Den ’rena’ urinen sprutas in i blåsan före en tävling, så att en idrottsman kan testas drogfri om så krävs.” Bloddoping är en process genom vilken idrottsmannen avlägsnar en del röda blodkroppar, som kroppen naturligt ersätter, och sedan före tävlingen tillför det avtappade blodet igen för att öka syretransporten till musklerna.
I stället för att försöka förstå varandra bättre och lära av varandra genom kulturellt utbyte har de tävlande lagen från olika nationer en tendens att hålla sig för sig själva, och varje mediagrupp koncentrerar sig på sitt eget land och dess tävlingstrupp. Den ”heliga elden” uträttar därför föga för att bryta ner de nationalistiska barriärerna. Det är som en skribent såg det: ”Vad som kommer att hända ... vid vinterolympiaden i Calgary, följd av sommarolympiaden i Söul, blir ingenting annat än en uppvisning, där varje land får tävla om internationellt erkännande av dess systems överlägsenhet.” Hur sant visade sig inte detta vara! Chefsläkaren för en olympisk trupp tillade att idrottsmännen ”är soldater. Om de vinner, uppfattas vår kultur som varande den överlägsna kulturen.” Och den slutliga medaljräkningen är måttstocken.
Den olympiska elden och de ädla strävanden den representerade har släckts av politik, kommersialism och nu drogmissbruk. Efter den stora drogskandalen vid de olympiska spelen i Söul, där den kanadensiske löparen Ben Johnson och andra fråntogs sina medaljer, kan man fråga: Vilket ytterligare pris kommer man att betala för att uppnå flyktig ära?
[Bild på sidan 25]
Den olympiska elden anländer till vinterolympiaden i Calgary i Canada år 1988