Doping — ”idrottsvärldens aids”

”Steroider utgör ett växande hot mot vårt folks hälsa och säkerhet.” — Befattningshavare vid U.S. Drug Enforcement Administration

MILJONTALS människor som såg tävlingarna vid olympiaden i Söul var chockade. Deras hjälte, världens snabbaste 100-meterslöpare, fick lämna ifrån sig sin guldmedalj, diskad för att han använt förbjudna droger.

Därmed har ytterligare en farsot besmittat idrotten — doping, en företeelse som är så svårutrotad att den har kallats ”idrottsvärldens aids”.

”Medicinolympiaden”

Det tycks ha varit först efter andra världskriget som vissa idrottsmän började använda droger i sportsammanhang. Nu är emellertid, enligt somliga experter, bruket av droger inom idrotten så utbrett att det kräver ”komplicerade och kostnadskrävande organisationer, ofta inrättade av idrottsföreningarna själva, i det uttryckliga syftet att uppnå imponerande resultat, locka sponsorer, tjäna pengar, få makt och inflytande”. Fenomenet är så utbrett att Corriere Medico, en italiensk läkartidskrift, kallade 1984 års olympiska spel i Los Angeles för ”medicinolympiaden”.

Faktum är att bruket av droger och andra otillåtna metoder för att på ett ojust sätt få försprång i konkurrensen hemsöker många idrottsgrenar i världens alla länder. Varje enskild nation vill överträffa alla andra, och ingen av dem vill därför sluta upp att ge sina idrottsmän droger. Europaparlamentet uttryckte det mycket träffande: ”Den press som en idrottsman utsätts för på grund av höga förväntningar och täta tävlingstillfällen gör det ännu mer frestande att göra bruk av mer eller mindre otillåtna medel för att hålla sig i god fysisk och psykisk form. Frestelsen blir också större genom att tränarna i regel är tämligen skrupelfria.” Man dopar till och med helt unga pojkar.

Olika former av doping

Det finns många olika former av doping. Här följer några exempel:

Steroider, den typ av dopingmedel som var inblandad i vad som har betecknats som ”den allvarligaste händelsen i olympiadernas historia”, diskvalificeringen av guldmedaljören Ben Johnson efter 100-metersfinalen i Söul. Genom att påverka produktionen av aminosyror bidrar dessa ämnen till en ökning av muskelmassan och kroppsstyrkan samt till ökad aggressivitet. Det anses till exempel att alla världsrekord i tyngdlyftning som satts under de tio senaste åren kan tillskrivas bruket av dessa ämnen.

Stimulantia, till exempel koffein och stryknin, används för att öka koncentrationsförmågan och förhindra trötthet.

Smärtstillande medel med narkotiska egenskaper, används för att döva smärta; verkar lugnande.

Betablockerare, preparat som dämpar hjärtverksamheten och gör att man blir stadig på handen. Används främst av bågskyttar och andra skyttar.

Urindrivande medel, används för att åstadkomma snabb viktminskning och för att dölja förekomsten av andra otillåtna ämnen vid provtagningstillfället.

Detta är bara några få av de många välkända ämnen som används vid doping, men Internationella olympiska kommittén har sammanställt en lista på mer än ett hundra förbjudna droger. Problemet är att så snart ett preparat blir förbjudet eller metoder utvecklats för att spåra det, sätter hela svärmar av läkare och kemister i gång för att producera nya.

Det finns emellertid en rad andra metoder, genom vilka idrottsmän på ett ojust sätt försöker förbättra sin prestationsförmåga. För att få en bättre ställning i vattnet har somliga simmare till exempel låtit pumpa in helium i tarmarna.

Många idrottsmän har erkänt att de tagit emot blodtransfusioner för att förbättra sin uthållighet. Somliga menar att en transfusion av röda blodkroppar som någon tid dessförinnan tappats från idrottsmannen själv ökar syretillförseln till alla delar av kroppen, musklerna inbegripna.

Pressmeddelanden har nyligen avslöjat att somliga idrottskvinnor har använt graviditeter som en form av doping. Hos gravida kvinnor ökar blodvolymen, och detta i sin tur ökar syretillförseln till musklerna. En del kvinnliga friidrottare, i synnerhet sådana som deltar i idrottsgrenar som kräver stor fysisk styrka, har dragit nytta av dessa fördelar under graviditetens första skede för att förbättra sin prestationsförmåga. Efter tävlingarna gör de abort.

Ett allvarligt problem

Hur utbrett är då detta problem? Att döma av de sällsynta fall då idrottsmän blir diskvalificerade på grund av doping, kanske somliga supportrar tror att det bara är en liten del av alla idrottsmän som använder droger och att deras idoler säkert aldrig skulle göra något sådant. Men de som är insatta i idrottsvärlden ser annorlunda på saken.

”Bruket av anabola steroider är mycket mer utbrett än man i allmänhet tror”, sade en f. d. diskuskastare från Italien. Och enligt professor Silvio Garattini, expert på farmakologi, är dopingproblemet förmodligen mycket allvarligare än man hittills trott. Enligt vissa källor är det 50 procent av de fysiskt bättre utrustade idrottsmännen som använder förbjudna droger.

Riskfaktorer

Men problemet med doping är inte bara att man kan uppnå bättre prestationsförmåga med ojusta medel. Dagens idrottsmän, och i synnerhet de som använder droger, ingår i ett mycket större, om än osynligt, team där det också finns läkare som vid behov kan skriva ut förbjudna preparat. Det är emellertid idrottsmännen som får ta konsekvenserna — den skam det innebär att bli ertappad eller diskvalificerad och, vad som är ännu viktigare, de allvarliga hälsoriskerna.

Anabola steroider anses kunna förorsaka skador på levern och på hjärta och blodkärl och ge en rad andra fysiska biverkningar. Dessa preparat anses också kunna skada köns- och urinorganen och ligga bakom den våldspräglade personlighet som är utmärkande för somliga idrottsmän.

Missbruk av andra droger, till exempel stimulantia, kan framkalla ett ”tillstånd av förvirring, toxiskt beroende, synhallucinationer”. Vad bloddoping beträffar påpekar läkartidskriften Doctor att infusion av röda blodkroppar från idrottsmannens eget blod också har sina risker. En av dessa är ”överbelastning och minskning av blodflödet i vissa delar av kroppen till följd av blodets ökade viskositet” samt ansamling av järn ”med negativa konsekvenser för parenkymet (vävnader i levern, njurarna, hjärtat, de endokrina körtlarna etc.)”.

Dopingen har också skördat talrika dödsoffer. Några av de mer kända fallen är den danske cyklisten Jensen, som dog under sommarolympiaden i Rom år 1960; den brittiske cyklisten Tom Simpson, som dog år 1967 under loppet Tour de France; den holländske medeldistanslöparen Augustinus Jaspers, som dog direkt efter ett lopp under de olympiska spelen i Los Angeles år 1984; den kvinnliga sjukamparen Birgit Dressel från Västtyskland, som blev förgiftad och dog av de mediciner som hon under flera år ordinerats av en idrottsläkare.

”Idrotten har inget förbarmande”, sade Carl Lewis, flerfaldig olympiamästare. ”Dopingen har redan skördat sina offer. Arrangörerna vet om det men säger ingenting.”

Och hur svarar idrottsmännen själva på följande fråga, trots att de känner till dessa oroväckande fakta: ”Om jag kunde ge dig ett piller som skulle göra dig till olympiamästare men som sedan skulle döda dig inom ett år, skulle du då ta det?” Av de amerikanska idrottsmän som intervjuades var det 50 procent som svarade ja. Och många idrottsmän i andra delar av världen skulle antagligen ge samma svar.

Kan man då förvänta att man med hjälp av dopingtester och andra liknande åtgärder kommer att kunna bekämpa denna farsot? Enligt experterna är det mycket få anläggningar som har den utrustning som krävs för att utföra tillförlitliga tester, och testerna som sådana är mycket kostsamma. Det är inte heller ovanligt att testresultaten förfalskas. Nya dopingmetoder ligger dessutom alltid ett steg före de metoder som utvecklas för att spåra dem, trots de goda resultat som uppnåddes under de olympiska spelen i Korea. Vi har emellertid goda skäl att hoppas att det skall bli ett slut på både våld och doping inom idrotten.

[Infälld text på sidan 9]

”Om jag kunde ge dig ett piller som skulle göra dig till olympiamästare men som sedan skulle döda dig inom ett år, skulle du då ta det?” Av de amerikanska idrottsmän som intervjuades svarade 50 procent ja på den frågan

[Infälld text på sidan 10]

I Sovjetunionen var det 290 idrottsmän och tränare som straffades för bruk av droger under åren 1986—1988. — Leninskoye Znamya, en sovjetisk tidskrift

[Infälld text på sidan 11]

”Idrottsmän som använder steroider blir elaka och aggressiva.” — Doktor Robert Voy, chefsläkare i den amerikanska olympiska kommittén