Oljeutsläppet — vad det inneburit för djuren
OLJEUTSLÄPPETS inverkan på djurlivet under de allra första månaderna var tragisk. I ett särskilt meddelande från Alaska till The New York Times hette det: ”Skadeverkningarna märks tydligt på öarna i närheten av Valdez, där tusentals sälar nu föder sina ungar på de fördärvade stränderna, och sedan ända bort till Katmais nationalpark på Alaskahalvön 500 kilometer sydväst om Valdez, där vithövdade havsörnar, brunbjörnar och sjölejon kämpar i den förgiftade natur där de har sitt hemvist. Den ekologiska tribut som utsläppet hittills krävt är mer än 20.000 fåglar av 30 arter, 700 stillahavsuttrar och 20 vithövdade havsörnar.” Det verkliga antalet kan vara fem gånger så stort, enligt biologer som fört räkningen. De flesta offren har man aldrig funnit.
I Katmais nationalpark finns den största koncentrationen av brunbjörnar i världen. De styrande är oroliga för dessa stora djur, som kan bli omkring 3 meter i längd och väga över 500 kilo. De har strövat omkring på stränderna och ätit oljiga fåglar och fiskar. ”Vad händer med dessa djur när oljan kommer in i deras näringskedja?” undrar vissa tjänstemän. Örnar livnär sig på döda fiskar, och vissa fåglar kommer att dö. Man väntar att många björnar skall dö, ”eftersom den giftiga oljan ackumuleras i dem”.
En liknande oro känner man i Kenai Fjords nationalpark, där 90 procent av dess östra, 390 kilometer långa kust har drabbats av oljan. En statligt anställd biolog som arbetar där sade: ”Jag hittar fortfarande döda havsuttrar på stranden. Vithövdade havsörnar lever på dem, och därför hittar jag också döda sådana. Jag är biolog och har doktorsgrad i zoologi, och när jag ser dessa oljiga fåglar försöka flyga i väg, börjar jag gråta.”
Hundratals andra gör kanske detsamma, och tusentals människor känner sig gråtfärdiga. Människor som vill göra en insats kämpar för att befria fåglarna och uttrarna från olja, men många dör ändå. Det är ett hjärtslitande arbete för dem som ägnar sig åt att hålla vilda djur och växter vid liv.
Antalet havsuttrar i Prins William-sundet uppskattades till 10.000—15.000. En biolog fruktade att de allesammans skulle dö. En annan biolog instämde och sade att de ”kommer att utrotas fullständigt”. Dessa beräkningar har kanske visat sig vara lite väl pessimistiska, men den beräkningen att en tredjedel av beståndet har dött är allvarlig nog. På vissa platser som inte drabbats av oljan finns det mängder av uttrar, medan det på områden som förorenats av olja finns få. Sanningen är den att ingen vet hur många tusen som gått under. När havsuttrar dör i ett oljeutsläpp, sjunker de till botten. Man kan därför inte göra någon exakt beräkning, bara en uppskattning på grundval av den minskning man kan iaktta.
De flesta människor blir illa berörda av att tusentals fåglar och andra djur dör i oljeutsläpp, men de tänker sällan på de miljontals, eller rentav biljontals, små och mikroskopiska offren. De är också viktiga och glöms inte bort av Skaparen. ”Hur mångfaldiga är inte dina verk, o Herre [Jehova]! Med vishet har du gjort dem alla. Jorden är full av vad du har skapat. Se också havet, det stora och vida: ett tallöst vimmel rör sig däri, djur både stora och små.” — Psalm 104:24, 25.
Det oljiga slammet som spritt sig i vattnet sjunker till sist till botten. Där förgiftar det mikroorganismer, zooplankton, början av näringskedjan för ett stort antal djur. De giftiga kemikalierna klättrar sedan uppför livsstegen och kommer till sist in även i människan.
Människan är inte utanför den kedjan. Hon är en del av den, och hon har ansvar för den. Det är ett ansvar som hon fått av Gud, sin Skapare. ”Jag ger er ansvaret för fiskarna, fåglarna och alla de vilda djuren”, sade Jehova till den första människan. Människan gjordes till Guds avbild med ett mått av Guds egenskaper vishet, makt, rättvisa och kärlek. Dessa egenskaper gjorde henne rustad att kärleksfullt råda över jorden och över växterna och djuren på den. Hon fick ansvaret för jorden och allt på den, inte för att själviskt utnyttja och fördärva den, utan för att vårda och skydda den. (1 Moseboken 1:26—28; 2:15; Today’s English Version) Jehova Gud är intresserad av sin skapelse. Är vi det? Vi borde vara det, för han säger att han kommer att ”störta dem i fördärvet som fördärvar jorden”. — Uppenbarelseboken 11:18.
[Ruta/Bild på sidan 10]
Guds omsorg om djuren
Gud bryr sig om:
”Sparvar ... inte en enda av dem [faller] till marken utan er Faders vetskap.” — Matteus 10:29.
Han kräver att vi tar hänsyn:
”Sex dagar skall du göra ditt arbete, men på sjunde dagen skall du hålla vilodag, för att din oxe och din åsna må ha ro.” — 2 Moseboken 23:12.
”Du skall inte binda till munnen på oxen som tröskar.” — 5 Moseboken 25:4.
”Du skall inte plöja med oxe och åsna tillsammans.” — 5 Moseboken 22:10.
”Om du ser din oväns åsna ligga dignad under sin börda, så skall du ... hjälpa honom att lösa av bördan.” — 2 Moseboken 23:5.
”Vem av er skall inte, om hans ... tjur faller i en brunn, omedelbart dra upp honom på sabbatsdagen?” — Lukas 14:5.
Han sörjer för arternas överlevnad:
”Om du på din väg träffar på ett fågelbo, ... så skall du inte ta både modern och ungarna.” — 5 Moseboken 22:6.
Han sörjer för föda:
”Vad landets sabbat ändå ger skall ni ha till föda: du själv ... och de vilda djuren i ditt land.” — 3 Moseboken 25:6, 7.
”Du öppnar din hand, då blir de mättade med goda gåvor.” — Psalm 104:28.
”Ge uppmärksamt akt på himlens fåglar, ... er himmelske Fader [ger] mat åt dem.” — Matteus 6:26.
Han ger den vishet som behövs för att överleva:
”Stor [”instinktiv”, NW] vishet [är] dem given: ... de bereder om sommaren sin föda.” — Ordspråksboken 30:24, 25.
Han kräver att man visar tillbörlig respekt:
”Du skall inte koka en killing i dess moders mjölk.” — 2 Moseboken 23:19.
[Bildkälla]
Anchorage Times photo/Al Grillo
[Bilder på sidorna 8, 9]
Längst till vänster: En tre dagar gammal sälunge
Till vänster: Vitnäbbad islom
[Bildkälla]
Anchorage Times photo/Al Grillo
Nedan: Sjölejon
Prins William-sundet