Vilka drabbas av ätandestörningar?

Att hysa ett rimligt mått av intresse för hur man ser ut är givetvis helt normalt, men en ätandestörning kan utvecklas om man blir helt fixerad vid sitt utseende. Följande intervju belyser detta.

VAKNA!: Var du överviktig, Ann, när dina problem började?

ANN: Nej, men jag hade just börjat ha stadigt sällskap, och jag ville se så bra ut som möjligt.

VAKNA!: Var utseendet viktigt för din självaktning?

ANN: Ja, det var det verkligen. När andra tittade på mig, brukade jag alltid undra: ”Vad tänker de egentligen?” Mitt undermedvetna sade mig ständigt: ”Du måste ha en snygg figur om du skall vara tilldragande.”

VAKNA!: Så när du tyckte att du såg bra ut, då kände du dig nöjd med dig själv?

ANN: Ja, absolut! Jag avskydde mig själv om jag gick upp i vikt. När jag såg mig själv i spegeln, tänkte jag inte på de inre egenskaperna.

Ingen kan med säkerhet säga varför somliga människor drabbas av ätandestörningar, medan andra i liknande situationer inte gör det. Kulturella och genetiska faktorer, hälsotillstånd och biokemiska rubbningar samt förhållandet i familjen spelar uppenbarligen en viss roll. Men det finns vissa personlighetsdrag som tycks vara karakteristiska för de flesta som drabbas av sådana störningar.

Strävan efter att vara perfekt

Som grupp betraktade har de som drabbas av ätandestörningar en tendens att vara högpresterande och perfektionister som utmärker sig i skolan och i sitt arbete. Efter att ha behandlat över 130 patienter med anorexia nervosa ger dr Hilde Bruch i sin bok The Golden Cage (Den gyllene buren) följande beskrivning av den inställning som är typisk för sådana personer: ”Det finns en sak som du är livrädd för, och det är att vara slätstruken eller medelmåttig eller alldaglig — helt enkelt inte tillräckligt bra. ... Du tror att ditt egenvärde är beroende av att du gör något alldeles speciellt, något som är så storslaget och fantastiskt att dina föräldrar och andra människor som du tycker om blir imponerade och beundrar dig för att du är så enastående bra.”

Lee, som drabbades av anorexia, medgav: ”Jag försökte göra allting toppenbra, försökte vara bäst i allt.” Denna strävan efter att vara perfekt yttrar sig ofta i en intensiv önskan att behaga andra, att vara ”den duktigaste lilla flickan i hela världen”.

En kvinnas sätt att uppfatta sin roll i samhället kan också göra henne särskilt sårbar. Visserligen händer det att män drabbas av ätandestörningar, men det stora flertalet drabbade är kvinnor. Boken Surviving an Eating Disorder (Att överleva en ätandestörning) förklarar: ”Flickor som drabbas av ätandestörningar har ofta uppfostrats till att tro att de bör vara anspråkslösa och inte fordra något av andra. En snäll flicka är en tyst flicka som inte märks och som har lärt sig att hålla inne med sina bekymmer.” Men en sådan uppfostran kan få somliga att tycka att de inte har kontroll över sitt liv.

Att ständigt försöka behaga andra samtidigt som man undertrycker sin önskan att ta ansvar för sitt eget liv har hos vissa kvinnor skapat en inre konflikt som kan leda till en ätandestörning. Dawn, som nu är helt återställd från tvångsmässigt ätande och bulimi, förklarar: ”Min familj förväntade att jag skulle göra allt på deras sätt och vara så som de ville att jag skulle vara. Även om jag utåt sett verkade mycket balanserad och förståndig, var jag inte alls det innerst inne. Jag hade en känsla av att jag aldrig kunde leva upp till deras förväntningar. Jag kunde inte vara någon till lags — varken mina vänner eller mina föräldrar. Men så upptäckte jag att jag kunde kontrollera min vikt! Jag kunde gå upp i vikt och jag kunde gå ner i vikt, jag kunde göra vad jag ville med den. Det gav mig en känsla av att jag hade kontroll över mitt liv. Om jag kunde kontrollera detta, så kunde jag kontrollera allting.”

En känsla av otillräcklighet

Dawns otrygghetskänslor är typiska för det tvivel på sig själva som många med ätandestörningar bär med sig. Trots att de är begåvade har de flesta i grund och botten dåligt självförtroende. Hetsätande kan ibland vara ett tecken på bristande självaktning. Personen i fråga säger i själva verket: ”Jag är värdelös. Varför skulle jag bry mig om mig själv eller min vikt?” Sådana känslor ger upphov åt depression — något som drabbar nästan alla som lider av ätandestörningar.

Vad är orsaken till denna känsla av värdelöshet? Bibeln ger svaret: ”Vid hjärtesorg är modet brutet.” (Ordspråksboken 15:13) Det finns en mängd omständigheter som kan förorsaka ”hjärtesorg” — bitter besvikelse, en känsla av att inte vara omtyckt, en miljö där ens känslomässiga behov inte blir tillgodosedda eller traumatiska upplevelser i barndomen, för att bara nämna några få faktorer. Undersökningar visar att ett överraskande stort antal patienter med ätandestörningar har utsatts för sexuella övergrepp eller till och med blivit våldtagna.

Bristande självaktning kan emellertid också uppstå på grund av andras attityder. ”Så långt tillbaka som jag kan minnas har jag varit för tjock, och min mor har alltid tjatat om det”, förklarade en ung kvinna. ”Man gjorde allt för att jag skulle bli smalare; det var det enda som betydde något. Det är därför jag hatar mig själv och min kropp.” Våra dagars sociala klimat, där man lägger så stor vikt vid slankhet, bidrar till det självförakt som många överviktiga känner.

I andra fall är det ätandestörningen som sådan som berövar en människa hennes självkänsla. Lynn, som ibland kräktes ända upp till tio gånger om dagen, erkände: ”Jag brukade titta på mitt ansikte i spegeln när jag hade fått upp maten och säga ’Jag hatar dig!’ och sedan börja gråta. Jag kände mig värdelös.”

De flesta som lider av ätandestörningar är innerst inne övertygade om att det är något allvarligt fel på deras personlighet. Alla deras ansträngningar inriktas därför på att försöka dölja denna fatala brist och hitta på olika sätt att bygga upp sitt självförtroende. De som blir anorektiska försöker göra detta på ett mycket säreget sätt. Deras strävan efter att finna ett egenvärde är vad som gör anorexia nervosa till en så lömsk — och dödlig — sjukdom.

När Lee blev övergiven av den man hon älskade, förlorade hon sin självaktning. ”Jag ville visa honom vad han gick miste om”, sade hon. ”Jag beslöt mig därför för att bli supersmal och supersmart.” För att gå ner i vikt slutade hon äta och blev oerhört aktiv. ”Jag började känna mig nöjd med mig själv. Jag tyckte att det var något särskilt med mig, eftersom jag kunde göra något som andra inte kunde göra. Jag tänkte: ’Jag är en stark människa.’”

Lees vikt minskade från 73 kilo till oroväckande låga 47 kilo. När hon tänker på alla dem som försökte få henne att äta, säger hon: ”Jag tyckte att alla dessa människor försökte förstöra mitt liv och min lycka genom att beröva mig all min självaktning. Jag var rädd att jag skulle bli som alla andra.” Lees inställning är typisk för anorektiska personer, som försöker bygga upp sin självkänsla genom att undertrycka sina egna önskningar och göra sådant som andra inte kan göra.

Om en flicka har blivit känslomässigt utnyttjad, kan hennes försök att skydda sin bräckliga självaktning mot ytterligare kränkningar också leda till anorexia. Ett sådant exempel är Shirley, som kände sig oroad över det sätt varpå pojkar behandlade henne på grund av hennes nyligen utvecklade former. Senare gjorde hennes egen far närmanden mot henne. ”Jag kände mig så generad och äcklad att jag gick till mamma och bara grät”, förklarade Shirley. ”När jag hade gått ner i vikt och blivit av med mina former, var det ingen som besvärade mig. Då slapp jag all uppmärksamhet från det motsatta könet.”

I vissa fall kan anorexia vara ett försök att fly från vuxenlivets plikter. ”Jag ville inte växa upp och få en massa familjeförpliktelser”, sade Shirley. ”Hur skulle jag någonsin kunna tillåta mig att gå upp i vikt? Nej, aldrig! Inte för allt i världen!” Tragiskt nog ledde hennes desperata försök att få tiden att stå stilla till en plågsam död på grund av självsvält.

Alla anorektiska personer passar inte in på dessa beskrivningar. Alla tycks emellertid uppnå ett visst mått av tillfredsställelse genom att bli en sådan person som de själva kan beundra. Detta ger dem en smula självförtroende. Att vara smal blir deras stolthet och glädje.

Ett sätt att klara av plågsamma känslor

Eftersom mat tröstar och lugnar, kan ätandet bli ett sätt att klara av känslor av ensamhet, oro, leda, vrede, nedstämdhet, övergivenhet och svek. ”När jag gick i skolan, råkade jag ut för en mycket obehaglig upplevelse, som var så plågsam att jag inte ens kunde tala om den”, förklarade Dawn. ”Så snart jag tänkte på den händelsen, eller råkade in i någon annan situation som jag inte kunde klara av, började jag hetsäta. Jag försökte helt enkelt döva mina känslor med mat.” Maten dämpade hennes känslomässiga oro. Men hennes tvångsmässiga ätande ledde till att hon gick upp 45 kilo i vikt.

Ibland kan ätandestörningar vara ett sätt att fly från livets bekymmer. Ett exempel på detta är Anne, som växte upp i ett hem där fadern var alkoholist och som ständigt blev retad för sin vikt. Hon förklarar varför hon blev bulimisk: ”Det var mitt sätt att klara av vardagslivets bekymmer, och det fungerade, för när man är besatt av en fix idé, så behöver man inte tänka på sina verkliga problem. Man skyller allting på övervikten och intalar sig själv att om man bara går ner i vikt, så kommer livet att bli toppen.”

De flesta av oss kanske äter lite mer när vi känner oss oroliga eller ensamma, men personer som löper risk att drabbas av ätandestörningar tar inte itu med inre, känslomässiga konflikter på ett normalt sätt. Någon kan till exempel känna en inre motvilja mot en viss person eller situation men tröstäter hellre än ger uttryck åt sina känslor.

Bantningens roll

Vetenskapliga undersökningar visar att hårdbantning är den vanligaste orsaken till att människor börjar hetsäta. En studie rörande olika orsaker till fetma, publicerad år 1989, förklarade: ”Bantning som reaktion på viktproblem tycks, egendomligt nog, bidra till ökad övervikt.” Hur kan det komma sig?

När människor försöker följa en strikt diet, slutar de vanligtvis upp att äta sötsaker och annan välsmakande föda. Dessa ”förbjudna” födoämnen blir en ständig frestelse. När de sedan känner sig oroliga, upprörda eller ensamma tycker de synd om sig själva. För att pigga upp sig börjar de stoppa i sig just de födoämnen som de bestämt sig för att avstå från. Därefter följer en ännu strängare diet, som leder till samma resultat — en period av hetsätande. Detta blir en ond cirkel som leder till viktökning och ätandestörningar. Lee förklarade hur bantning lade grunden till hennes anorexia: ”Jag hade prövat alla slags bantningskurer. Jag brukade gå ner i vikt och sedan gå upp igen. Den här gången ville jag gå ner för gott.”

Att man känner till orsaken till en ätandestörning kanske inte räcker för att övervinna den, men sådan kunskap kan ändå vara till god hjälp när det gäller att bryta sig loss från dess grepp. Den kan också bidra till att problemen aldrig uppstår. Men hur är det då om du känner igen några av dessa personlighetsdrag hos dig själv, en familjemedlem eller en vän? Hur kan man komma till rätta med sådana personlighetsdrag?

[Bild på sidan 7]

Att man intresserar sig alltför mycket för sitt fysiska utseende kan leda till ätandestörningar

[Bild på sidan 8]

Somliga hetsäter för att klara av känslomässiga problem