Det glädjefulla skördearbetet i Indien
Berättat av F. E. Skinner
FÖR mig var det nästan ofattbart — 21 sammankomster på tio språk, där över 15.000 hade samlats för att lära känna Guds rättvisa och 545 blev döpta som en symbol av sin kärlek till rättvisans store Gud, Jehova! För Indiens 9.000 Jehovas vittnen var detta en höjdpunkt under år 1989. Men för mig var det i alldeles särskilt hög grad en orsak till glädje. Varför det? Därför att jag knappast kunde ha föreställt mig en så storslagen händelseutveckling, när jag för första gången satte min fot på indisk mark i juli 1926. Då fanns det mindre än 70 förkunnare av Rikets budskap i hela landet. Vilket predikofält min kamrat och jag fick för mer än 63 år sedan!
Hur jag kom till Indien
I maj 1926 besökte jag ett stort konvent i London och återvände sedan genast till mitt hem i Sheffield. När jag några dagar senare kom hem från tjänsten på fältet, fann jag ett telegram som löd: ”Domare Rutherford vill träffa dig.”
Broder Rutherford, Sällskapet Vakttornets andre president, hade kommit från New York för att övervara konventet och var fortfarande kvar i London. När jag följande morgon klev på tåget för att åka tillbaka till London, undrade jag: Vad skall det här betyda? När jag kom fram till avdelningskontoret, förde man mig till broder Rutherford, och han frågade mig: ”Spelar det någon roll för dig vilken del av världen du tjänar i?”
”Nej”, svarade jag.
”Vad skulle du tycka om att åka till Indien?”
”När skall jag resa?” svarade jag utan att tveka. Därav kom det sig att George Wright och jag tre veckor senare befann oss på en båt på väg till Indien. Jag var 31 år gammal, och det fanns inte minsta tvivel i mitt sinne och hjärta om vad jag ville göra med mitt liv.
Jag väljer livskurs
År 1918 var första världskriget över, och jag hade just fullbordat fyra års tjänst i brittiska armén. Jag var intresserad av fotografering och radiokommunikation, och goda affärsmöjligheter stod öppna för mig. Jag gick också i giftastankar. Men samtidigt började jag komma till insikt om något som kom att förändra hela min livssyn.
Min far hade skaffat sig en uppsättning av Studier i Skriften, och en kolportör, som pionjärerna då kallades, började studera bibeln med vår familj. Kolportören hade tidigare varit lärarinna. Så småningom gick en hel grupp unga män i min ålder hem till henne varje lördag för att dricka en kopp te och studera bibeln. Hon uppmanade oss alltid att ställa oss till förfogande i Jehovas tjänst och sade: ”Tacka aldrig nej till ett uppdrag.” Hon uppmuntrade mig också att förbli ogift.
Under någon tid var jag i valet och kvalet om vad jag skulle göra. Jesu ord till den rike unge styresmannen i Matteus 19:21 hjälpte mig att bestämma mig: ”Om du vill vara fullkomlig, gå då bort och sälj dina tillhörigheter och ge åt de fattiga, så skall du få en skatt i himmelen, och kom, bli min efterföljare.” Jag lämnade in min avskedsansökan till firman som jag arbetade för, och inom tre månader var jag kolportör. Detta, jämte mitt beslut att förbli ogift, gjorde att jag hade glädjen att få motta förordnandet i Indien omkring fyra år senare.
Ett ofantligt nytt predikofält
George Wright och jag blev förordnade att öva tillsyn över Rikets verk, inte bara i Indien, utan också i Burma (nu Myanmar) och Ceylon (nu Sri Lanka). Längre fram kom också Persien (nu Iran) och Afghanistan att höra till vårt område. Indiens yta var något mindre än Förenta staternas, men befolkningen var många gånger större. Det var ett land med mycket varierande matvanor, sedvänjor och språk och även religionsutövare av många olika slag — hinduer, muslimer, parser, jainister, sikher och buddister, liksom också katoliker och protestanter.
Predikandet i Indien hade tagit sin början år 1905, och det satte fart på allvar när Charles T. Russell, Sällskapet Vakttornets förste president, besökte landet år 1912. Russell sammanträffade då med A. J. Joseph, en nitisk ung bibelforskare, och drog upp riktlinjerna för det fortsatta predikoverket. Joseph översatte biblisk litteratur till sitt eget språk, malayalam, och reste kors och tvärs i landet och höll föredrag, i synnerhet i södra Indien. I dag bor omkring hälften av landets förkunnare i den del av Indien där man talar malayalam, trots att endast 3 procent av befolkningen bor i denna del av landet. Detta område, som tidigare utgjordes av furstendömena Travancore och Cochin, blev år 1956 en egen delstat, Kerala.
George Wright och jag alternerade mellan arbetet på avdelningskontoret i Bombay och vidsträckta predikoresor. Vi utnyttjade till fullo Indiens järnvägar, hästar och oxkärror. Längre fram började vi använda bil. På den tiden inriktade vi oss bara på att lämna litteratur och att inbjuda människor att komma till en möteslokal där vi höll gruppstudier. Vi koncentrerade oss på den engelsktalande ”kristna” befolkningen.
I början fick jag namn och adress på alla som prenumererade på Vakttornet. De flesta prenumeranter arbetade vid järnvägen eller telegrafverket. Jag besökte varenda en av dem för att försöka utröna vilka som var verkligt intresserade. I många år begav jag mig regelbundet till Punjab i norra Indien i januari för att sedan täcka området från Lahore till Karachi. Eftersom det stora flertalet var avogt inställda till bibeln, var det tunnsått med byar där invånarna bekände sig till kristenheten.
En broder brukade följa med mig som tolk, och vi bodde och åt tillsammans med folket. Byborna bodde i små hus av soltorkad lera med tak av antingen halm eller trä. De sov på charpoys, lätta träsängar på fyra ben med botten av hopflätade rep. Bönderna satt ofta på sina charpoys med bibeln i handen, rökte sina vattenpipor med en halv till en meter långa skaft och bläddrade från skriftställe till skriftställe när vi förklarade Guds sanningar för dem. Utomhusmöten visade sig vara en idealisk lösning, eftersom större delen av året var helt fri från regn. De flesta européer var alltför högdragna av sig för att besöka sådana möten, men indierna kom var vi än höll mötena.
Vi försökte publicera litteratur på så många språk som möjligt. Broschyren Världsnöden på det kanaresiska språket, kannada, rönte särskilt stor framgång. Den föranledde utgivaren av en kanaresisk religiös tidskrift att erbjuda oss att leverera artiklar till hans tidning, och under någon tid publicerade han boken Befrielse! i följetongsform med ett avsnitt var fjortonde dag.
Under åren 1926 till 1938 utförde entusiastiska pionjärer ett oerhört omfattande predikoarbete. Vi färdades tusentals kilometer och spred stora mängder litteratur, men tillväxten var mycket måttlig. År 1938 fanns det bara 18 pionjärer och 273 förkunnare i 24 församlingar runt om i Indien.
Under andra världskriget
Trots andra världskrigets utbrott år 1939 kunde vi fortsätta vårt predikande som vanligt. I början av år 1940 kunde vi rentav introducera gatutjänsten. Till och med våra indiska systrar deltog i detta vittnande, vilket är anmärkningsvärt med tanke på de lokala sedvänjorna. Åratal senare sade en kvinna som studerade bibeln till ett vittne som inbjöd henne att ta del i sådant vittnande: ”Jag är en indisk kvinna, och jag kan inte tala med en man på gatan inför andra människors ögon, för då skulle jag bli utskämd i hela trakten. Jag kan inte tala med en man på gatan ens om han är min släkting.” Trots detta har våra kristna systrar i Indien nitiskt predikat på offentliga platser.
Under dessa tidiga år anordnade vi också sammankomster. Förmiddagarna ägnades åt tjänsten på fältet, vilket i de flesta fall innebar att vi gick till fots många kilometer och inbjöd bybor och förbipasserande till de offentliga föredragen. Över 300 personer var närvarande vid en av dessa sammankomster, där sessionerna hölls under ett skuggande tak av bambustänger och palmblad. Men det tjänade inte mycket till att ange en bestämd tid när mötena skulle börja, eftersom mycket få människor ägde en klocka. De kom när de hade lust, och mötena började när tillräckligt många människor hade samlats. Eftersläntrare fortsatte att komma under hela mötet.
Programmet pågick vanligtvis till klockan tio på kvällen, och många var då tvungna att gå till fots många kilometer för att komma hem. Det var svalt och skönt att vandra på natten, och om det var månsken, så mycket bättre! Om det inte var månljust, tog folk en palmkvist och snodde ihop den till en fackla. När facklan var tänd lyste den med ett matt, rött sken. Om det behövdes mera ljus, svängde de runt facklan i luften tills den flammade upp. Detta gav tillräckligt mycket ljus för att de skulle hitta vägen i oländig terräng.
Ungefär vid den här tiden utfärdade regeringen ett officiellt förbud mot all import av Sällskapets litteratur till Indien och Ceylon. Vår lilla tryckpress i Travancore beslagtogs, och centralregeringen utfärdade en förordning som förbjöd all tryckning av vår litteratur. Längre fram, år 1944, kom en av våra bröder, som var sjukgymnast, att behandla sir Srivastava, en av vicekungens kabinettsministrar, och förde då förbudet på tal.
”Var inte orolig”, sade sir Srivastava. Vår broder fick veta att mr Jenkins (en minister som var ogynnsamt inställd till vår verksamhet) snart skulle gå i pension och att en god vän till sir Srivastava skulle efterträda honom. ”Be mr Skinner komma upp till mig på mitt kontor”, sade sir Srivastava uppmuntrande, ”så skall jag presentera honom för sir Francis Mudie [Jenkins’ efterträdare].” Så småningom blev jag ombedd att komma dit. Jag talade med mr Mudie, och förbudet upphävdes officiellt den 9 december 1944.
Orsaker till glädje
En mycket glädjerik händelse inträffade år 1947, när de första Gileadutbildade missionärerna anlände till Indien. Deras ankomst sammanföll med en viktig händelse i Indiens historia, eftersom landet just det året, den 15 augusti, vann sin oavhängighet från det brittiska styret. När nationen splittrades i det hinduiska Indien och det muslimska Pakistan, inträffade blodiga massakrer. Trots detta kunde två Gileadmissionärer sändas till Pakistan, som hade blivit en självständig nation den 14 augusti. Snart fanns det ytterligare tio missionärer i själva Indien, och många fler kom för att hjälpa till under de år som följde.
Något som också gladde mitt hjärta var de organisatoriska förbättringar som infördes. Kretstjänsten kom i gång år 1955, när broder Dick Cotterill, en Gileadutbildad missionär, blev förordnad som den förste kretstillsyningsmannen. Han tjänade troget till sin död år 1988. År 1960 fick vi vår förste områdestillsyningsman, en anordning som var till stor hjälp för de olika kretsarna. Efter år 1966 fick inga fler utländska missionärer komma in i landet. Men nu öppnades möjligheten för inhemska bröder att bli pionjärer med särskilt uppdrag, och kvalificerade indiska pionjärer sändes till många olika delar av Indien. I dag finns det omkring 300 pionjärer med särskilt uppdrag i landet.
Det dröjde ända till år 1958 innan vi äntligen nådde upp till 1.000 förkunnare av Riket. Men sedan ökade takten, och nu har vi över 9.000. Dessutom var hela 24.144 närvarande vid Åminnelsen år 1989, vilket visar att det finns många fler intresserade personer som behöver få hjälp. Sri Lanka har nu ett eget avdelningskontor. Vilken glädje är det inte att se att de har ökat från endast två förkunnare år 1944 till en bra bit över 1.000 i dag, trots de stridigheter som pågår i landet.
Det ökande antalet förkunnare har också gjort att vårt avdelningskontor har behövt ökade resurser. Efter 52 år i den hektiska storstaden Bombay flyttades vårt högkvarter år 1978 till den närbelägna staden Lonavla. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att vi en dag skulle få sådan avancerad utrustning som MEPS-datorer och en stor tvåfärgspress för framställning av litteratur på de många språk som talas i Indien. I dag trycker vi Vakttornet på 9 språk och andra publikationer på 20 olika språk.
Det behöver knappast sägas att den tid för länge sedan är förbi då två ensamma bröder kunde sköta vårt avdelningskontor. Nu har vi en Betelfamilj på mer än 60 medlemmar! Vid 95 års ålder är jag till min stora glädje fortfarande kvar i heltidstjänsten vid avdelningskontoret och tjänar som medlem av avdelningskontorets kommitté. Och jag är framför allt hänförd över att få bevittna skördearbetet i dessa yttersta dagar. Det är verkligen en orsak till stor glädje.