Mänskligt styre i vågskålen

Del 4: ”Vi, folket”

Demokrati: folkstyre, utövat antingen direkt eller genom valda representanter.

”VI, FOLKET av Förenta staterna ... instiftar och upprättar denna konstitution.” Dessa ord i inledningen till Förenta staternas konstitution är passande, eftersom grundarna avsåg att Förenta staterna skulle vara en demokrati. ”Demokrati” är ett ord som kommer från grekiskan och betyder ”folkstyre”, eller som Abraham Lincoln, USA:s sextonde president, definierade det: ”styre av folket, genom folket, för folket”.

Det forntida Grekland, som ofta kallas demokratins vagga, skryter med att demokrati utövades i dess stadsstater, särskilt i Aten, redan på 400-talet f.v.t. Men den tidens demokrati var inte vad vi i vår tid menar med demokrati. De grekiska medborgarna var till exempel mer direkt inbegripna i styrelseprocessen. Varje manlig medborgare tillhörde en församling som kom tillsammans under året för att diskutera aktuella problem. Genom enkla majoritetsomröstningar avgjorde församlingen politiken i denna stadsstat — på grekiska ”polis”.

Kvinnor, slavar och bofasta utlänningar var emellertid utestängda från politiska rättigheter. Den atenska demokratin var således en aristokratisk form av demokrati för bara ett privilegierat fåtal. Mellan femtio och åttio procent av invånarna hade troligen ingen röst alls i politiska frågor.

Den här anordningen främjade dock yttrandefriheten, eftersom röstande medborgare tillerkändes rätten att uttrycka sina åsikter innan besluten fattades. Varje manlig medborgare var valbar till politiska ämbeten, och dessa var således inte begränsade till en liten elit. Man utformade ett kontrollsystem för att förebygga att individer eller grupper missbrukade sin politiska makt.

”Atenarna själva var stolta över sin demokrati”, säger historikern D. B. Heater. ”De trodde att den var ett steg närmare det hela och fullkomliga livet än monarkin eller aristokratin.” Demokratin fick tydligen en god start.

Demokratin växer ur vaggan

Bortsett från vad som utövas i liten skala vid stadsmöten i New England i USA och i begränsad utsträckning i vissa kantoner i Schweiz existerar inte längre den direkta, rena, demokratin. Med tanke på de nutida staternas storlek och deras miljontals invånare skulle sådant styre vara tekniskt omöjligt. Och hur många människor i våra dagars jäktade värld skulle ha tillräckligt med tid att ägna sig åt timmar av politiska debatter?

Demokratin har som vuxen blivit ganska kontroversiell och fått många ansikten. Det är som det förklaras i tidskriften Time: ”Det är omöjligt att indela världen i klart avskilda demokratiska och icke-demokratiska block. Inom de så kallade demokratierna finns det olika grader av individuell frihet, pluralism och mänskliga rättigheter, precis som det finns olika grader av förtryck inom diktaturer.” Men de flesta förväntar sig att under demokratiska regimer finna vissa grundläggande företeelser, till exempel personlig frihet, jämlikhet, respekt för de mänskliga rättigheterna och lagstadgad rättvisa.

Gårdagens direkta demokrati har blivit dagens representativa demokrati. Lagstiftande församlingar, antingen de har en eller två kammare, är sammansatta av personer valda av folket — eller utsedda på annat sätt — för att representera folket och för att stifta lagar som antas vara till folkets bästa.

Denna tendens i riktning mot representativ demokrati började under medeltiden. Under 1600- och 1700-talen började institutioner från 1200-talet, till exempel Magna Charta och det engelska parlamentet, jämte politiska teorier om människors jämlikhet, naturliga rättigheter och folkets suveränitet, få större innebörd.

Under andra hälften av 1700-talet hade termen ”demokrati” kommit i allmänt bruk, även om den betraktades med viss skepticism. I The New Encyclopædia Britannica sägs det: ”Till och med männen bakom Förenta staternas konstitution av år 1787 var tveksamma när det gällde att innefatta den stora allmänheten i den politiska processen. En av dem, Elbridge Gerry, kallade demokratin ’det värsta av allt politiskt ont’.” Inte desto mindre fortsatte män som engelsmannen John Locke att argumentera för att regeringen vilar på folkets samtycke och att folkets rättigheter är okränkbara.

Republiker

Många demokratier är republiker, dvs. stater med en statschef som inte är monark, numera vanligen en president. En av världens första republiker var det forntida Rom, även om dess demokrati var erkänt begränsad. Den delvis demokratiska republiken varade i alla fall i över 400 år innan den ersattes av en monarki, det romerska kejsardömet.

Republiker är för närvarande det vanligaste statsskicket. Av de 219 stater och internationella organisationer som upptas i ett referensverk från 1989 anges 127 som republiker, även om inte alla är representativa demokratier. Faktum är att variationen i styrelseskick bland republikerna är stor.

Vissa republiker är enhetsstater, dvs. kontrollerade av en stark central regering. Andra är federala stater, vilket innebär att makten har delats upp på två regeringsnivåer. Amerikas förenta stater har som namnet antyder ett system av den senare modellen, vilket kallas federalism. Den nationella regeringen sköter de angelägenheter som berör nationen som helhet, medan delstatsregeringarna ser till de lokala behoven. Inom dessa vida termer finns det naturligtvis många variationer.

I vissa republiker hålls fria val. Deras medborgare kan också erbjudas en mängd politiska partier och kandidater att välja bland. I andra republiker anses fria val onödiga, och man menar att folkets demokratiska vilja kan genomföras på andra sätt, till exempel genom att främja ett kollektivt ägande av produktionsmedlen. Det forntida Grekland tjänar som förebild, eftersom fria val var något okänt där också. Administratörerna utsågs genom lottkastning och tilläts i allmänhet att tjäna i en eller två ettåriga mandatperioder. Aristoteles var emot val, eftersom han sade att de förde in den aristokratiska tanken att välja de ”bästa människorna”, eliten, medan en demokrati förutsattes vara en regering utövad av allt folket, inte bara ”de bästa”.

Bara jämförelsevis bäst?

Även i det gamla Aten var demokratiskt styre något kontroversiellt. Platon var skeptisk. Demokratiskt styre ansågs svagt, eftersom det låg i händerna på okunniga individer som lätt påverkades av eventuella folkuppviglares känslosamma tal. Sokrates menade att demokrati inte var något annat än pöbelvälde. Och Aristoteles, den tredje i denna framstående trio av forntida grekiska filosofer, hävdade enligt boken A History of Political Theory (En historia om politisk teori) att ”ju mer demokratisk en demokrati blir, desto mer tenderar den att bli styrd av en pöbel ... [och] degenerera hänemot tyranni”.

Andra röster har gett uttryck åt liknande farhågor. Jawaharlal Nehru, en tidigare premiärminister i Indien, kallade demokratin god, men begränsade sedan det han hade sagt med följande ord: ”Jag säger detta därför att andra system är sämre.” Och William Ralph Inge, engelsk präst och författare, skrev en gång: ”Demokrati är en regeringsform som kan försvaras rationellt, inte såsom varande god, utan såsom varande mindre usel än någon annan.”

Demokratin har flera svagheter. För att den skall ha framgång måste för det första individer vara villiga att sätta majoritetens bästa före sina egna intressen. Detta innebär att stödja skattelagar eller andra lagar som kan vara personligen ogynnsamma men nödvändiga för nationen som helhet. Sådant osjälviskt intresse är svårt att finna till och med i ”kristna” demokratiska nationer.

Platon upptäckte en annan svaghet. Enligt boken A History of Political Theory (Politisk teorihistoria) angrep han ”politikernas okunnighet och inkompetens, vilket är demokratiernas särskilda förbannelse”. Många yrkespolitiker beklagar svårigheterna att finna kvalificerade och begåvade personer som kan tjäna i regeringen. Även valda ämbetsmän är många gånger föga mer än politiska amatörer. Och i TV-åldern kan en kandidats utseende eller utstrålning ge honom röster som hans administrativa förmågor aldrig skulle ge honom.

En annan uppenbar nackdel med demokratier är att de är trögstyrda. När en diktator talar blir saker och ting gjorda. Framstegen i en demokrati kan försenas av ändlösa debatter. Att grundligt diskutera kontroversiella frågor kan naturligtvis ha avgjorda fördelar. Men som Clement Attlee, tidigare brittisk premiärminister, en gång sade: ”Demokrati betyder att styra genom att diskutera, men detta är effektivt bara om man kan få stopp på människorna som talar.”

Även när man har fått stopp på diskussionerna är det diskutabelt i hur hög grad de beslut som fattas är verkligt representativa för vad ”folket” vill. Röstar representanterna enligt vad majoriteten av deras väljare anser eller oftare enligt sin egen övertygelse? Eller följer de helt enkelt slaviskt sitt partis politik?

Den demokratiska principen att ha ett system med kontroller för att förhindra korruption anses vara en god idé, men den är knappast effektiv. År 1989 talades det i Time om ”ett förfall på alla nivåer i styrelsesystemet”, och en framstående demokratisk regering kallades ”en uppblåst, ineffektiv, hjälplös jätte”. Ordföranden i en arbetsgrupp som tillsattes i mitten av 1980-talet för att undersöka slöseriet i en annan regering drevs till att beklaga sig: ”Regeringen sköts på ett fruktansvärt sätt.”

Av dessa och flera andra skäl kan demokratierna knappast kallas ideala stater. Den uppenbara sanningen, som framhölls av den engelske 1600-talspoeten John Dryden, är att ”de många kan missta sig lika grovt som de få”. Henry Miller, en amerikansk författare, skrev följande rättframma men träffande spydighet: ”Den blinde leder den blinde. Det är det demokratiska sättet.”

Till sin grav?

Demokratiskt styre har kommit att accepteras mer i det här århundradet än någonsin tidigare. De politiska omvälvningarna i Östeuropa på senare tid understryker detta. Ändå skrev journalisten James Reston för några år sedan att ”den liberala demokratin befinner sig nu i allvarliga svårigheter i världen”. Den amerikanske FN-delegaten Daniel Moynihan påpekade att ”den liberala demokratin inte är någon ideologi på frammarsch” och att ”demokratierna tycks försvinna”. Den brittiske historikern Alexander Tyler sade att en demokratisk regering inte kan vara för evigt, eftersom den ”alltid bryter samman på grund av vårdslös finanspolitik”. Hans syn är naturligtvis kontroversiell.

Demokratin är i alla händelser en uppenbar fortsättning på den trend som började i Eden, då människorna beslöt att göra saker och ting på sitt sätt, inte på Guds sätt. Den är mänskligt styre drivet till sin spets, eftersom den, åtminstone i teorin, skall innefatta alla i regeringsprocessen. Men det latinska talesättet Vox populi, vox Dei, ”folkets röst är Guds röst”, är inte sant. De som stöder demokratiskt mänskligt styre måste således vara villiga att ha del i ansvaret för dess handlingar. — Jämför 1 Timoteus 5:22.

Detta faktum har blivit ännu allvarligare sedan 1914. Detta avgörande år kom gudomligt styre till verkställighet på ett unikt sätt. Guds messianska rike står nu i beredskap att fullständigt ta makten över världens angelägenheter. Alla slag av mänskligt styre — de demokratiska formerna inbegripna — vägs på vågen. I den utsträckning vi personligen förespråkar dem blir vi vägda tillsammans med dem. — Daniel 2:44; Uppenbarelseboken 19:11—21.

[Infälld text på sidan 12]

”Det står inte i vandrarens makt att rätt styra sina steg.” — Jeremia 10:23

[Infälld text på sidan 14]

”Mången håller sin väg för den rätta, men till sist leder den dock till döden.” — Ordspråksboken 14:12

[Bild på sidan 13]

De som stöder demokratiskt mänskligt styre måste vara villiga att ha del i ansvaret för dess handlingar

[Bildkälla på sidan 11]

Foto: U.S. National Archives