Katolska kyrkan i Spanien — Varför i kris?

”Vind sår de, och storm skall de skörda.” Hosea 8:7.

DEN 20 maj 1939 överräckte general Franco under en ceremoni i kyrkan Santa Bárbara i Madrid sitt segerrika svärd till ärkebiskopen Gomá, spanska kyrkans överhuvud. Armén och kyrkan firade tillsammans den triumf som påven beskrev som den ”efterlängtade katolska segern”. Inbördeskriget var slut, och en ny era tycktes gry för den spanska katolicismen.

Den segerstolta kyrkan fick rundligt tilltagna statsbidrag, kontroll över utbildningen och vidsträckta befogenheter att censurera allt som inte främjade den nationella katolicismen. Men det framgångsrika militära och religiösa korståget hade också utsått fröet till kyrkans förfall.

I många spanjorers ögon var kyrkan delaktig i de skändligheter som begåtts av de segrande styrkorna. Det är sant att större delen av befolkningen gick i mässan de första åren efter kriget. Det var förståndigt att vara en god katolik, om man ville få ett arbete eller bli befordrad. Men hade kyrkan lyckats uppamma verklig tro hos sina medlemmar genom vapenmakt och politiska påtryckningar?

Fyrtio år senare skulle en serie kriser komma att besvara den frågan.

Troskris: År 1988 var det bara 3 spanjorer av 10 som regelbundet utövade den katolska religionen, och de flesta ansåg sig vara ”mindre religiösa än de var för tio år sedan”. En undersökning som utfördes på uppdrag av den spanska veckotidningen El Globo visade att även om de flesta spanjorer tror på Gud, är mindre än hälften av dem övertygade om att det finns ett liv efter döden. Det mest förvånande var att en så stor andel som 10 procent av dem som betraktade sig själva som utövande katoliker sade att de inte trodde på en personlig Gud.

Prästkris: Spanien har förr skickat präster till jordens fyra hörn. För 30 år sedan ordinerades 9.000 präster varje år. Nu har antalet sjunkit till omkring ett tusen, och många stora prästseminarier står tomma. Följden har blivit att genomsnittsåldern för spanska präster ständigt ökar — 16 procent är nu över 70 år gamla, medan endast 3 procent är under 30.

Penningkris: I den nya spanska konstitutionen är kyrka och stat skilda åt. Tidigare har katolska kyrkan automatiskt fått generösa statsanslag. Den nuvarande regeringen har introducerat ett nytt system, varigenom en liten del av en persons skatt anslås antingen till kyrkan eller till något lovvärt socialt ändamål, alltefter skattebetalarens önskemål. Men förvånansvärt nog har bara var tredje skattebetalare valt att låta kyrkan få pengarna. Detta var ett slag för de katolska ledarna, som hade räknat med att nästan dubbelt så många skulle anslå denna ”religiösa skatt” till kyrkan. Det kommer tydligen att dröja länge innan kyrkan blir helt självförsörjande.

Under tiden tycks regeringen motvilligt vara tvungen att subventionera kyrkans verksamhet med uppemot 800 miljoner kronor om året. Inte alla katoliker är tillfreds med denna situation. En spansk teolog, Casiano Floristán, påpekade: ”Om en kyrka inte får in tillräckligt med bidrag från sina anhängare, så har den antingen inte tillräckligt många anhängare eller också är den inte en kyrka.”

Lojalitetskris: Denna kris berör både präster och församlingsmedlemmar. Yngre präster och teologer är ofta mer intresserade av sociala frågor än av religiösa. Deras ”progressiva” tendenser råkar i konflikt med den konservativa spanska hierarkin och även med Vatikanen. Ett typiskt exempel är José Sánchez Luque, en präst från Málaga, som hävdar att ”kyrkan inte har monopol på sanningen” och att den bör ”hjälpa invånarna till rätta utan att vara dominerande”.

Många spanska katoliker är av samma åsikt — endast en tredjedel av dem är överens med påven i de flesta frågor. Och de spanska biskoparna betraktas med ännu större missnöje. Av de katoliker som intervjuades vid en opinionsundersökning nyligen förklarade en fjärdedel att de ”struntade” i biskoparna, medan 18 procent sade att de inte förstod dem över huvud taget.

”En andra evangelisation”

Inför denna oroväckande situation lät de spanska biskoparna år 1985 publicera en rad märkliga bekännelser. De erkände bland annat:

Biskoparna erkände också att landet höll på att bli mer och mer sekulariserat och präglat av religiös likgiltighet. De efterlyste ”en andra evangelisation” i Spanien. Det var emellertid inte många som hörsammade kallelsen. Två katolska damer som gick från hus till hus blev mycket överraskade. De fick ägna mer tid åt att förklara för de besökta att de inte var Jehovas vittnen än åt att sprida sitt katolska budskap.

Detta är egentligen inte överraskande, för Jehovas vittnen ägnade förra året mer än 18 miljoner timmar åt att besöka spanjorerna i deras hem i ett verkligt, landsomfattande evangelisationsarbete. I likhet med de första kristna känner alla vittnen sig förpliktade att utföra ”en evangelists verk”. (2 Timoteus 4:5, J. P. E. Benelius’ katolska svenska översättning) Och även om de ofta finner att människor är likgiltiga gentemot kyrkan, har evangeliet, de goda nyheterna om Guds rike, som de sprider mött många hörande öron.

En äldre man som de kontaktade var Benito. När inbördeskriget bröt ut, befann han sig i ett område som kontrollerades av rebellarmén. Han tvingades bli soldat, men innerst inne kände han att det var fel att gripa till vapen. Han vägrade att betrakta detta som ett ”heligt krig”. Hellre än att döda sina medmänniskor sköt han sig avsiktligt i handen, så att han inte skulle kunna fyra av något skott.

Fyrtio år senare började han och hans hustru studera bibeln tillsammans med Jehovas vittnen. Benito blev överlycklig när han fick veta att Gud själv uppmanar sitt folk att ”smida sina svärd till plogbillar”, precis som hans samvete hade uppmanat honom att göra många år tidigare. (Jesaja 2:4) Trots vacklande hälsa dröjde det inte länge förrän han också utförde en evangelists verk.

”En vacker såpbubbla”

Gloria var en katolik som hade satt sig i sinnet att tjäna Gud på sitt eget sätt. I många år hade hon vigt sitt liv åt kyrkan som nunna och missionär i Venezuela. Men hon hade blivit desillusionerad när hon inte kunde få något svar på sina frågor om vissa av kyrkans dogmer, till exempel lärorna om den obefläckade avlelsen, skärselden och treenigheten.

När hon bad om en förklaring, fick hon alltid höra att det var ett mysterium. ”Varför har Gud gjort allting så svårförståeligt?” undrade hon. Vid ett tillfälle sade man varnande till henne att om hon hade levt på inkvisitionens tid, så skulle hon ha blivit bränd på bål. ”Och det är förmodligen sant”, tänkte hon.

Eftersom hon hade blivit avsnäst så många gånger, var hon skeptisk när Jehovas vittnen besökte henne. Men när hon märkte att allting de sade hade stöd i Skriften och att hon nu äntligen kunde förstå Guds budskap till mänskligheten, blev hon utom sig av glädje. Hon ägnar nu en stor del av sin tid åt att predika de goda nyheterna om Guds rike.

”När jag nu tänker på katolska kyrkans alla religiösa ceremonier”, säger Gloria, ”kan jag jämföra dem med en vacker såpbubbla, som skimrar i många färger men är tom inuti — om man försöker granska den lite närmare, försvinner den bara.”

Benito, Gloria och tusentals andra Jehovas vittnen i Spanien har funnit verklig andlig vederkvickelse genom att få del av sanningens rena vatten som de funnit i den Heliga skrift. Sådan vederkvickelse har inte stått att få i spanska kyrkan — denna vördnadsvärda iberiska institution, som är så rik på tradition men så fattig i andligt avseende, som varit så mäktig i hundratals år men nu är så hjälplös mot den likgiltighet som präglar hennes krympande hjordar.

Jesus Kristus sade en gång beträffande behovet av att urskilja och undvika religiösa villfarelser: ”Akten eder för de falske profeterna, som komma till eder i fårakläder, men invärtes äro glupande ulfvar. Af deras frukter skolen I känna dem. ... Alltså skolen I känna dem af deras frukter.” — Matteus 7:15—20, Benelius.

Vi överlåter åt läsaren att bedöma de frukter som har frambringats av den spanska katolicismen.

[Fotnot]

[Infälld text på sidan 12]

Katolska biskopar efterlyste en andra evangelisation i Spanien. Det var inte många som hörsammade kallelsen

[Bild på sidan 9]

Bara 3 spanjorer av 10 går regelbundet i kyrkan

[Bild på sidan 10]

Kyrkan Sagrada Familia i Barcelona är ännu inte färdig trots hundra års byggnadsarbete och enträgna böner om bidrag

[Bildkälla]

Foto: Godo-Foto