Katolska kyrkan i Spanien — Mäktig och privilegierad

”Herren gav Petrus makt att styra inte bara kyrkan, utan hela världen.” — Påven Innocentius III.

I BÖRJAN av 1200-talet, då Innocentius III skrev dessa ord, stod medeltidens katolska kyrka på höjden av sin makt. Men vägen till världslig makt var kantad av politiska allianser snarare än andliga. Ingenstans kom detta tydligare till synes än i Spanien.

Den spanska kyrkan tillskansade sig makt och privilegier genom att alliera sig med staten.

Religiös enhet — ett politiskt redskap

Efter att i århundraden ha lytt under oeniga och självsvåldiga härskare enades nästan hela Spanien år 1479 under monarkerna Ferdinand och Isabella. Men hur skulle den nybildade nationen kunna bli förenad i uppsåt och tänkesätt? Ferdinand tog kyrkan till hjälp. År 1478 hade inkvisitionen införts med påvens goda minne. Den övervakades av kungen och sköttes av kyrkan och visade sig bli ett av de mest effektiva redskap som någonsin uppfunnits för att tysta såväl religiösa som politiska oliktänkande. Alla döpta spanska katoliker lät sig mycket snart underkuvas, och det enda hindret för nationell enhet som nu återstod var de miljontals odöpta som fanns i landet — judarna och morerna.

Under påtryckningar från storinkvisitorn Torquemada beordrade Ferdinand och Isabella år 1492 att alla odöpta judar skulle utvisas ur Spanien. Tio år senare förvisades också alla morer som vägrade att omvända sig till katolicismen. Munken Bleda beskrev muslimernas påtvingade utvandring som ”den ärorikaste händelsen i Spanien sedan apostlarnas tid”. Han tillade: ”Den religiösa endräkten är nu tryggad, och en era av välstånd kommer förvisso att gry.” La España Católica (Det katolska Spanien) hade blivit en verklighet, och som ett erkännande gav påven Alexander VI Isabella och Ferdinand namnet ”De katolska monarkerna”.

När man nu hade lyckats uppnå religiös enhet i hemlandet, ville spanska kyrkan vidga sin horisont. Columbus, som åtnjöt det spanska kungaparets beskydd, hade just upptäckt nya länder och folk på den amerikanska kontinenten. När de spanska erövrarna, de så kallade conquistadorerna, seglade i väg till Nya världen, medföljde dominikaner- och franciskanermunkar, som satt sig i sinnet att införliva hedningarna i kyrkans hägn.

Cortéz, Mexicos erövrare, blev tillsagd att det främsta syftet med hans forskningsresa var att tjäna Gud och sprida den kristna tron. Själv erkände han emellertid öppet: ”Jag kom för guldets skull.” De flesta conquistadorer hade förmodligen blandade motiv. Som en av dem sade: ”Vi kom hit för att tjäna Gud, men också för att bli rika.”

Innan conquistadorerna grep sig an med att erövra ett visst område, läste de — inom eller utom hörhåll för den infödda befolkningen — upp ett dokument betitlat Los requisitos, enligt vilket befolkningen tvingades erkänna att det var kyrkan som styrde världen och att den spanske kungen var dess representant. Vägran att erkänna detta dokument räckte för att man skulle betrakta kolonisationen som ett ”rättfärdigt krig”.

Miljontals infödingar blev döpta, många av dem omedelbart efter erövringen. Präster och munkar samarbetade därefter med de spanska monarkerna i att styra kolonierna. Kyrkohistorikern Paul Johnson förklarar: ”Katolska kyrkan var ett departement inom den spanska regeringen, och ingenstans kom detta tydligare till uttryck än på den amerikanska kontinenten. ... I gengäld krävde kyrkan beskydd, privilegier och kungahusets osvikliga trohet mot den vedertagna tron.”

I slutet av 1500-talet hade katolska kyrkan i Spanien därför blivit den mäktigaste statskyrkan i kristenheten. Den utövade oinskränkt religiös kontroll över hela Spanien och en stor del av Nya världen. Men den enastående makt och särställning som den åtnjöt ledde oundvikligen till ett maktmissbruk som var mer uttalat än i något annat land.

[Infälld text på sidan 5]

”Vi kom hit för att tjäna Gud, men också för att bli rika”