Asbest — en historia om livräddning och dödshot
FÖR inte så länge sedan blev samtliga personer som bodde på en husvagnsplats i Arizona i USA tvingade att sälja sina bostäder och ägodelar till staten och flytta därifrån. Allt inom området — husvagnar, möbler, leksaker — förstördes systematiskt, pressades ihop och begravdes under lager av filtermaterial, grus och matjord. Vad var orsaken? Radioaktiv strålning? Giftiga kemikalier? Dåligt vatten? Nej. Husvagnsplatsen hade anlagts på avfall från en gammal fabrik. Den var infekterad med asbest.
Vårt århundrade har inneburit en omvälvning för asbest — en störtdykning från popularitetens topp till fördömelsens djupa dalar. Asbesten var industrins skötebarn som räddade otaliga liv undan eldsvådor, men nu anklagas den för delaktighet i att bokstavligen hundratusentals människor har dött. Asbest har den tvivelaktiga äran av att ha revolutionerat byggnadsindustrin, inte bara en gång, utan två. Först var det en världsomfattande trend att man använde materialet i byggnader, men nu gör man en ofta panikartad ansträngning att få bort alltsammans igen.
Skolor, kontor och hyreshus har stängts, med åtföljande ofantliga kostnader för skattebetalarna, hyresvärdar och boende. En tidvattensvåg av åtal belastar rättsmaskineriet. Och rädslan har förvandlat livet — allt detta på grund av asbest.
Vad är då asbest? Varifrån kommer materialet? Är det verkligen ett så farligt ämne?
Ett brokigt förflutet
Asbest är inte som många tror ett av teknikens många missgrepp, ett laboratorieresultat med oförutsedda verkningar. Tvärtom, asbest produceras genom gruvbrytning. Eller rättare sagt, asbest är en grupp av mineral. Det finns sex helt olika typer som sinsemellan är ganska olika. Men alla har en fibrös struktur, och alla är ytterst motståndskraftiga mot hög värme.
Människor har använt asbest i flera tusen år. Många hundra år före vår tideräkning blandade finska bönder asbest i lera och tätade springor i timmerhus med materialet. Forntidens greker använde asbest som material till vekar i sina lampor. Romarna vävde asbestfibrer till tyger för handdukar, nät och huvudbonader för kvinnor. Dessa textilier var lätta att rengöra — man kastade dem i elden och tog upp dem igen skinande vita.
Under medeltiden blev kejsar Karl den stores barbariska gäster övertygade om hans övernaturliga förmågor då han kastade en bordduk av asbest i elden och tog tillbaka den igen utan att den var svedd. Företagsamma medeltida köpmän sålde kors tillverkade av asbest och hänvisade till deras eldbeständighet som bevis för att de var gjorda av trä från ”det sanna korset”.
Fram till slutet av 1800-talet var asbest emellertid föga mer än en kuriositet. Förändringen kom genom industrialismen. Industrin insåg att asbesten inte bara är eldhärdig, utan att den också är motståndskraftig mot korrosion och har goda isoleringsegenskaper. Asbest användes till isoleringsmattor för yttertak, innertak, golv och väggar och som material i betong, cementrör, asfalt, teaterridåer, bromsbelägg och filter, för att endast nämna några av de mer än 3.000 användningsområdena.
Det dröjde inte länge förrän asbest var grunden till en blomstrande, världsomfattande industri. Stora mineraltillgångar upptäcktes i Uralbergen i Sovjetunionen, i Alperna i norra Italien, i Vermont i USA och i Sydafrika. Vid mitten av 1970-talet var den totala världsproduktionen av asbest närmare sex miljoner ton.
Det hemska priset
Denna kometlika uppgång i popularitet skedde emellertid inte utan vissa föraningar om faror. Redan för mer än 1.900 år sedan lade den romerske historikern Plinius märke till att slavar som arbetade i asbestgruvor tycktes ha andningssvårigheter. Han var endast den första i en rad av varnande röster.
I början av 1900-talet började läkare i Europa konstatera att asbestarbetare dog av sjukdomar i andningsorganen. År 1918 vägrade ett antal försäkringsbolag att försäkra asbestarbetare — man hade lagt märke till att de hade ovanligt kort livslängd. På 1930-talet hade obduktioner fastställt att ständig, intensiv påverkan av asbest kunde leda till döden. De små nålvassa kristallerna i flera typer av asbest arbetar sig långt in i lungorna eller i bukhålan och stannar där. Ibland ger de upphov till sjukdomar tiotals år senare. Följande sjukdomar är några av dem som oftast är förknippade med asbestpåverkan:
Asbestos. Detta är den vanligaste sjukdomen, och den drabbar särskilt dem som under mycket lång tid har utsatts för asbest. En ärrbildning i lungvävnaden gör att lungan gradvis blir oelastisk och täpper igen luftvägarna i lungan. Asbestos gör att man får andningsbesvär, och sjukdomen gör också lungorna mer utsatta för infektioner, till exempel lunginflammation och bronkit, och dessa sjukdomar är mycket farligare för patienter med dåliga lungor. Asbestos kan inte botas. Tvärtom kan den medföra döden.
Lungcancer. Denna sjukdom är också mycket vanlig, och det är fler människor som dör av den sjukdomen än av asbestos. För dem som är utsatta för asbestdamm i kombination med rökning är lungcancerförekomsten exceptionellt stor — mycket större än om man bara summerar riskerna i samband med rökning och riskerna med påverkan av asbest.
Mesoteliom. En sällsynt men extremt dödlig form av cancer. Den angriper de hinnor som omger bröst- och bukhålorna. Den kan uppträda även efter begränsad påverkan av asbest och kan börja visa sig efter en latensperiod av ända upp till 40 år.
Enligt International Journal of Health Services kommer asbest att orsaka mellan två och tre hundra tusen plågsamma och förtidiga dödsfall under åren 1986—2000 enbart i USA. Om prognosen är riktig kommer detta att motsvara antalet personer inom amerikanska krigsmakten som dog i strid under andra världskriget.
Är reaktionerna överdrivna?
Emellertid hävdar vissa vetenskapsmän att det har varit en stark överdrift i reaktionen mot asbestfaran. De menar att en del forskare har blåst upp farornas betydelse, vilket lett till en allmänt spridd ”fiberfobi” — en panik som gjort mera skada än nytta.
Brooke Mossman vid den medicinska fakulteten vid University of Vermont i USA ledde en grupp vetenskapsmän som låg bakom en rapport som publicerades i tidskriften Science. Mossman och hennes medarbetare förfasar sig över de stora kostnaderna för att avlägsna asbestmaterial från kontors- och skolbyggnader, där kontakten med materialet är så liten att riskerna, enligt deras uppfattning, är i det närmaste obefintliga.
De hävdar att i vissa byggnader som är inbokade för asbestsanering är det faktiskt mindre asbestdamm i luften inuti byggnaderna än utanför! Man anför statistik som visar att barnen löper mycket större risk att skada sig när de cyklar eller att träffas av blixten än att skadas av dessa låga halter av asbestdamm. Dessutom har asbestsaneringen många gånger utförts så slarvigt att halten av asbestdamm i inomhusluften i byggnaderna har ökat. Det skulle ha varit bättre om man i stället hade lämnat asbesten kvar och avskärmat den från omgivningen.
Som framgår av säkerhetsföreskrifterna för asbest i många europeiska länder har för övrigt inte alla sorters asbest dessa nålvassa fibrer. Krysotil (vit asbest) har långa serpentinfibrer som lättare fångas upp och avvisas av lungorna. Drygt 95 procent av hela världsproduktionen av asbest består av krysotil. Krokidolit (blå asbest), som tycks ge upphov till de flesta fallen av mesoteliom, används ytterst sällan (numera helt förbjuden i Sverige).
Mossman och hennes medarbetare avvisar också uppfattningen att en enda asbestfiber kan medföra döden. Asbest förekommer ju i naturen. Enligt en redaktör i tidskriften Science inandas var och en av oss årligen omkring en miljon asbestfibrer.
Dessa synpunkter lugnar dock inte alla vetenskapsmän. Doktor Irving J. Selikoff, som 1964 gjorde en banbrytande studie av riskerna i samband med asbest, håller fast vid att även låggradig påverkan från asbest kan vara farlig. Många forskare är av samma åsikt. De ser särskilt allvarligt på skolbyggnader. Att enbart mäta inomhusluftens halt av asbestdamm i sådana byggnader är meningslöst, hävdar de, eftersom endast vissa detaljer, såsom isolerade ledningsrör och värmepannor, är källor till asbestdamm. Nyfikna barn och sådana som har en lust att förstöra ger sig på sådana föremål. Fastighetsskötare kan regelbundet utsättas för en farlig miljö.
Forskarna är inte heller överens om riskerna med krysotil. En internationell vetenskaplig konferens under våren 1990 bemötte Mossmans rapport i Science och hävdade att krysotil är lika farlig som andra slag av asbest. Vidare har man hävdat att de vetenskapsmän som bagatelliserar faran med asbest utnyttjas av asbestindustrin, som betalar vissa av dem för att de skall vittna inför rätta.
Vinstbegärets roll
Om dessa anklagelser är sanna, brännmärks de skyldiga som giriga. Det är ett faktum att vinstbegäret är ett genomgående tema i asbestens historia under 1900-talet.
Industrin har anklagats för upprörande girighet därför att arbetarna hållits i okunnighet om riskerna med asbestdamm. Många domstolar har utdömt skadeståndsansvar för asbesttillverkare som inte underrättat sina anställda om riskerna i arbetet. Trots alla konflikter fortsätter asbestföretagen att exportera sina produkter till utvecklingsländer som ännu inte förbjudit användningen av materialet — och där arbetarna inte alltid är tillräckligt skyddade mot det.
Liknande anklagelser har också riktats mot asbestsaneringsföretag. Kritikerna riktar sig mot de skyhöga kostnaderna, som kan uppgå till mellan 250 och 500 dollar per kvadratmeter, vilket är mer än hundra gånger vad det kostade att utföra den ursprungliga isoleringen. Man rapporterar också att det förekommer korruption. Saneringsföretag mutar myndigheternas tjänstemän för att dessa skall blunda för olagliga och farliga metoder för att avlägsna och ta vara på materialet. Hyresvärdar använder mindre nogräknade, billiga entreprenörer som river bort asbesten på ett oriktigt sätt för att spara pengar. Arbetarna har ofta ingen aning om riskerna med arbetet, de bär ingen skyddsutrustning och kanske även skaffar bort asbestavfallet illegalt — till och med i parkområden.
Vad kan du själv göra?
Det finns likväl hopp även i denna dystra historia. Över hela världen blir man alltmer vaken för de olika farorna i förbindelse med asbest. Myndigheterna i olika länder begränsar användningsområdena för asbest eller föreskriver åtminstone skyddsutrustning för dem som arbetar med den.
Vad skall man göra om man tror att det finns asbest i hemmet eller på arbetsplatsen? För det första är det bara ett laboratorieprov som kan avgöra om det verkligen rör sig om asbest. För det andra bör man inte gripas av panik. Många har i panik försökt att själva avlägsna asbestmaterialet. Detta är ofta olagligt, och det är mycket farligare än att låta det vara. Inhämta expertråd före åtgärderna. Bara ett välrenommerat företag med behörighet bör sättas till att ta bort asbestmaterialet eller försegla det, om en sådan åtgärd är att föredra.
Om du är tvungen att arbeta med asbest, är det absolut nödvändigt att du använder skyddsutrustning samt att materialet hålls fuktigt, så att inte luften blir fylld av asbestdamm, även om detta kan tyckas vara obekvämt. En studie av 405 arbetare i Egypten visade att bara 31,4 procent av dem använde skyddsutrustning när de arbetade med asbest.
Till sist: Rök inte! En undersökning i USA visade att 34 procent av asbestarbetarna var rökare, trots att de oroade sig för cancerrisken och trots att sannolikheten för att få störningar förorsakade av asbest är 50 gånger större för rökare än för icke-rökare.
Experterna är inte ense om hur farlig asbesten är och kan inte säkert säga om det finns någon halt som kan anses ofarlig. Kanhända fortsätter de att vara oense och att dra fram statistik och undersökningsresultat för att motbevisa vad den andra parten säger ända fram till den dag då människan definitivt upphör att ”fördärva jorden” och missbruka dess resurser. (Uppenbarelseboken 11:18) Men till dess är det kanske förståndigast att ta det säkra för det osäkra.
[Bild på sidan 12]
En typisk arbetsplats för asbestarbete, inklusive saneringskammare. Från vänster till höger: 1. arbetsplats; 2. utrustningslokal; 3. luftsluss; 4. duschrum; 5. luftsluss; 6. rent rum