Flygande doktorn räddar liv i obygden

Från Vakna!:s korrespondent i Australien

DET hände för mer än 80 år sedan, i början av 1900-talet. Jimmy, en ung boskapsskötare, höll på att fösa ihop boskap i närheten av Hall’s Creek långt borta i nordvästra Australien. Plötsligt tvärstannade hans häst. Jimmy kastades i backen och skadade sig allvarligt.

I sakta mak fick den svårt skadade pojken åka i en liten kärra till Hall’s Creek, där postmästaren också tjänade som ”bushdoktor”. Hans enda utbildning som ”läkare” var en första hjälpen-kurs som han genomgått innan han lämnade Perth några år tidigare. Närmaste utbildade läkare fanns hundratals kilometer därifrån.

Postmästaren knackade ner ett iltelegram, med det enda resultatet att han fick veta att läkaren hade fått åka i väg och kanske inte kunde vara tillbaka förrän om flera dagar. Förtvivlad telegraferade postmästaren då till den läkare som hade lett första hjälpen-kursen i Perth — mer än 3.200 kilometer från Hall’s Creek. Läkaren telegraferade då tillbaka vad postmästaren skulle göra steg för steg. Med stor bävan lyckades postmästaren utföra en primitiv operation på den skadade boskapsskötaren med hjälp av en skarp kniv och en rakkniv.

Läkaren gav sig omedelbart i väg från Perth för att färdas den långa vägen till Hall’s Creek. Det tog 12 ¹/2 dagar för honom att nå detta isolerade samhälle. Han färdades först med en boskapsfärja längs Australiens västra kust, sedan med bil på en spårig, knagglig väg och till sist med häst sittande i en sulky. Läkaren släpade sig in på postkontoret, utmattad. Det första han sade var: ”Hur mår patienten?”

”Han dog i går”, sade postmästaren sorgset.

Sådana här hjärtslitande händelser fick många tänkande människor att börja brottas med den australiska obygdens största problem — avstånden! Hur skulle människor som snabbt behövde medicinsk hjälp fortast möjligt få sådan hjälp?

Avstånden besegras

De problem och svårigheter som människorna hade vid sekelskiftet i dessa isolerade, avlägsna trakter var förskräckliga. Det fanns bara två läkare på en yta av 1.800.000 kvadratkilometer, en yta som grovt räknat är fyra gånger så stor som Sveriges! Men en del började se en tid framför sig då det skulle finnas ett sjukvårdsnät som täckte hela detta vidsträckta område. Hur då? Genom att använda en kombination av flygplan, radio och medicin. Som en man klart och koncist uttryckte det: ”Alternativen är ett flygplan eller graven.”

Då var flygtekniken i stort sett oprövad och säkerheten tvivelaktig, och radiotekniken var i sin barndom. Men allteftersom åren gick blev flyg mer realistiskt, och radiotekniken gick snabbt framåt. Men ett annat hinder dök upp: Hur skulle man få ström för att kunna sända radiomeddelanden till och från dessa avlägsna trakter? Detta banade väg för uppfinningen med ...

Den geniala trampdrivna radion

I slutet av 1920-talet kom en ung radioingenjör på tanken att man kunde låta någon sitta och trampa på något slag av cykelpedaler för att driva en generator. Inga batterier behövdes till generatorn, den kunde framställas till en rimlig kostnad och radioöverföring var möjlig inom en radie av 500 kilometer. Den trampdrivna radion användes mycket i dessa avlägsna trakter under många år.

Till att börja med kunde inga talade meddelanden sändas eller tas emot. Man var tvungen att telegrafera med hjälp av morsealfabetet — med dess korta och långa signaler. Genom den geniala uppfinningen med ett speciellt tangentbord övervann man problemet med att den som inte kunde detta alfabet ändå kunde sända meddelanden. Man kopplade då samman skrivmaskinen med en sändare. ”Maskinskrivare” ute i vildmarken kunde med ett finger trycka fram budskap. Genom att man tryckte ner A-tangenten sändes morsesignalen ”di-da” osv. Längre fram använde man sig av ett slags telefon, som gjorde morsesignalerna onödiga.

Till sist ersattes den trampdrivna radion med modernare utrustning, och man införde radioöverföring som kallas enkel sidbandsmodulering (SSB, Single Side Band). Ett antal baser moderniserades med sådan utrustning. I dag finns det mer än 2.600 stationer med kommunikationsradio som kan hålla kontakt med dessa baser regelbundet.

Flygande doktorn blir en verklighet

I maj 1928 kom Aerial Medical Service (Luftburen läkartjänst) i gång. Det första flygplanet som användes hade plats för en pilot, en läkare, antingen en sköterska eller en sittande patient samt en bår. Det enmotoriga biplanet de Havilland DH-50A kunde som marschfart hålla endast 130 kilometer i timmen, men det var en början, och det gick utan tvivel snabbare än att åka häst och vagn! År 1941 ändrades namnet till Flying Doctor Service (Flygande doktorn), och år 1955 antogs sedan det officiella namnet Royal Flying Doctor Service.

Redan från början hade man ekonomiska problem, i synnerhet under den världsomfattande ekonomiska depressionen i början av 1930-talet. Men undan för undan fick man regelbundet statligt stöd, förutom att man fick pengar genom att ta krediter och genom att vädja till allmänheten. Servicen med flygande doktorn är fortfarande till stor del beroende av gåvor från företag och enskilda individer, för även om dessa patienter ute i vildmarken förväntas ge bidrag för besöken och behandlingen, kan de penningmedel som de bidrar med betraktas som enbart symboliska i förhållande till de summor saken gäller.

Vissa risker i början

Det moderna flyg och den moderna utrustning som finns i dag har gjort flygning mycket lättare och säkrare, men i början riskerade piloterna livet när de skulle försöka landa ute i vildmarken. Många landningsbanor var knaggliga och inte tillräckligt långa för att medge säker landning eller start. Piloten fick ofta gå ner på låg höjd och cirkla runt landningsbanan för att skrämma bort hästar, kängurur, boskap, får och även strutsar, innan han kunde landa. När man var tvungen att landa på natten, fick man tända några klumpigt gjorda provisoriska signalljus. Längre fram, då bilar och lastbilar blev allt vanligare, använde man strålkastarna för att lysa upp ”landningsbanan”.

De första åren var navigationen ibland ett problem. Eftersom det inte fanns några pålitliga kartor, om det fanns några alls, fick piloterna ofta försöka hitta olika orienteringspunkter från luften — kanske en skogsdunge, ett staket, en grusväg, ett vattenhål eller en flod.

Högst två timmars resa

Med åren växte serviceanordningen med flygande doktorn, och i dag finns det 13 baser utplacerade på lämpliga ställen över hela Australien, plus en station på Tasmanien. (Se kartan.) På varje bas finns alltid en flygande doktor redo, och på några större baser kan det finnas tre eller fler. Det finns alltid en pilot redo, och några baser har upp till tre piloter som står på pass. Sköterskor finns i allmänhet att tillgå från något sjukhus i närheten av basen.

Flottan består nu av 32 flygplan, som i genomsnitt gör 6.500 flygningar om året och för drygt 9.000 personer till sjukhus varje år. Dessutom är det omkring 90.000 personer som anlitar flygande doktorn och blir behandlade av honom. Genom att man nu har så många baser spridda över Australien kan flygande doktorn nå vem som helst inom två timmar.

Även tänder och hjärtbesvär behandlas

Numera kan även de som bor i Australiens glesbygd regelbundet få sina tänder kontrollerade och sakkunnigt behandlade. Tänderna sköts inte av flygande doktorn, utan av tandläkare som regelbundet färdas i flygande doktorns plan. Varje år får mellan 5.000 och 6.000 personer behandling av de besökande tandläkarna.

Men hur är det med hjärtbesvär? I tidskriften Australasian Post berättades det en fängslande historia om en äldre kvinna i det lilla samhället Tibooburra (med 150 invånare) i Nya Syd-Wales. Hennes hjärtslag kontrollerades via radio. Den närmaste basen för flygande doktorn var Broken Hill — 340 kilometer från hennes hem. När hon började få smärtor i bröstet och dessa inte släppte, anslöt man henne till en elektronisk apparat som överförde elektriska signaler från hennes hjärta till sjukhuset i Broken Hill, så att man kunde föreskriva behandlingen av henne.

Unik service

Den australiska serviceanordningen med flygande doktorn är verkligen unik när det gäller att kunna nå ut till så stora områden i landet. Men det finns några andra länder som har något liknande för dem som bor isolerat. I Canada finns ett effektivt utbyggt nät av flygambulanser. Saskatchewan Air Ambulance Service, till exempel, bildades år 1947. Östafrika kunde med hjälp av ett brittisk-amerikanskt företag börja en sådan verksamhet år 1961.

Men med tanke på att flygande doktorns verksamhetsområde omfattar mer än två tredjedelar av det vidsträckta Australien, som har en areal av nästan 7.770.000 kvadratkilometer, står denna australiska serviceanordning i särklass. Dess motsvarighet finns inte någonstans i världen, åtminstone inte hittills.

Det är därför inte underligt att den officiella broschyren för Royal Flying Doctor Service of Australia slutar med orden: ”Flying Doctor Service gör en unik humanitär service tillgänglig för alla, oavsett trosuppfattning, färg eller ras. Den saknade motstycke när den bildades för mer än 50 år sedan, och det finns fortfarande inget liknande i världen.”

[Karta på sidan 18]

Flygande doktorns 14 baser utplacerade över hela Australien och på Tasmanien (För formaterad text, se publikationen)

Mt. Isa

Charters Towers

Charleville

Broken Hill

Pt. Augusta

Ceduna

Kalgoorlie

Meekatharra

Carnarvon

Alice Springs

Pt. Hedland

Derby

Wyndham

Hobart

[Bild på sidan 17]

Den typ av plan som flygande doktorn använde i början