Kom med oss på vår båttur uppför Chobefloden
FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I SYDAFRIKA
VI SITTER i en båt på Chobefloden i hjärtat av södra Afrika. Höjdpunkten på vår semester har kommit. Vi lyssnar till ljudet av vattnet som sakta kluckar mot båten när andra passagerare stiger ombord. Vid stranden vajar vassen för en välkommen vindfläkt. Vi är tacksamma för molnen som ger oss skydd mot den heta afrikanska solen.
”Jag hoppas elefanterna kommer och tar sin sedvanliga eftermiddagsslurk”, säger Jill, PR-ansvarig vid hotellet som anordnar de här båtfärderna. Vi hoppas samma sak. Chobefloden är berömd för sina elefanter. I norra Botswana, där Chobefloden utgör gräns, finns det uppskattningsvis 45.000 elefanter — den största koncentrationen i södra Afrika. ”Men”, säger Jill, ”på grund av regnen som vi hade nyligen, så har vi inte sett några elefanter på tre dagar.”
Det finns dock mycket annat att se på Chobefloden. På en bricka i båten ser vi fyra döda fiskar. ”Vi möter alltid fiskörnar som väntar på att vi skall kasta i fiskar till dem”, säger Rainford, vår kapten från Botswana. Skall vi lyckas fotografera någon av dessa fåglar när den dyker ner för att hämta sin måltid? Våra förväntningar ökar när en annan turistbåt vid namn Fiskörnen passerar förbi. Vår båt har namnet Mosi-Oa-Tunya, ett afrikanskt namn på Victoriafallen. Chobefloden sammanlöper med den mäktiga Zambezifloden för att sedan störta sig nerför de berömda fallen, som man når på en timme härifrån, om man kör bil.
Tro det eller ej, men strax efter det att Mosi lagt ut från stranden siktar vi elefanter i våra kikare. Men tyvärr, medan vi ännu är långt borta återvänder de till bushen. ”Fram till för tre veckor sedan”, berättar Sandy, vår guide, ”kunde vi få se hjordar på hundratals djur.” Snart fångas vår uppmärksamhet av sex kuduantiloper som stirrar på oss från stranden. När ett motorfordon närmar sig dessa antiloper, brukar de skena i väg. ”De verkar inte vara lika rädda för båtar som kommer på floden”, säger Sandy.
Duvornas mjuka kuttrande bryts snart av ett genomträngande skri. Vilken fågel är det? ”Den afrikanska fiskörnens särpräglat klingande läte är ett konstant inslag på Chobefloden”, förklarar dr Anthony Hall-Martin i boken Elephants of Africa (Afrikas elefanter). Fyra av dessa ståtliga fåglar betraktar oss från träd som står längs med floden. Vi får bråttom att ställa in våra kameror när Sandy kastar en fisk. Som på kommando lämnar den första fågeln sin gren och glider mot oss. Sedan hör vi ett plask när den med klorna tar ett fast grepp om fisken. Med majestätiska vingslag lyfter den sedan, under det att den utstöter ett triumfskri. Vi står mållösa av beundran inför den koordination som krävs av ögon, klor, läte och vingar och som styrs av örnens lilla hjärna. Det råder fullständig tystnad ombord, förutom kamerornas klickande, medan denna imponerande uppvisning upprepas ytterligare tre gånger.
När båten fortsätter siktar vi en hjord på 26 elefanter, inklusive elefantungar, som leker i vattnet. När vi ser på dem, kommer vi att tänka på Bruce Aikens ord i hans bok The Lions and Elephants of the Chobe (Lejonen och elefanterna vid Chobe): ”När de vuxna elefanterna har släckt den värsta törsten använder de sina snablar till att lättjefullt spruta kallt vatten över hela kroppen. En del, speciellt de halvvuxna och hanarna, brukar våga sig på att simma ut i floden för att leka och tumla om. Ofta är det bara snabelspetsen som syns ovanför vattenytan. Den får fungera som snorkel. Inga roar sig emellertid så grundligt som de små ungarna. Nu har de riktig lekstuga, och de hoppar omkring och jagar varandra utan uppehåll. ... När alla har släckt törsten, är det dags för den absoluta favoritaktiviteten, gyttjebadet. Men alltför snart bestämmer de glädjedödande gamla honorna, vars ord är lag, att det är dags att ge sig av.”
Tråkigt nog blir de ”glädjedödande honorna” oroliga när vår stora dubbeldäckade båt närmar sig, och de leder i väg hjorden, men inte förrän vi har tagit några kort.
Dagen är inte över ännu, och Chobefloden bjuder på fler överraskningar. På grund av stoftet från den omgivande Kalahariöknen är solnedgångarna över floden en imponerande syn. Kvällen är också den tid då de lata flodhästarna börjar förbereda sig för att lämna vattnet och ge sig ut på sitt nattliga festande. Här är det en klar fördel att vi är i säkerhet på vår stora båt. ”Då kan man komma nära flodhästarna utan att vara rädd”, säger Rainford.
Ett djupt, fulltonigt brölande signalerar vår ankomst till en flodhästbassäng som ligger invid en ö i floden. Ett efter ett visar sig huvudena av stora flodhästar i vattnet på båda sidor om oss. Plötsligt störtar två flodhästar emot varandra med vidöppna munnar — munnar stora nog för att en människa skulle kunna sitta på huk där inne. Sedan börjar en annan flodhäst gå rakt emot oss från det grunda vattnet nära ön — han kommer så nära att hans massiva kropp fyller sökaren på vår kamera. Allteftersom vattnet blir djupare kommer huvudet under vattenytan, och bara hans stora bakdel sticker upp i luften. Sedan blåser han ut luften ur lungorna, och den jättelika kroppen dyker.
Vi blir förvånade när vi får veta att flodhästar är mycket rörliga i vattnet, trots att de kan väga så mycket som fyra ton. ”De kan simma fortare är många fiskar trots sin otympliga kropp, och i klart vatten kan man ofta se dem simma mycket snabbt strax under ytan”, säger Bradley Smith i sin bok The Life of the Hippopotamus (Flodhästens liv). Eller om de föredrar det, kan de använda sina kraftfulla ben till att dansa fram över bottnen av en djup flod. Det är alldeles som människans Skapare säger:
”Se Behemot [flodhästen], han är ju mitt verk såväl som du. Han lever av gräs som en oxe. Och se vilken kraft han äger i sina höfter, vilken styrka han har i sin buks muskler. Är floden än så våldsam, så ängslas han dock inte. Han är trygg, om än en Jordan bryter fram mot hans gap.” (Job 40:10, 11, 18) Omgivna som vi är av dessa vördnadsbjudande exempel på ”styrka” inser vi det ännu större behovet av att visa respekt för honom som har gjort dem. ”Vem kan fånga honom, när han är på sin vakt, vem borrar en snara genom hans nos?” frågar Jehova Gud och påminner oss därmed om våra mänskliga begränsningar. — Job 40:19.
Vi vill på samma gång se den praktfulla solnedgången och flodhästarna, och vi är ganska ovilliga att åka, när det är dags för båten att återvända. Senare sitter vi framför vår halmtäckta hydda vid sidan av floden och ser förundrade på hur himlen skiftar i rosa och orange och hur vattnet återspeglar färgerna så vackert. Vi tänker på de spännande saker vi har sett och hört. ”Om ni verkligen vill komma nära vildmarken”, säger Sandy till oss, ”skall ni hyra en liten motorbåt.” Vi bestämmer oss för att lyda hennes råd och hyr en båt till nästa eftermiddag.
Den här gången får vi verkligen se vildmarken på nära håll, med undantag av de farliga flodhästarna. Vi kan till och med ta på vassen och näckrosorna. Vi betraktar mångfärgade kungsfiskare som svävar orörliga ovanför vattnet i sitt sökande efter småfisk. Andra färgrika fåglar flyger omkring oss: brunhövdade kungsfiskare, vitstrupiga biätare, och mindre, strimmiga svalor. Dessutom har vi de stora fåglar som åtnjuter den säkerhet som öarna i floden ger — nilgäss, jakanor, skarvar och hägrar, för att nämna bara några få. Vi passerar ett halvsjunket träd som pryds av några av dessa fåglar.
Till sist kommer vi fram till platsen där vi dagen innan hade sett elefanthjorden. Den här gången träffar vi på en ensam hane som ignorerar oss och bara fortsätter med att äta och dricka. Sedan, när vi just skall till att åka, kommer en hona med ungar plötsligt fram ur bushen. När hon ser oss tvekar hon. Vi håller andan och hoppas. Skall hon komma eller inte? Turligt nog bestämmer hon sig för att ta risken att släppa fram sina små i vår närvaro. Vilken syn att se mor, en halvvuxen unge och en liten unge springa mot oss!
Aiken säger också i sin bok om lejon och elefanter: ”Det är lätt att föreställa sig vilken törst dessa väldiga djur måste känna varje dag ... när de avslutar den långa heta färden mot floden. Hjorden går ivrigt och så fort som möjligt, kommer ut ur bushen och beger sig raka vägen mot en plats där de kan dricka. Ofta blir det vild rusning de sista femtio eller hundra meterna när de känner lukten av det livgivande vattnet.” Vi ser verkligen på med förundran när de tre elefanterna står på rad och dricker, med ungen väl skyddad i mitten. Men det håller på att bli sent, och vi måste återvända innan det blir mörkt.
Förutom elefanter ser vi bufflar, krokodiler, puku- och kuduantiloper, vattenbockar, impalor, babianer och vårtsvin. Vi kan inte annat än känna djup beundran för honom som har skapat denna överväldigande mångfald av vilda djur och som har satt dem att leva i så underbara omgivningar. Under torrperioden samlas fåglar och djur i stort antal vid floden, och man kan till och med få se lejon, leoparder och noshörningar.
Du kanske bor långt ifrån denna avlägsna del av Afrika, men vi hoppas att du genom att följa med oss på vår båtfärd nu har fått en bättre uppfattning om vilka underbara syner som väntar dem som färdas uppför Chobefloden.
[Bildkälla på sidan 18]
Alla träsnitt: Jim Harter: Animals: 1419 Copyright-Free Illustrations of Mammals, Birds, Fish, Insects etc.