Vi gjorde Indien till vårt hem

MIN syster Leona och jag satte oss ner på marken så behagfullt som möjligt och försökte göra det bekvämt för oss. Två glänsande bananblad hade placerats på marken framför oss, och på dem låg ångande ris och en mängd curryrätter, chutneyinläggningar och efterrätter. Vi två flickor hade ännu inte varit i Indien en vecka men blivit inbjudna till en bröllopsfest.

Vi gav akt på hur ortsborna gjorde och började hämta upp mat med högra handen och äta med fingrarna, alldeles som de övriga gjorde. Dagen var het och fuktig, och svetten formligen strömmade nerför ansiktet där vi satt under festbaldakinen och inmundigade heta, kryddstarka rätter. Chilipulvret fick näsan att rinna. Det måste ha varit en obetalbar syn! Vi kan aldrig glömma den här episoden. Den är en del av vår första bekantskap med Indien för 38 år sedan.

Sedan dess har vi blivit väl förtrogna med Indien och många av människorna där. Vi har vinnlagt oss om att göra landet till vårt hem. Varför det? Inte av ren äventyrslystnad. Nej, vi har haft ett särskilt syfte. Men låt oss först förklara hur vi kom till Indien och vad det var som gjorde att vi kunde anpassa oss.

Uppväxta i Canada

Vi föddes i det lilla landsbygdssamhället Humboldt i Saskatchewan i Canada. När depressionen kom på 1930-talet, sade far att vi måste sluta skolan och börja arbeta för att hjälpa till. Vi grät högljutt. Vårt mål hade varit att gå igenom gymnasiet, men de ekonomiska behoven måste få förtur.

Under andra världskriget gick min syster Leona in i kanadensiska flygvapnet, men jag stannade hemma och arbetade. Jag gick regelbundet i katolska kyrkan och sjöng i kören. Men en gång när jag råkade träffa pingstvänner, gav de mig en bibel, och jag tog den med till repetitionerna. Jag brukade läsa i den när vi inte sjöng. Församlingsprästen fick reda på det och kom hem till oss. Han sade att jag utövade ett dåligt inflytande och inte fick vara med i kören längre. Han sade rentav att jag borde bli utesluten. Jag återvände aldrig till kyrkan efter detta.

Under tiden brukade Jehovas vittnen komma på besök och lämna olika på bibeln grundade publikationer till oss i familjen. Till slut började jag studera tillsammans med vittnena. När Leona kom hem på permission, berättade jag för henne vad jag hade fått lära mig. Hon satt med när det hölls studium med mig och tyckte om det hon fick veta. Väl tillbaka i Ottawa fortsatte hon att studera tillsammans med vittnena där, tills hon blev hemförlovad år 1945. Hon och jag var bland de 2.602 som blev döpta vid De glada nationernas teokratiska sammankomst, som Jehovas vittnen höll år 1946 i Cleveland i Ohio i USA.

Vi väljer vårt mål i livet

År 1949 flyttade Leona och jag till Calgary i Alberta, där vi träffade många heltidsförkunnare, så kallade pionjärer, vilka uppmuntrade oss att börja i pionjärtjänsten. Vi tvekade i början. Vi tyckte att vi behövde bygga upp ett litet bankkonto. Men Jehovas vittnens resande tillsyningsman i den trakten uppmuntrade oss, så vi satte i gång i pionjärtjänsten utan bankkonto. Vi tog emot en inbjudan att göra pionjärtjänst i provinsen Quebec, där Jehovas vittnens verksamhet var förbjuden på den tiden.

Vi hade inga pengar till tågbiljetter, så Leona och jag och två andra flickor liftade genom hela Canada till Montreal i Quebec. Kort efteråt fick vi tillfälle att vara med vid en avslutning vid Vakttornets Bibelskola Gilead i Förenta staterna. Det var spännande att se så många unga män och kvinnor som hade förberett sig för uppgiften som missionärer i ett främmande land. Vi lämnade genast in ansökan om att komma in vid den skolan.

Vi vågade aldrig drömma om att vi skulle bli kallade, så det var en verklig överraskning att bli inbjuden till den 20:e klassen, som började på hösten år 1952. Vi fick snart veta att vi skulle bli tilldelade Indien, och vi började få lite förhandsundervisning i språket malayalam av en indisk klasskamrat. Vårt mål i Indien skulle bli att hjälpa så många ärliga människor som möjligt att få kunskap om sanningen i bibeln.

Vi gör Indien till vårt hem

Efter skolans avslutning år 1953 var vi tretton stycken som gav oss i väg med båt. Det tog en månad att komma fram till Bombay. Det var underligt att komma i beröring med folkmassorna och tiggarna, men vi blev så småningom vana vid de annorlunda förhållandena.

Vi tog tåget från Bombay till staten Kerala. Vi var sju som hade fått distrikt i staden Trichur, som på den tiden inte hade någon församling av Jehovas vittnen. Vi lyckades skaffa oss ett missionärshem, men det fanns inga möbler, så tills vidare sov vi på mattor. Till våra dagliga uppgifter hörde att koka vatten från brunnen, så att vi kunde dricka det utan risk, och att värma upp ännu mera vatten så att vi kunde bada. Allt detta, plus vår matlagning, ägde rum på en fotogenspis med bara en brännare.

Toaletten låg långt från huset, på ett ställe som var känt för sina kobror och andra ormar. Du kan föreställa dig hur vi flickor kände det. Vi blev också varnade för smala gröna ormar som då och då hängde ner från träden, redo att bita varje ovarsamt offer som passerade nedanför. Det är onödigt att påpeka att vi sällan vågade oss dit ut på natten. Om vi gjorde det, stampade vi i marken och åstadkom en massa oväsen, medan vi höll oss undan från träden. Ja, saker och ting var verkligen annorlunda. Men vi hade ständigt vårt mål i tankarna, så med tiden anpassade vi oss. Vi hade aldrig en tanke på att ge oss därifrån därför att förhållandena var alltför svåra.

Redan den allra första dagen började vi ta del i predikoverksamheten. Omedelbart fann vi oss omringade av en massa människor. Deras nyfikenhet fick oss att tappa koncepterna, så att vi flydde tillbaka till säkerheten i missionärshemmet. Men efter en tid kom vi att uppskatta det äkta intresse som folk hade för andra människor.

Redan innan vi hade presenterat vårt bibliska ärende ställde man sådana frågor till oss som: Vem är er far och mor? Varför är ni här? Hur gamla är ni? Vem betalar er? Vad äter ni för mat? Varför är ni inte gifta? Vill ni inte ha några barn? Sedan folk fått veta de här sakerna om oss, brukade de vanligen lyssna till vårt budskap. Ju bättre vi kom att förstå människorna, desto mer hemtama blev vi i vår nya omgivning.

Kerala är ett mycket vackert område, grönskande och med massor av kokospalmer och andra palmer. Det fanns många ställen med utsikt, och det var fridfullt att gå längs risfälten på väg till hemmen. Ibland färdades vi med båt uppför floderna för att nå byarna. Atmosfären var mycket avslappnad. Folk var visserligen upptagna, men de tog sig tid till att lyssna.

Kristenhetens missionärer fanns också i trakten där vi var, men ortsborna började snart se skillnaden mellan oss och dem. De var engagerade i olika former av social verksamhet, men deras undervisning i bibeln var verkligen obetydlig eller obefintlig. Till skillnad från dem bodde vi inte i stora bungalower eller tog vår tillflykt till missionsstationerna i höglandet när vädret var hett. I själva verket gav kristenhetens missionärer kristenheten ett dåligt rykte.

Vi tillbringade nära åtta år i Kerala. Sedan blev vi förflyttade till Bombay, där vi fortfarande tjänar. Att flytta till en stor, överbefolkad stad krävde naturligtvis också en del anpassning. Men denna distriktstilldelning har fört oss i kontakt med den rika mångfald som Indiens befolkning uppvisar.

Redan från början var det möjligt för oss att lära känna våra indiska bröder och systrar väl. De var mycket gästvänliga och inbjöd oss alltid att stanna hos dem. Deras hus var vanligen mycket små, och det privatliv som vi var vana vid existerade inte. Vi kunde få sova i det enda sovrummet — med farfar borta i ett hörn och flera barn runt omkring oss på golvet. Men den kärlek de visade oss gjorde att vi kunde anpassa oss.

Under årens lopp har vi lärt oss att aldrig använda uttrycket ”hemma” med syftning på den plats vi ursprungligen kom ifrån. Vi säger hellre att vårt hem är där vi har fått anvisning att tjäna. I stället för att framhäva skillnader har vi lärt oss att mera likna människorna omkring oss i fråga om tycke och smak och sätt att göra saker och ting på.

Vi reste nyligen från Bombay tillbaka till vårt första distrikt i Kerala. Hade det förändrats något? Ja, när vi kom till Kerala första gången fanns det färre än 300 vittnen i hela staten, men nu var det över 4.000 närvarande vid den områdessammankomst vi besökte. Hur glada blev vi inte över att se att rätt många som vi hade studerat bibeln med för 30 år sedan fortfarande troget tjänar Jehova!

Det var många nära och kära i Canada som vi lämnade när vi började vår missionärstjänst 1953. Men alldeles som Jesus säger fick vi snabbt många, många fäder och mödrar och systrar och bröder. (Markus 10:28—30) När vi hjälpte fårlika människor att lära känna Guds ords sanning, blev vi också välsignade med andliga barn. Att vi aldrig förlorade målet ur sikte har sannerligen medfört många belöningar. Vi ångrar alltså ingenting, när vi med tillfredsställelse ser tillbaka på att vi gjorde Indien till vårt hem! — Berättat av Tillie Lachmuth.

[Bilder på sidan 18]

En kanal i Kerala

Gummiframställning