Levnadskonstnärer i Namiböknen

Från Vakna!:s korrespondent i Sydafrika

KAOKOLAND och Damaraland är vidsträckta regioner som överlappar varandra i norra delen av Namiböknen i södra Afrika. ”Gudsförgätna avkrokar som det har varit få förunnat att ge sig in i förrän ganska nyligen.” Så beskriver Clive Walker dessa trakter i sin bok Twilight of the Giants (Jättarnas skymningstimme). Här lever världens enda verkliga ökenelefanter.

Det är kanske färre än hundra sådana jättar kvar i de här områdena. Det faller högst 150 millimeter regn om året, och ibland kommer inget regn alls på åratal. Hur kan elefanterna släcka sin törst och tillfredsställa sin kolossala aptit?

Anpassade för öknen

Det var först år 1895 som man rapporterade att det fanns elefanter i västra Namib, men det finns tecken på att de har levt i öknen sedan många generationer tillbaka. Under en torrperiod nyligen, då inget regn föll på fem år, blev elefanterna kvar i öknen, och så långt man kan påvisa var det ingen vuxen elefant som dog som ett direkt resultat av torkan, fastän kuduer, sydafrikanska beisor och bergsebror omkom i stort antal, liksom några elefantkalvar. Mitch Reardon drar i sin bok The Besieged Desert (Den ansatta öknen) slutsatsen att ”elefanter är bland de mest anpassbara varelserna på jorden”.

Flodbäddarna i Kaokoland ligger visserligen för det mesta uttorkade, men vatten från den östra branta sluttningen sipprar fram under sanden, och elefanterna utnyttjar detta. Genom att gräva ut sand i flodbädden åstadkommer de vattenhål, som de också underhåller. Vatten sipprar fram i dessa hål, och när elefanterna har druckit så mycket de vill ha, kommer otaliga andra djur, fåglar och insekter för att utnyttja dessa källor och så överleva.

Eftersom elefanter konsumerar stora mängder ”grönfoder”, över 100 kilo om dagen, tror kanske somliga att de rubbar den ekologiska jämvikten i området. Men lägg märke till vad den välkända auktoriteten dr Anthony Hall-Martin konstaterar i boken Elephants of Africa: ”Elefanter i de grönskande tropikerna bryter ner hela träd av den enda anledningen att komma åt några få blad, men deras kolleger i öknen knäcker eller välter sällan träd. Om de gjorde det, skulle de snart inte ha någonting kvar att äta. I stället blir minsta grönt som tas uppätet, och man kan knappt hitta mer än några få blad som blir nertrampade och går till spillo.”

I själva verket främjar ökenelefanten återväxten av träd. Ett av deras begärligaste födoämnen är akacieträdet, och när det är säsong får de i sig stora mängder akaciebaljor. När dessa passerar genom matsmältningsapparaten, mjukas de hårda baljväggarna upp, följer sedan med ut och hamnar i tryggt förvar i en hög varm, näringsrik dynga, färdiga att gro när regnet så småningom faller. Tack vare elefanterna säkras alltså akaciornas återväxt effektivt i ett oupphörligt kretslopp.

Att komma ihåg är att överleva

Du har troligen hört uttrycket: ”En elefant glömmer aldrig.” Låt oss begrunda hur detta är tillämpligt på ökenelefanternas levnadssätt. De har en högt utvecklad känsla för familjeliv och för samhörighet. Kalven stannar hos sin mor upp till tio års ålder. Det är en lång barndom jämfört med andra däggdjurs; den överträffas endast av människans.

Under denna uppväxttid umgås kalven med elefanter i olika åldrar och får av dem lära sig hemligheterna med att överleva i en sträng, oförsonlig miljö. Man visar honom var och hur han kan finna vatten, vilka växter som går att äta och när under året han kan finna dem. Han får också lära sig hur han skall undvika människor. Det är detta stora förråd av undervisning och kunskap som den unga elefanten aldrig får glömma när han blir vuxen. ”I tider av torka”, förklarar Reardon, ”kan en elefants minne och erfarenhet vara nyckeln till överlevnad.”

Elefantens levnadssätt styrs efter matriarkaliska samhällsprinciper. Centralgestalten, den som hjälper hjorden att överleva, är utan tvivel den äldre elefanthonan. Hon leder sin familj och hela hjorden i ett ständigt sökande efter vatten och föda. Under de kanske 50 år som hon lever förvärvar hon en betydande kunskap i överlevnadskonst. Genom hennes ledarskap och exempel vidarebefordras kunskapen till de yngre i hjorden. Om tjuvskyttar dödar en sådan gammal hona, innebär alltså detta att ett referensbibliotek av fakta som gäller att finna mat går förlorat.

Garth Owen-Smith i Namibiska naturskyddsföreningen säger om dessa ökenelefanter i Namibia: ”Kom ihåg . . . att vi inte bara talar om vilda djur i största allmänhet. Detta är öken-elefanter. . . . Den kombinationen . . . finner man inte någon annanstans i världen. . . . Vilken misshushållning, vilken förlust för vetenskapen och världen om de skulle tillåtas försvinna från scenen.” Men de här jättarna försvinner inte så lätt från scenen, dvs. det hem de själva valt. Det är inte bara så att de är ytterst anpassbara, utan de är också på ett enastående sätt utrustade för att överleva.

Andra hemliga knep för att överleva

Om du befann dig i närheten av en hjord — så att vinden låg mot dig från deras håll, naturligtvis — skulle du direkt kunna iaktta några av deras hemliga knep för att överleva. Du skulle lägga märke till att de samlas kring en grund sänka med fin sand, river upp sanden från marken med framfötterna och tar upp det mjuka stoftet i snabeln och blåser det över sig tills de liknar grå spöken. Tror du de gör det därför att de tycker om att bli smutsiga? Långt ifrån. Beläggningen av damm, såsom av fin talk, kyler av huden och isolerar den mot den brännande solen.

Om du håller dig mycket lugn, får du se när hjorden vilar sig sedan de har pudrat in sig. Vilar, ja, men med undantag av de stora öronen. Se hur de ständigt är i gång i en stilla fläktande rörelse. Förutom att detta åstadkommer en sakta bris, som alltid är välkommen, får det också till resultat att det blod som passerar genom ådrornas nätverk i öronen kyls ner med hela 6 grader. Detta kallare blod cirkulerar sedan genom den väldiga kroppen och tillbaka igen till öronen. Önskar du ibland att du också hade en inbyggd luftkonditioneringsapparat?

Kanske du är trött i fötterna nu efter att ha suttit på huk? Se hur kolossen där borta avlastar sina fötter. Titta så elegant hon böjer frambenet och balanserar foten på tånaglarna. Hon vilar trampdynan. Ibland korsar elefanterna bakbenen på ett lustigt sätt, likt någon som lutar sig mot en promenadkäpp.

En annan egendomlig vana illustreras på motstående sida. Lägg märke till den runda stenen som elefanten rullar under foten. Man antar att detta verkar avslappnande för trampdynorna på de trötta fötterna, ungefär som när en fotvårdsspecialist masserar sin patients ömma fötter. Man måste komma ihåg att hjorden kanske har vandrat flera mil, och det här tycks vara några sätt att lindra trycket på trampdynorna.

Hur länge kommer de att överleva?

Dessa öknens bjässar är visserligen i stånd att överleva de naturliga farorna i sin omgivning, men kan de dessutom överleva intrånget från deras enda fiende, människan? Det förefaller så. Lokalbefolkningen har nu engagerat sig i att slå vakt om och bevara naturen med dess flora och fauna.

Enligt tidskriften African Wildlife startade Namibiska naturskyddsföreningen en utbildningskampanj i naturskydd som ”resulterade i att både damara- och hererofolkets myndigheter fullständigt förbjöd jakt i området”. Naturskyddsföreningen fick också stöd av himbastammens hövdingar i Kaokoland, vilka har utsett stammedlemmar till viltvårdare.

Detta välvilliga stöd från ursprungsbefolkningens företrädare har lett till att stammedlemmarna känner sig stolta över sin natur och sina vilda djur. ”För första gången på femton år”, rapporterar African Wildlife, ”[har] antalet elefanter och svarta noshörningar ökat i detta imponerande och fascinerande område.” Man kan bara hoppas att detta intresse för de vilda djurens rike skall fortsätta.

Ja, då kommer verkligen dessa den vattenlösa vildmarkens vagabonder att länge få vandra omkring i de klippiga områden som de valt till sitt hem. Med sina naturliga instinkter och sin inbyggda överlevnadsutrustning är dessa kämpagestalter de verkliga levnadskonstnärerna i Namiböknen.

[Bild på sidan 25]

Genom att gräva gropar i flodbädden åstadkommer elefanterna vattenhål som de också underhåller

[Bild på sidan 26]

Elefant som rullar en rund sten under foten, av allt att döma för att ge lindring åt trampdynorna

[Bildkälla]

Genom vänligt tillmötesgående från Clive Kihn